Akraka, Szalkai, Murakami … och jag?

böckerlöpningJag har bestämt mig för att springa min första halvmara i höst. Drygt 21 kilometer löpning är mer än jag någonsin har sprungit. Men efter ganska många veckors träning enligt ett färdigt program (som jag har modifierat enligt mina egna förutsättningar) börjar jag bli övertygad om att jag faktiskt kommer att klara det.

Som alltid när jag bestämmer mig för att satsa på något har jag plöjt böcker i ämnet. Att läsa om andra som springer är motivationshöjande och kan samtidigt bjuda på en och annan lärdom. En smula förvånad blev jag dock när jag snubblade in på Halmstads biblioteks webbsida (se skärmdump till vänster) och fick syn på en av mina egna böcker under rubriken Boktips: löpning. Visserligen handlar ”Spring, Amina!” om en flicka som springer, men för mig är bokens centrala tema hur det är att vara ensam i ett nytt land och hur man tar sig framåt trots att livet känns hopplöst.

Amina är dock ingen långdistanslöpare, i alla fall inte ännu. Hon kör medeldistans och är väldigt bra på det. En som kan springa riktigt långt däremot är Haruki Murakami, författare (och löpare), som han själv vill bli omnämnd på sin gravsten. Hans ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” är min absoluta favorit bland löplitteraturen. Kanske för att den visar hur två viktiga bitar i mitt eget liv hänger ihop: att skriva och att springa.

När jag står på startlinjen i DN Stockholm halvmarathon i september kommer jag att ha laddat med rätt många kilometer löpning, god mat, den perfekta spellistan och så en omläsning av Murakami. Hoppas det bär ända in i mål.

Nyfiken på atjimpa …

atjimpa

Det finns mycket att önska vad gäller de stora tidningarnas bevakning av barn- och ungdomslitteratur, men en som ofta tar chansen att fylla spalterna med tips på barnböcker är Lotta Olsson i DN. Idag ägnar hon sig åt nyutkomna bilderböcker och tipsar bland annat om ”Atjimpa – det mystiska ordet” av den portugisiska författaren och tecknaren Catarina Sobral. En bilderbok som handlar om språk och grammatik – så genialt. Den bara måste jag läsa.

Lotta Olsson skriver förresten även ”man kan naturligtvis inte köpa hur många bilderböcker som helst till barn”. Det kan man väl? Jag fortsätter i alla fall att köpa bilderböcker, trots att mina barn har passerat åldersspannet 3–6 år för länge sedan. För bilderböcker blir man aldrig för gammal för. Det vet väl alla?

När nya karaktärer föds

Ett av sommarens projekt har varit att inventera alla mina påbörjade manus för att kunna avgöra vilka jag ska satsa på till hösten då jag ska skriva på heltid. Några manus är bara en titel och en tanke, andra består av några sidor text och så finns ett fåtal som är färdiga utkast, med början, mitt och slut.

Ett sådant manus, med början, mitt och slut, har till och med fått tummen upp från ett av mina förlag. De gillar det, men vill helst att jag gör om det för att passa lite äldre barn. Dessutom behöver huvudpersonerna genomgå en förvandling.

”Visst”, sa jag och tänkte att det var väl gjort i en handvändning. Så dumt! Det är klart att det krävs en massa arbete för att göra om ett manus på det viset. Till att börja med fick jag fundera en hel del på karaktärerna. De behövde nya namn, nytt utseende och nya personligheter. I vanliga fall funderar jag inte så mycket på det innan jag skriver, utan låter huvudpersonerna ta form under skrivandet. Men nu valde jag ett annat sätt. Jag satte mig ner och skissade upp dem som personer. Temperament, drivkrafter, intressen och svagheter. När jag läste Elizabeth Georges bok ”Skriv på!” tyckte jag att hon ägnade överdrivet mycket tid åt just detta skede. Nu inser nu att det är nyttigt. Och roligt! Vad är det egentligen som skiljer oss människor åt? Vad är det som får oss att dras till varandra? Hur gör vi får att hantera varandras olikheter? Och hur funkar allt detta när det handlar om barn?

När jag väl hade gjort det insåg jag att den historia jag vill berätta skulle börja på ett helt annat sätt än i första versionen av mitt manus. Ett sätt som bottnar i den ena karaktärens särskilda intresse och personlighetsdrag. En vardaglig situation som drar skillnaderna mellan mina två karaktärer till sin spets.

Alldeles nyss skrev jag den första scenen i den nya versionen av manuset och det blev så mycket bättre än tidigare. Det är lika häftigt varje gång ens karaktärer talar om vad man ska skriva om dem. Undrar om slutet blir detsamma som i första versionen av manuset …