Författarcoach eller mentor?

Jag har varit inne tidigare på hur det skulle vara ett ha en handledare i skrivandet, liksom i det akademiska livet. En typ av författarmentor. Samtidigt ifrågasätter jag fenomenet med författarcoacher. Det kan möjligen synas en smula motsägelsefullt, så låt mig förklara hur jag menar.

För mig är en coach någon som professionellt arbetar med att coacha människor i deras liv (med avseende på arbete, relationer, känslor eller vad det nu är). Coachen tar naturligtvis betalt för sin tid, eftersom det är hennes arbete. Relationen mellan coachen och kunden är i grund och botten en affärsuppgörelse, även om jag kan tänka mig att den med tiden fördjupas och fylls med andra innebörder.

Mentorskapet är något helt annat. Det är en människa som varit med ett tag och samlat på sig erfarenheter, kunskaper och insikter inom ett visst område (att vara chef, företagare eller författare) och sedan, som en del av sin egen utveckling, ger av sin tid till en (ofta yngre) kollega.

För en författare skulle det kunna handla om allt från rent skrivtekniska detaljer till praktisk kunskap om relationer till förlag och media, hur man hanterar ångest och skrivkramp och annat som följer med ett skrivande liv. Här finns inga pengar inblandade. Relationen är kanske inte helt jämlik, men det finns ändå en gemensam nämnare: båda arbetar inom samma yrke, men har kommit olika långt på vägen. Eventuell betalning ges enligt principen pay it forward, genom att adepten själv blir mentor år någon senare i livet.

Jag skulle gärna ha en mentor, som kunde guida mig in i författartillvaron. Någon att ringa och ställa konstriga frågor till och någon att dela glädjen med när det går bra. Charlotte Ekbom är inne på samma linje och undrar hur man får tag på en mentor. Jag bläddrade i mitt inre arkiv och kom att tänka på att Björn Ranelid tydligen ska vara mentor åt flera yngra författare. Så här säger han i en intervju:

– Nu är jag själv mentor åt författare. Som Johanna Nilsson och Torbjörn Flygt. Han ringde på hemma hos mig en dag, jag bjöd in honom och sen hade vi ett sex timmar långt samtal.

Det nappar både här och där…

Jag har kastat ut beten hej vilt den senaste tiden, för att möjligen få något på kroken inför nästa år. Plötsligt nappar det på flera ställen samtidigt. I dag hörde ytterligare ett förlag av sig angående en annan idé.  De skrev bland annat:

Vi tycker att din idé om X är intressant.
Har du möjlighet att berätta lite mer om hur du tänker och skriva ner det i en synopsis?

Plötsligt befinner jag mig i idébollande med två förlag. Detta utöver min barnboksmanus som håller på att bli en bok på Vivlio.

Jag tror det börjar bli dags att göra en ny beskrivning av mina pågående projekt, då den gamla börjar kännas helt passé efter bara ett par månader. Det ser ut att kunna bli ett intressant och produktivt 2011.

Hur gör man en Skype-intervju?

Jag har fått ett uppdrag som innebär att jag ska göra en intervju och skriva en artikel. Inget konstigt med det. Men när jag kontaktade intervjupersonen som bor i en annan del av landet för att boka tid för en telefonintervju föreslog hon att vi gör det via Skype. Visst, svarade jag.

Men ju mer jag tänker på det, desto osäkrare blir jag. Här hemma använder vi mest Skype för att prata med släkten på andra sidan jorden. Men hur beter man sig med folk man aldrig träffat tidigare?

Vinkar och säger hej till hälsning? Nickar lite och fyrar av första frågan? Kan jag sitta och göra anteckningar under samtalet som jag brukar vid en vanlig intervju? Eller kan man spela in hela samtalet på något vis?

Finns det någon särskild Skype-etikett att ta hänsyn till? Någon som har erfarenhet att intervju via Skype? Den enda jag kan komma på är Oprah, men hon har nog inte tid att ge mig tips…

Adam pratar polska. Och bosniska!

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Om arbetet med att få ett manus antaget är frustrerande och mödosam bjuder den efterföljande processen, den som förvandlar ett manus till bok,  på en rad hissnande upplevelser. 
I mitt fall handlar en av dem att se mina ord i en ny språkdräkt. Eftersom förlaget är specialiserat på tvåspråkiga böcker ska mina svenska ord översättas till fyra andra språk: spanska, somaliska, polska och bosniska. Den spanska versionen skriver jag själv, vilket är lite läskigt. (Mer om det en annan dag).
Övriga versioner går ut på översättning hos proffs. Nyss fick jag veta att två av språken är klara. Min berättelse om Adam finns nu på polska och bosniska. Än så länge har jag bara fått titlarna:
Nie drap się, Adasiu! (polska)
Ne češi se, Adame! (bosniska)
Någon som kan gissa den svenska titeln?

Författardrömmar = big business

Erbjudandena står som spön i backen så här i julklappstider.  Det är författarcoaching, inspiration och  skrivarklubbar. ”En liten avgift så får du allt detta!” Jag betraktar det hela med viss skepsis. Är det värt pengarna? Någon som har erfarenhet och kan berätta?

Och vad gör författarcoachen som stöter på ett hopplöst fall. Ser fram mot att kunna fakturera många timmar eller ger ett uppriktigt nej tack? Eller tror vi att alla kan bli författare nu för tiden,  med rätt vägledning?

(Javisst ja, alla kan ju faktiskt bli författare. Självpublicering heter det visst. Också big business, har jag hört.)

Fler belöningar…

Jag är inne i slutfasen av uppsatsskrivandet nu. Har kommit så långt att jag har lagt ihop alla avsnitt i ett enda dokument. Först kommer inledningen som aningen anspråksfullt utropar: Här kommer jag och det här ska jag göra! Sedan följer de halvtorra delarna som redogör för var forskarna har sysslat med tidigare och vilka teorier som står till buds för att undersöka det jag har föresatt mig att ta reda på. Därefter följer själva kärnan i en magisteruppsats: resultaten. Det är lite spretigt, med däri finns någonting jag måste fånga upp. Något att destillera och koka en slutsats på. För det sista avsnittet är ännu oskrivet: Sammanfattning och diskussion. Vad är det egentligen jag har kommit fram till? Och vad betyder det?

Fortfarande är den inre drivkraften svag. Helst skulle jag vilja kasta in handduken nu. Men det går inte, så jag uppfinner belöningar. Jag har två lockelser att spela med: att läsa Simonas bok Överenskommelser som jag slog till på här och min egen NaNo-roman som jag faktiskt börjar bli sugen på att läsa.

Så: När jag är färdig med min uppsats får jag läsa Överenskommelser. När jag har försvarat den (uppsatsen alltså, inte romance-boken) på ventilationsseminariet får jag läsa min egen roman och eventuellt börja redigera den. Låter som en bra deal.

NaNovember – och sen då?

Knappt halvvägs in i december tänker jag tillbaka på november och mitt NaNoWriMo-projekt. Jag skrev varje dag tills jag nådde 50 000 ord. Jag skrev vid köksbordet, i sängen, på bussen och på caféer. Jag skrev när jag inte hade lust och jag skrev för att slippa skriva annat.

Jag nådde målet. Det blev tillräckligt många tecken. Men sen då? 

Omedelbart när jag var färdig läste jag de 50 första sidorna av min text. Förvånades ibland av en kärnfull formulering, förskräcktes lika ofta över det slentrianmässiga i det jag skrivit. Jag slutade läsa. Lät texten vila.

Frågan är när det är dags att ta fram texten igen och läsa hela. Hur kommer det att kännas då? Kommer jag att tycka att det finns något att jobba vidare med, eller kommer jag att vilja radera allt? Jag har faktiskt ingen aning.

Jag har dock redan två personer som anmält sig som villiga läsare. Dels Lisa,  min medtävlare i NaNo, som (i ett svagt ögonblick?) antydde att hon skulle kunna tänka sig att läsa min så kallade roman. Dels en vän till mig som jag ringde upp en av de sista dagarna jag skrev och ställde en massa konstiga frågor till. Det var den enda research jag gjorde, men för att hon inte skulle tycka att jag var fullständigt galen förklarade jag kort vad jag sysslade med och vad boken handlade om. För ett par dagar ringde hon mig och bad: ”Snälla, kan du inte skicka den där boken till mig, jag vill läsa.” Jag vägrade. Ännu är manuset oläsbart för andra än mig själv.

Men det fick mig ändå att fundera. Kanske finns det något i min berättelse som skulle kunna locka fler läsare. Om jag bara ägnade ett år eller så åt att putsa upp det till läsbart skick.

Framgång och motgång

Många bra saker är på väg att hända. Jag ska ge ut min första bok om några månader. Jag tar snart examen efter flera år som student. Jag har flera intressanta skrivprojekt på g. Det känns helt enkelt förbannat bra.

Men någonstans i bakhuvudet finns tankarna på att jag kommer att stöta på hinder, om inte nu så senare. Att läsa den här bloggposten var en bra påminnelse om allt hårt arbete som väntar när jag väljer ett skrivande liv, ett enormt slit som kanske inte ens ger avkastning i slutändan. Det är på engelska, det är långt, men det säger en del om vikten av drivkraft och uthållighet. Läs!

Dagens bord

Misär i motljus

Varför är min säng obäddad? Varför ligger det så mycket skit på mitt skrivbord? Varför har fönstret inga gardiner, inte ens en gardinstång? Varför står bara en sketen IKEA-växt för 15 spänn i fönstret? För att jag skriver. Just nu på uppsatsen. Skriver, redigerar, våndas. Vill inte hålla på med det när jag har kastat upp femtielva andra bollar i luften. Men jag tvingar mig själv att sitta kvar, vid det andra skrivbordet, det som inte är belamrat med bråte. För städa tänker jag inte göra. Inte bädda heller. Och ikväll ska jag sjunka ner i tv-soffan och insupa intellektuell elegans och kulinarisk finess från Blå hallen.