Egna barnen som förebilder

Camilla Läckberg ger sin in i en ny genre och skriver barnböcker. Den egna sonen Charlie förvandlas till Super-Charlie: ”Han är egentligen inte en vanlig bebis – på nätterna är han en superhjälte, och på dagen bara låtsas han vara en vanlig bebis” skriver Läckberg på sin blogg. Det får mig att fundera på hur vanligt det är att de egna barnen blir förebilder för karaktärerna i en författares böcker. En annan ”kändismamma” som skriver barnböcker är Katerina Janouch. Hennes barnboksserie handlar om en  flicka som heter Ingrid, precis som hennes egen dotter.

Barbara Voors har tagit hjälp av döttrarna på ett mer subtilt vis. När hon skrev sitt första barnboksmanus läste hon dagens text högt för dem på kvällen.

Började de leka med annat eller fråga varför Pelle i skolan hade slagit till dem, insåg jag att det var för trist eller präktigt. Jag fortsatte med denna teknik att testa allt på dem i de övriga två böckerna i samma serie.

Jag provade också samma teknik i somras då jag skrev om hela manuset till projekt tre. Det var väldigt givande att läsa högt. Inte bara för att se hur barnens intresse steg eller dalade, utan för att höra vad som lät bra och vad som behövde förbättras i min egen text. Efter att ha läst ett kapitel som kändes alldeles för platt skrev jag om en scen och utvecklade samspelet mellan karaktärerna. Det är fortfarande en av de scener i manuset jag är mest nöjd med.

Att namnge karaktärer efter mina barn känner jag mig dock mer tveksam till. Känns lite fantasilöst. Roligare att få hitta på nya namn. 

Min favoritbokhandel

En pärla bland Stockholms bokhandlar är Bokspindeln, en riktig oas för alla barnboksfantaster – både mina barn och jag älskar att gå dit. Nyligen flyttade butiken till större lokaler och ligger nu i hörnet Odengatan/Hälsingegatan. Visserligen kostar det lite mer än att beställa på nätet, men med tanke på den kunniga personalen och det fina utbudet betalar jag gärna några kronor extra. Bäst av allt är att det finns barnböcker på fler språk än svenska, för alla familjer som talar mer än ett språk hemma.

Piprensare, potatistryck och revolution

Det här klippet får mig att flina igenkännande. Jag förflyttas tillbaka till bokrummet på dagis, där det fanns en röd, lite hemlig bok. Den handlade om hur man gjorde barn. För det mesta låg den högst upp på bokhyllan, men det hindrade inte oss nyfikna ungar. Vi drog fram en stol och sträckte oss upp för att komma åt den. Sedan satt vi uppkrupna i soffan och studerade bilderna. Vad jag minns var det aldrig någon vuxen som läste den högt för oss.

Mer om 70-talets barnböcker i Proggiga barnböcker av Kalle Lind.

Bränsle

Lite vaniljyoghurt med müsli får fungera som bränsle när jag sätter mig ner och arbetar med mitt manus till kapitelboken (projekt två). Jag har omkring 45 sidor text, som ska skrivas om från början till slut. Försöker hinna med ett par sidor om dagen. Det är inte mycket, men jag kan i alla fall känna att jag är på rätt väg. Grundberättelsen tror jag på, men jag behöver förbättra mycket i manuset. Just nu försöker jag se till så att allt hänger ihop. Vissa saker måste förtydligas och ibland behöver nya scener läggas till.

Möte bokat

Möte med förlaget är äntligen bokat. Några små ändringar i mina manus återstår, sedan är det upp till illustratören. För min det är det då bara att vänta på att dagen för mötet ska komma. Några veckor kvar. Tur att jag har ett annat manus att jobba på under tiden.

(Untitled)

Jag halkade in på Debutantbloggen där Nene Ormes tipsade om  den här boken: Booklife av Jeff Vandermeer. En bok om hur man kan ”hantera sitt skrivande professionellt”. Jag ska beställa den på en gång. Visserligen har jag redan ganska många böcker om att skriva, men de flesta handlar uteslutande om hantverket i sig, konsten att skriva en bok. Här verkar det mer vara råd om hur man ska förhålla sig till allt runtomkring. ”Jag önskar att jag läst den här boken innan jag började skicka runt mitt manus” skriver Nene på Debutantbloggen. Jag hoppas att boken ska vara till hjälp i min strävan efter att bli publicerad.

Finaste bloggen

En av de finaste bloggar jag har stött på är Matilda Salméns. Superfina illustrationer blandas med snygga bilder på hennes lägenhet, god mat och annat vackert. Det räcker att ta en titt på Matildas blogg för att bli på toppenhumör. Jag gillar särskilt de små texterna som finns inlagda på vissa bilder.

Läsa själv – friktionsfritt eller utmanande?

Min dotter har nyligen fått flyt i sin läsning och slukar numera böcker i hög fart. Hon läser mest så kallade läsa själv-böcker (eller lättlästa böcker, som vissa förlag benämner dem). Gemensamt för dem är att texten är kort och luftigt placerad på boksidorna. Illustrationer förekommer, ibland på varje sida men ibland mer sparsamt. Handlingen är ofta förlagd till en verklighet som en ung läsare kan känna igen sig i: skolan eller hemmet. Det handlar om lösa tänder, snälla morfäder och bråkiga husdjur. Ofta finns ett mysterium i boken. Idag skriver Andreas Palmaer om  läsa själv-böcker i en krönika i DN (hittar den inte på nätet). Han gör en jämförelse med bilderböcker, som ofta har konstnärlig ambition och skildrar även ”svåra” ämnen som döden och skilsmässor:

När bilderboken svävar i väg mot himlen med långa associativa meningar och vrickade ordlekar långt över barnens huvuden står läsa själv-boken kvar med stövlarna i leran. Sammanhängande handling utan konstigheter.
När barnet läser själva ska allt vara så förtvivlat begripligt.

Jag kan inte annat än hålla med. Det konstigaste jag har stött på i läsa själv-väg är en tjej som blir ett monster när hon blir arg och även kan förvandla resten av sin familj till monster. Det var knäppt och roligt, både för mig och dottern. Men det höll sig ändå inom gränserna för var en läsa själv-bok brukar vara.

Jag längtar efter en läsa själv-bok som utmanar, som vågar vara annorlunda och oförutsägbar. Som vänder upp och ner på idén om vad en bok ska vara. För som Palmaer säger: ”Även lågstadiebarnen behöver krokiga, konstiga böcker som sätter griller i huvudet på dem”.

Checklista för barnboksskrivande

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }ol { margin-bottom: 0cm; }ul { margin-bottom: 0cm; }

Amanda publicerade igår en lista i tio steg för alla som vill bli bilderboksförfattare. Jag började genast analysera mitt första projekt utifrån listan. Projektet består av två manus om samma huvudperson och vänder sig till barn 0-3 år.  En förlagskontakt är etablerad, en illustratör inblandad, men det finns fortfarande inget kontrakt. OK, då kör vi. (Amandas råd i fetstil.)
  1. Var passionerat intresserad av barn- och bilderböcker. Med två barn hemma blir det mycket läsning: läxläsning, högläsning av bilderböcker och kapitelböcker, läsning tillsammans med sjuåringen och en och annan utflykt till biblioteket. Dessutom läser vi böcker på två språk och jag släpar med mig massor av böcker från semestern i det andra landet, vilket ger an bra känsla för vad som sker inom barnlitteraturen där. Men det kan alltid bli bättre. Alltså: Fler besök på biblioteket i framtiden.
  2. Om du inte är professionell illustratör ska du aldrig göra bilderna. Nej, det skulle aldrig falla mig in, även om jag har en föreställning om hur bilderna skulle kunna se ut.
  3. Om du ÄR illustratör: skicka aldrig färdiga illustrationer, gör aldrig en dummy åt en blivande författare utan kontrakt.Den här punkten handlar egentligen inte om mig utan den illustratör jag har involverat. Denne har enligt råden gjort både rätt och fel. Det finns inget kontrakt ännu, ändå har han börjat skissa.  Det handlar om ganska enkla blyertsskisser som fångar en känsla och ett uttryck. Förlaget har visat sitt gillande och näst på dagordningen står ett möte mellan mig, illustratören och förlaget.
  4. Omfånget är 12 uppslag. Alltid 12 uppslag. Det här hade jag koll på, ändå gjorde jag om mitt dokument inspirerad av Amandas modell. Jag lade in min text i en tabell. I vänsterkolumnen står ”Uppslag 1” o.s.v. I högerkolumnen finns texten. De tydliga ramarna synliggjorde omedelbart saker jag inte riktigt sett tidigare i texten. Ska definitivt arbetare vidare i tabell-formatet.
  5. Du ska inte skriva rimmande och du måste kunna skriva kortfattat. Nejdå, inga rim. Eller jo förresten, det förekommer ett litet rim i en av texterna. Det bara blev så och det kändes bra att läsa högt. Får se om det får vara kvar. Kortfattat är det absolut och det är just det som är så svårt. Att fånga allt i två-tre ord. Att både säga det som måste sägas och lämna utrymma för läsaren och illustratören att fylla i. Det går att pilla och fila hur mycket som helst på varenda lite mening.
  6. Presentera en karaktär (eller några). Japp, det gör jag. Ett barn, en vuxen och eventuellt ett husdjur i bakgrunden.
  7. Ge läsaren en känsla av en plats och introducera en konflikt. Platsen har jag koll på, men konflikten kan bli tydligare i min första text.
  8. Och så den o-så-viktiga knorren på slutet. Det här har min förlagskontakt tjatat om och jag har skrivit om och försökt få till det på olika sätt. Så plötsligt när jag läste listan poppade det till i hjärnan och nya knorrar dök upp. Lite mer tillspetsat, mer ”aah”. Tack för det, Amanda.
  9. Glöm inte humorn. Humorn för bövelen! Glöm inte heller ditt omdöme.  Visst finns det en dos humor, särskilt med mina nya knorrar. Omdömet är inkopplat. Har redan ruckat på integriteten för att tillmötesgå förlagets krav på anständighet.
  10. Kolla bibblan och bokhandeln efter förlag som ger ut saker som liknar ditt manus. Manuset vänder sig till en väldigt specifik grupp och det finns ett förlag som specialiserat sig på just denna typ av böcker. Jag har som sagt redan en dialog med förlaget och planerar ett möte. Just detta förlag kanske inte kommer att ge mig ett storartat genombrott, men det är ett sätt att FÅ IN EN FOT.
Och jag håller med om att det är drygt att tänka ”Hur svårt kan det vara att skriva en barnbok?” Jag sa själv precis så för tio år sedan (se tidigare inlägg ang. tredje projektet) och arbetar fortfarande med den idé som föddes ur min och min väns dryghet. Nu vet vi. Det är ett jävla slit att skriva en barnbok. Det kräver att man vet vad man vill ha sagt till vem. Och det kräver minst lika mycket hantverk som allt annat skönlitterärt skrivande. Nu hoppas jag bara att allt mitt arbete ska ge resultat.