Världens hopp i Rinkeby och Tensta

– Jag vet inte om jag har sagt det här till er, men ni är världens hopp!
De fyra femtonåringarna blir knäpptysta när uppriktigheten i Gunilla Lundgrens röst träffar dem. Vi sitter i ett grupprum på Enbacksskolan i Tensta och övar inför framträdandet på Rinkeby bibliotek.

Gunilla Lundgren har precis frågat dem om de tror att någon från Tensta eller Rinkeby kan få Nobelpriset.
– Ja!
– Självklart!
– Jag vill ha det i medicin.
De är också uppriktiga. Sådan är överenskommelsen. Detta är på allvar.

Hela hösten har klassen arbetat med Alfred Nobels liv och priset som bär hans namn, särskilt de två pristagarna i litteratur. De har läst, diskuterat, skrivit och ritat. Några elever har gjort ett fantastiskt porträtt av Olga Tokarczuk som de hoppas kunna överlämna till henne personligen tillsammans med det 32-sidiga häftet till årets pristagare. Eleverna har även läst utdrag ur hennes bok ”Löparna” och ”Björnens ögonblick” samt ur Peter Handkes ”Barnberättelse”. De har läst texterna och funderat på dem utifrån sina egna liv och författarnas.

Repetition i Enbacksskolans bibliotek, inför årets program på Rinkeby bibliotek.

På Knutbyskolan i Rinkeby har fjärdeklassarna skrivit dikter och ritat teckningar av torget i sin hemort. Många personer har hjälpts åt för att översätta dikter och texter till en rad olika språk: givetvis polska, tyska och engelska, men även somaliska, turkiska, arabiska och romska. Själva idén med projektet Nobel i Rinkeby är det är en internationell stadsdel och Nobelpriset ett internationellt pris. Detta var viktigt för Alfred Nobel, men kontroversiellt i Sverige där många tyckte att priset bara skulle gå till svenskar. Men det blev som Alfred ville.

Elever från Knutbyskolan tecknar Rinkeby torg under ledning av Lotta Silfverhielm.

Och nu övar en handfull elever på att välkomna ännu en Nobelpristagare till Rinkeby bibliotek. Deras engelska är nästintill perfekt och de kan ägna sig åt att finslipa tonfall, hållning och mikrofonteknik. Efter några repetitioner med Gunilla och mig får de hjälp av ett riktigt proffs. Regissören Judith Hollander kommer till Enbacksskolan och slår sig ner på en stol framför scenen. Eleverna genomför hela programmet innan hon kommer med regianvisningar. Det är på detaljnivå, hon är mycket imponerad. Det här kommer att gå hur bra som helst.

Regissör Judith Hollander (till vänster) hjälper eleverna på Enbacksskolan att vässa sitt framträdande.

I trettio år har Gunilla Lundgren arbetat med Nobelpriset i Rinkeby. Det började 1988 när kulturvetare Elly Berg kom med idén att göra ett häfte till Naguib Mahfouz tillsammans med arabisktalande barn och deras modersmålslärare i Stockholm. Alltsedan dess har barn och ungdomar i Rinkeby arbetat med Nobelpriset genom att skriva och teckna ett häfte till Nobelpristagaren i litteratur. I år är två skolor med: Enbacksskolan i Tensta och Knutbyskolan i Rinkeby.

Listan på litteraturpristagare som har besökt Rinkeby bibliotek är lång, med namn som Kazuo Ishiguro, Svetlana Aleksijevitj, Patrick Modiano, Mo Yan, Tomas Tranströmer och Mario Vargas Llosa – som efter sitt besök 2010 skrev i den spanska tidningen El País:

Av den svindlande mängd saker som jag gjorde och såg under de åtta dagar jag nyligen tillbringade i Stockholm var det få som rörde mig så som den eftermiddag jag var i Rinkeby.

Kanske såg han samma sak som Gunilla Lundgren  den där dagen.

Världens hopp.

Repetition pågår. Porträttet i bakgrunden är målat av Anita Ali Asgar och Amran Adan Hersi.

Intensivt arbete med årets Nobelpristagare

Som jag tidigare berättat arbetar jag och Gunilla Lundgren i år tillsammans med Nobel i Rinkeby och Tensta. Arbetet sker under hösten och avslutas med att någon av pristagarna besöker Rinkeby bibliotek i december. Då överlämnas ett häfte som eleverna har gjort till pristagarna – med dikter, bilder och andra texter.

Sedan pristagarna i litteratur för 2018 och 2019 tillkännagavs har vi arbetat intensivt med eleverna i årskurs 9 på Enbacksskolan i Tensta. Parallellt har Gunilla Lundgren också arbetat med elever i årskurs 4 på Knutbyskolan i Rinkeby. För den som är nyfiken på hur detta arbete går till ska jag här försöka sammanfatta det vi gjort hittills.

Tillkännagivandet i Börssalen

Torsdagen den 10 oktober var Gunilla Lundgren och jag på plats i Börssalen för att höra vilka som skulle få 2018 och 2019 års Nobelpris. Tidigare år har även elever fått vara med, men i år fick de istället se alltsammans direkt på en skärm i Nobelprismuseets lokaler en trappa ner. I Börssalen kom flera personer kom fram och frågade Gunilla var eleverna var, och Björn Wiman saknade dem i en krönika i DN:

Det brukar vara fantastisk stämning i Börssalen, med allt från skolklasser från Rinkeby, larmande kvällstidningsreportrar och torsdagslediga flanörer ur det kulturbärande skiktet – en kaotisk litterär performance. I år, i den nyrenoverade Akademiens regi, är folkfesten borta.

Nåväl, prick klockan 13 öppnade Mats Malm dörrarna och tillkännagav att litteraturpristagarna var Olga Tokarczuk och Peter Handke. Gunilla och jag dröjde kvar en stund för att bläddra i pristagarnas böcker som fanns i Börssalen, sedan gick vi ner och pratade med eleverna.

Gunilla och jag i Börssalen den 10 oktober.

Hela klassen och tre lärare hade kommit till Nobelprismuseet för att se tillkännagivandet. De fick även tillfälle att ställa frågor till Ebba Holmberg som är Nobelprismuseets ämnesexpert på litteratur. En av eleverna ville veta om kommittén läser böcker på originalspråk eller i översättning – och är det i så fall inte översättningen som belönas? Någon annan undrade vad som händer om pristagaren hinner dö före prisutdelningen i december.

När eleverna åkte tillbaka till Tensta började Gunilla och jag att planera vårt kommande arbete. Ingen av oss hade läst något av pristagarna, men vi hade bestämt oss för att presentera en var för klassen veckan därpå. Vi drog lott och det slutade med att Gunilla tog hand om Olga Tokaczzuk – medan jag fick Peter Handke.

Jakten på pristagarnas böcker

Nu började jakten på böcker!  Ett enda exemplar på engelska lyckades vi lägga vantarna på i Gamla stans bokhandel och Gunilla hade en bok av Olga Tokarczuk hemma. Under helgen fann vi två personer som kunde langa litteraturen vi behövde. Med stor tacksamhet plingade jag på hemma hos Jan Henrik Swahn som översatt Olga Tokarczuk till svenska och Bengt-Erik Engholm som hade en hel trave böcker av Peter Handke i sin hylla. Gunilla och jag kastade oss över böckerna – samt tidningsartiklar och program på tv och radio om pristagarna!

Bengt-Erik Engholm, författare och Handkeläsare

Jan Henrik Swahn har översatt Olga Tokarczuks böcker till svenska.

Pristagarna presenteras för klassen

Tisdagen den 15 oktober presenterade vi de två pristagarna för klassen i Tensta. Gunilla berättade om Olga Tokarczuk och jag om Peter Handke. Det blev kanske lite väl mycket historia och politik, men så är det ju två författare som vuxit upp på platser och verkat i en tid då sådana frågor aktualiseras. Inte minst Handkes uttalanden kring kriget i Jugoslavien måste beskrivas och diskuteras. Den här lektionen läste vi inte några texter, utan lät eleverna skriva fritt utifrån två frågor med anknytning till pristagarnas verk.

Till Olga: Vad är en fri människa?

Till Peter: Vad är en lyckad dag?

Jag skulle gärna citera  några av texterna, för där fanns väldigt fina och välformulerade tankar, men håller på dem tills häftet är klart i december.

Föreläsning om alla årets Nobelpristagare

Det är inte bara litteraturprisen som ska studeras! Alfred Nobel angav faktiskt fem priser i sitt testamente. Därför kom Charlotta Jeppson och Peter Järver från Nobelprismuseet till Enbacksskolan den 21 oktober. De föreläste för hela högstadiet om alla årets pristagare, alltså medicin, fysik, kemi, fred och litteratur. Trots strulande teknik lyckades de förklara en del riktigt krångliga saker så att i alla fall jag förstod.

Peter Järver och Charlotta Jeppson från Nobelprismuseet. Foto: Cilla Dalén

Eleverna läser pristagarnas texter och skriver

Självklart ska eleverna läsa litteraturpristagarnas texter. Gunilla och jag har alltså valt att arbeta med en pristagare var. Den 22 oktober läste halva klassen  ett utdrag ur Peter Handkes bok ”Barnberättelse” tillsammans med mig och Stefan Ljungdahl, som är svensklärare. Den andra halvan kommer att läsa en text av Olga Tokarczuk med Gunilla.

Jag var lite nervös före lektionen. Hur skulle det funka med en så pass svår text? Handkes texter kräver koncentration och en stor del av läsupplevelsen ligger i att uppfatta vad han gör med språket. Det är dessutom en berättelse som inte är omedelbart tillgänglig för 15-åringar, eller?

På 60 minuter hann vi ändå komma ganska långt in i Handkes språkliga värld. Jag började med att återkoppla till lektionen då vi presenterade pristagarna och påminna om vad boken ”Barnberättelse” handlar om: en man och hans första tid som far till ett barn. Peter Handke har en dotter som heter Amina (född 1969) och boken lär vara åtminstone delvis självbiografisk.

Stefan Ljungdahl in action.

Därefter uppmärksammade jag eleverna på några språkliga egenheter som finns i texten, såsom att Handke inte namnger personerna i boken utan betecknar dem som barnet/det och den vuxne/han/mannen. I vissa scener använder han istället en situationsbunden beteckning som den uppväxande och den inträdande. Eleverna undrade om detta var typiskt för tyska, men varken Stefan eller jag hade något tvärsäkert svar.

Som ytterligare stöd beskrev jag även de scener som texten skulle innehålla, där den sista är det ögonblick då den vuxne får se sitt nyfödda barn för första gången genom en glasruta. För att eleverna skulle förstå situationen visade jag även en bild av ett sjukhus där sköterskor håller upp ett barn för en man på andra sidan en glasruta.

Sedan läste jag de första 2–3 sidorna i boken högt, med uppmaningen att eleverna skulle fokusera helt på texten och att det var okej att inte förstå allt. Det blev knäpptyst.

Efter läsningen plockade Stefan och jag upp några tankar om texten, och delade sedan ut kopior av ett kortare utdrag (scenen vid glasrutan). Nu läste Stefan detta avsnitt högt, och uppmuntrade eleverna att följa med på pappret. Jag tror att eleverna uppskattade att höra sin lärares bekanta och trygga högläsningsröst.  Återigen fick de komma med kommentarer och frågor. Intressant nog kunde de uppfatta väldigt mycket. Vi snuddade vid Handkes växlingar av tempus, relationen mellan mannen och kvinnan i texten, distansen som skapas genom tredjepersonsperspektivet samtidigt som texten kommer väldigt nära – samt förklarade enskilda ord som anblicken, sammansvuren och med ens. Att Stefan och jag ledde detta tillsammans var bra, för då kunde han knyta an till tidigare läsning i klassen och moment i sin undervisning – medan jag har hunnit läsa mer av Handkes verk och har ansvar för texterna till häftet.

Slutligen fick eleverna skriva ner sina tankar och funderingar om texten. Några flickor i klassen diskuterade hur de skulle förhålla sig till Handkes kontroversiella uttalanden om kriget i Jugoslavien. De fick själva välja hur de skulle formulera sig.

Även här blev det flera riktigt fina texter, men dem sparar jag också till häftet.

Eleverna skriver om övriga Nobelpris

Alla årets Nobelpristagare ska presenteras i häftet, så efter lektionen om Handke tog jag med några elever som fick skriva och teckna med mig. Läraren Anna Lindgren hjälpte också till. Med utgångspunkt i Charlottas och Peters föreläsning och Nobelprismuseets lektionsmaterial lyckades vi kort och koncist sammanfatta alla priser. Det blev även några bilder som illustrerar universums expansion (fysikpriset), andning på hög höjd (medicinpriset), litiumjonbatteriet i mobiler (kemipriset) och Etiopiens premiärminister (fredspriset). Jag tror aldrig jag har varit så väl inläst på Nobelprisen som i år och det är tack vare Nobelprismuseets utmärkta pedagoger!

En elev tecknar fredspristagaren Abiy Ahmed.

På torsdag fortsätter Gunilla att arbeta med Olga Tokarczuks texter. Jag vet att hon kommer att läsa ett utdrag ur ”Löparna”.

Mer att läsa:

Lyssna på Ge inte upp, Amina!

Nu finns ”Ge inte upp, Amina!” att lyssna på helt gratis hos UR! Det är skådespelerskan Vanna Rosenberg som gjort en lätt dramatiserad inläsning. Varje avsnitt är cirka 12 minuter.

Lyssna på del 1.

Lyssna på del 2.

Lyssna på del 3. 

Lyssna på del 4.

Till inläsningen har Annika Löthagen Holm gjort ett arbetsblad med övningar.

Inläsningen ingår i serien Sluka svenska, där ”Spring, Amina!” finns sedan tidigare – både på svenska och arabiska.

Givetvis kan man även använda det arbetsmaterial som Nypon förlag tagit fram till boken:

Arbetsmaterial för eleven

Arbetsmaterial för läraren

*

Se även denna sammanställning av material för att arbeta med ”Spring, Amina!”.

Nobel i Rinkeby och Tensta är igång

Charlotta Jeppson berättar om Alfred Nobels liv för eleverna från Enbacksskolan.

 

I över 30 år har Gunilla Lundgren arbetet med Nobelpriset i Rinkeby. Från och med i år arbetar jag vid hennes sida. Följ vårt arbete ändra fram till mötet med en av årets Nobelpristagare på Rinkeby bibliotek i december.

I våras kontaktade författaren Gunilla Lundgren mig.
– Vet du, jag har världens grej jag vill fråga!

Sedan höll hon mig på halster ett tag innan hon avslöjade att det handlade om Nobel i Rinkeby. I 30 år har Gunilla arbetat med Nobelpriset tillsammans med elever i Rinkeby. Utgångspunkten är att Nobelpriset är ett internationellt pris och Rinkeby en internationell stadsdel. Eleverna har studerat Alfred Nobels liv, läst litteraturpristagare, skrivit dikter och tecknat. Slutprodukten är ett häfte som överlämnas till årets pristagaren vid ett program som eleverna själva håller i på Rinkeby bibliotek.

Två skolor, två pris

Jag tackade snabbt ja till att arbeta vid Gunilla sida, och nu är vi äntligen igång med årets arbete. Det blir en del förändringar jämfört med tidigare år. Vi arbetar med två skolor i Rinkeby och Tensta – och det kommer ju också att delas ut två Nobelpris i litteratur.

I mitten av september träffade Gunilla och jag niorna på Enbacksskolan i Tensta för första gången. Gunilla berättade om Alfred Nobels liv, och sedan fick eleverna börja teckna. Vi kom sedan tillbaka ett par gånger och arbetade vidare med text och bilder.

En teckning av Nobelprismedaljen tar form.

I fredags var det dags för ytterligare fördjupning om Alfred Nobel och litteraturpriset. Jag följde med när niorna och deras lärare Stefan Ljungdahl besökte Nobelprismuseet i Gamla stan. Under visningen fick museipedagog Charlotta Jeppson hjälp av eleverna som kunde återberätta stora delar av Nobels liv. De var också ivriga att ställa fler frågor.

I utställningen fick vi se föremål från tidigare Nobelpristagare, bland annat fredspristagaren Malala Yousafzais sjal och en nagelsax som tillhört litteraturpristagaren Herta Müller.
– Hon använda den för att klippa ut ord, som hon sedan gjorde collagepoesi av, berättade Charlotta Jeppson.

Det blev också en diskussion om huruvida Greta Thunberg kan få fredspriset i år. Enligt rykten är hon nominerad, men Charlotta Jeppson förklarade att nomineringarna är hemliga i femtio år. Men visst skulle hon kunna få priset …

I mitten syns en sjal som har tillhört Malala Yousafzai, fredspristagare och den yngsta Nobelpristagaren genom tiderna.

Så utses litteraturpristagarna

Till sist fördjupade vi oss i hur det går till när litteraturpristagare utses, och klassen fick prova på hur det är att arbeta i priskommittén. I små grupper fick de läsa om fyra kandidater till priset, för att utse en pristagare och skriva en motivering.
– Vi har valt Toni Morrison, sa den första gruppen.

Det visade sig att alla kommittéer utom en hade valt samma pristagare. Motiveringarna lyfte fram att hon som afroamerikansk författare uppmärksammat rasism och slaveri. En av kommittéerna betonade att de själva som svarta unga kvinnor med hijab identifierade sig med Morrison. De kopplade sedan hennes författarskap till aktuella samhällsfrågor.
– Toni kämpade mor rasism och slaveri. Många säger att slaveriet är slut, men det finns fortfarande. Titta bara på hur svarta människor säljs som slavar i Libyen! Toni Morrisson ville vara vit och ha blå ögon, men hittade till sist skönheten i sig själv och att vara svart, och hon kunde vara stolt över det, sa en av flickorna.

Låttexter är litteratur

En kommitté valde att dela ut priset till den unga svenska rapparen Einár, med motiveringen att han ”gör förortsbarns röster hörda” och att ”han är en förebild för många i orten”. Jag var själv tvungen att googla för att ta reda på vem pristagaren är, men det är knappast första gången.

Just den här kommittén verkar ha lyssnat särskilt noga på när Charlotta Jeppson berättade om betydelse av att Bob Dylan fick Nobelpriset i litteratur 2016.
– Det betyder ju att även låttexter ses som litteratur, i alla fall enligt Svenska akademien.

Jag kan inte låta bli att hoppas att några av ungdomarna som arbetat med Nobel i Rinkeby och Tensta en dag kommer att bli invalda i Svenska akademien. På torsdag nästa vecka vet vi vem som får årets – och förra årets – Nobelpris i litteratur. Då fortsätter arbetet för niorna på Enbacksskolan.

Full pott för höstens böcker

I höst har jag släppt två lättlästa böcker som har fått fina omdömen från BTJ. Det blev faktiskt full pott: 5 av 5 i sifferbetyg för båda böckerna!

Den femte delen i serien om Amina heter Vi är bäst, Amina! och recenserades av Staffan Engstrand i BTJ-häfte nummer 20/19. Han skrev bland annat: ”Det har hela tiden varit en fröjd att följa Aminas utveckling genom varje del i denna serie, som nu är framme vid nummer fem.” Han berättar om handlingen, där Amina blir utsatt för rasistiska påhopp av en lagkamrat i landslaget, och avslutar:

Detta är så fint berättat. Anslaget är lättsamt, dialogen övertygar och det psykologiska spelet har en självklar trovärdighet.  (…) Annelie Drewsen skriver initierat om friidrott och sport, men också om Aminas problem att acklimatisera sig i det svenska samhället. Vi är bäst, Amina! är en mycket bra bok. Helhetsbetyg 5 av 5.

Självklart är det alltid roligt att en bok blir uppskattad, men den här gången blir jag extra glad. Det var en svår bok att skriva på flera sätt. Dels krävdes mer research än vanligt för att kunna skriva om ett internationellt mästerskap. (Tack till landslagstränare Karin Olsson Westergren och tävlande Wilma Rosenquist som svarade på alla mina frågor!) Dels var det svårt att skriva en så kort bok om ett allvarligt ämne, utan att hemfalla till stereotyper.

Tillsammans med Katarina Lycken Rüter har jag skrivit en lättläst biografi om Raoul Wallenberg, som även den fick högsta betyg av BTJ. Sammanlagt blir det alltså betyget 10 av 10 till höstens böcker. En riktig glädjeinjektion att ta med in i arbetet med kommande böcker!

 

Cilla tog emot stipendium

Foto: Anna Nordlund

Den 10 augusti delade Selma Lagerlöf-sällskapet ut sitt Karin Söder-stipendium till Cilla Dalén och mig för vår lättlästa biografi Selma Lagerlöf – ett liv. Tyvärr kunde jag inte vara med på prisutdelningen i Berättarladan i Rottneros, men Cilla har berättat att det var en väldigt fin dag. Vi är naturligtvis väldigt glada för att vår bok uppmärksammas av just Selma Lagerlöf-sällskapet och motiveringen visar att det verkligen förstått varför lättläst litteratur är så viktigt:

Årets pristagare är Annelie Drewsen och Cilla Dalén som har gjort information om Selma Lagerlöfs liv och verk tillgänglig för en bred målgrupp som inkluderar såväl den ovana läsaren som den med läs- och skrivsvårigheter eller svenska som andraspråk. Detta tjänar till att öppna dörrarna för en vidare bekantskap med inte bara Lagerlöf och hennes författarskap, utan också språket och läsandet som sådant.

Förutom ett fint diplom får vi dela på 10 000 kronor. Vår plan är att använda pengarna till en researchresa om annan intressant person. Nu hoppas vi bara att förlaget vill ge ut en biografi om just den personen.

Ta tunnelbanan till Tensta i sommar!

Leon Golub, Fångar II, 1989, olja på duk. Runo Lagomarsino, Las Casas is Not a Home, 2008–2010. Foto: Tensta konsthall

 

Tensta är en av mina favoritplatser i Stockholm, efter att ha bott och arbetat där i många år. Till alla som aldrig eller sällan varit där rekommenderar jag ett besök i stadsdelen, som ligger 20 minuter från T-centralen. Här kommer mina bästa tips på saker att göra under en dag i Tensta.

Prata med politiker

Just nu pågår Järvaveckan där du kan möta makthavare, mingla med vanligt folk eller få i dig en prisvärd måltid. Evenemanget är genialiskt placerat på Spånga IP, där segregationen byggt en av sina osynliga och samtidigt svårforcerade murar rakt genom Stockholm.

Besök konsthallen

Tensta konsthall kan du ända fram till den 22 september se utställningen ”Migration: Spår i en konstsamling” Jag tillbringade ett par timmar där med min son och blev starkt berörd både av verken – från allmoge till Syrienkriget – och av texterna om konstnärerna.

Shoppa på Livstycket

Verksamheten på Livstycket kombinerar språkundervisning med mönsterkonstruktion. Kliv in i butiken på Tenstagången 20 och köp en ny grytlapp, handduk eller bricka.

Käka kryddig mat

Bästa indiska maten i hela Stockholm finns kanske hos Punjabi Masala på Tensta allé 48. På menyn finns många goda vegetariska rätter. Glöm inte att beställa naanbröd till maten!

Möt mammuten i tunnelbanan

Missa inte Helga Henschens konst i tunnelbanan – här finns pingviner, poesi och slagord på olika språk, djungelväxter och en mammut som klivit genom tiden. Om du blir riktigt begeistrad kan du sedan gå med i Helga Henschens vänner, som även säljer vykort, affischer och böcker.

BONUS: Godsaker och gårdar

Om du har gott om tid kan du även gå förbi baklavabageriet Stockholms Sweets på Glömmingegränd 18 och köpa sötsaker i lösvikt. Sedan fortsätter du ut på Järvafältet, förbi Järva Folkets Park och vidare till Kista där tunnelbanan tar dig in mot stan igen.

”Lättläst litteratur är en vit fläck inom lärarutbildningen”

Jonas Asklund är lektor i svenska vid Högskolan i Halmstad och verksam inom lärarutbildningarna i Halmstad och Kristianstad. Han har disputerat i litteraturvetenskap och är i grunden gymnasielärare. Efter att ha läst hans artikel om ett samverkansprojekt kring boken ”Lever du?” av Christina Wahldén och mig, blev jag nyfiken på hans tankar om lättläst litteratur.

Varför blev du intresserad av lättläst litteratur?

– De senaste åren har jag haft mycket kontakt med skolbibliotekarier. Jag gör studiebesök med lärarstudenterna och då lyfter bibliotekarierna ofta fram lättläst, något man självklart har i skolbibliotek idag. Det är en litteratur i sin egen rätt. Det händer mycket och kommer många spännande texter i den genren. Samtidigt har jag fått upp ögonen för grafiska romaner och samverkan mellan bild och text. Korta texter kan säga mycket.

Utgivningen av lättläst har ökat de senaste åren. Hur har lärarutbildningen hängt med i den utvecklingen?

– Jag kan bara tala för mina egna lärosäten och vi har för lite som handlar om lättläst. Jag tror att lättläst kan fungera väldigt bra när man tränar upp ett litteraturdidaktiskt arbetssätt. Det är böcker som är lätta att överblicka och har ofta en tydlig struktur. Det är lätt att börja prata om möjligheterna i den typen av litteratur.

Själv jobbar jag mycket med noveller inom lärarutbildningen, men jag tror att lättlästa böcker kan fungera lika bra inom romangenren. Men hittills har jag inte provat att arbeta med lättläst med studenter och jag har inte sett det inom grundskollärar- eller ämneslärarutbildningen. Det är konstigt, lite av en vit fläck på kartan.

Vilka didaktiska möjligheter finns i den lättlästa litteraturen?

– Tidsaspekten är viktigt. På relativt kort tid har man fått en hel berättelse. Samtidigt är den så sparsmakad att läraren kan bjuda in eleverna i en rad aktiviteter i litteraturarbetet. Vissa lättlästa romaner påminner om noveller, som antyder och har en del luckor. Det är jättespännande att rikta in sig på luckor och det som står mellan raderna. Argumenten för att arbeta med noveller gäller också den lättlästa romanen.

Du har gjort ett projekt utifrån Christina Wahldéns och min bok ”Lever du?”, vilket du även skrivit en artikel om. Vilka förväntningar hade du innan du började?

– Vi hade en farhåga att eleverna skulle bli så starkt berörda att det skulle bli svårt och tungt. Men den farhågan kom på skam. Eleverna tyckte tvärtom att det var mer intressant än känslosamt. Som litteraturvetare handlade förväntningarna mer om vad vi kunde göra av parallellhandlingen, två jag-berättare, en del romanfigurer som inte kommer fram så mycket och det öppna slutet. Jag tänkte på möjligheterna, spelfältet och allt det roliga som skulle kunna bli av.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Jag möter ibland uppfattningen bland lärarstudenter att man minsann måste se till att eleverna förstår vartenda ord, annars tappar man dem. Det tror jag inte alls på. Det är lika viktigt att det är en spännande historia. Då är den språkliga utmaningen inte ett hinder. Det tycker jag att den här studien ändå visade. Trots att alla elever inte var med riktigt i alla detaljer, så hade vi ett bra arbete och bra diskussioner. Det var intressant att se hur väl eleverna arbetade tillsammans på ett sätt som vi inblandade lärare uppfattade som språkligt utvecklande för dem, men som också innebar en kognitiv och identitetsmässig utmaning.

Var det något som överraskade dig?

– Frimodigheten. Det var inte svårt att arbeta med romanen i klassen. Läraren hade lagt ner ett jättejobb och gruppen var verkligen på hugget. Det var överraskande hur friktionsfritt det gick och hur mycket man kan göra i ett litteraturarbete, trots att man kanske inte har alla ord och begrepp.

I din artikel skriver du om mötet mellan fiktion och verklighet, att den gränsen ibland blev otydlig. Jag möter samma sak på mina författarbesök och den vanligaste frågan jag får är nog om personerna i mina böcker finns i verkligheten. Vad tror du den osäkerheten beror på?

– I vårt projekt hade svenskläraren introducerat skillnaden mellan fakta och fiktion. Sedan fick jag arbeta med att stärka fiktionens roll, och peka på vilka fördelar som finns i att gå in i resonemang i fiktion och mötet med romanfigurer som inte finns. Sedan påpekade bibliotekarien att fiktionen hade olika stark ställning i de olika språkgrupperna. Det kan vara stora skillnader och det påverkar elevernas syn på skönlitteratur. Det gjorde att jag ville ta upp det som återkommande tema. Vad är sant eller falskt, fakta, verklighet och möjlighet?

Det blev som bäst när vi gjorde fiktionen verklig i form av rollspel. Vi pratade om en människa som om han eller hon fanns. I det samtalet var personen verklig för oss. Det är en del av klassrummet, litteratursamtalet och den goda gruppens dynamik att fiktiva personer och berättelser får liv.

Är det viktigt att kunna skilja på fiktion och verklighet?

– Jag tror att det är något som blir allt viktigare med tanke på alla lögner, ideologiska myter och falska nyheter. Det tror jag att vi litteraturvetare måste förhålla oss till, att fiktion får sämre och sämre rykte. Men de stora namnen bland litteraturdidaktikerna pekar på det som också står i styrdokumentet, att fiktionsberättelser hjälper oss att orientera oss i våra egna liv. På det sättet är de kunskapsorienterade. Vi måste hävda den betydelsen av litteratur. Skolbibliotekarierna kommer att bli viktiga i det arbetet, så att det inte bara blir ett korståg mot fake new. Den kampen ska också föras, men inte så att skönlitteraturen förlorar ställning.

Är det här specifikt för nyanlända elever, eller har du sett det hos andra?

– Jag tror säkert att det kan finnas kulturella skillnader här. Men jag tror det har mer med läsvana och skolgång att göra. Har man haft en bra lärare i grundskolan och en skolbibliotekarie som har varit aktiv, då har man fått en annan bild av skönlitteratur och läsningens betydelse.

Vissa elever och blivande svensklärare uppfattar litteratur mer som avkoppling, och har svårt att se det som en inbjudan till att tänka, prata och resonera. Andra tolkar det som en inbjudan att känna. Den bok som får dig att gråta eller bli upprörd är bäst. Det finns onyanserade inställningar lite varstans. De som har störst läsvana och har mött flest genrer i skolan är bäst rustade för att se mångfalden som finns i skönlitterära berättelser.

I din artikel skriver du om elevernas invändningar mot fiktionen. De fanns mot vår bok ”Lever du?” men inte mot Shaun Tans bildroman ”Ankomsten”, som ni också läste. Kan du berätta lite om det?

– När vi pratade om varför det är bra att läsa romaner i skolan så var det ett argument att romanen kan lära mig hur jag ska leva mitt liv och få mig att förstå hur andra människor lever. Men det knöts starkt till vår verklighet eller andras verklighet. Shaun Tans roman är ju en typ av fantasy. Det går inte att avgöra när det hände och de kulturella erfarenheterna som människorna gör är inte möjliga i vår värld. När vi tittade på Shaun Tans bilder släppte de helt tanken på att man ska lära sig något om livet och få en nyttig kunskap. De accepterade bokens värld.

Kan det ha att göra med att ”Ankomsten” är en bildroman?

– Ja, kanske. Man ställer kanske andra krav på berättelser som transporteras i grafisk text än berättelser som transporteras i bild.

I rollspelen hade eleverna invändningar mot att en person utan egen erfarenhet skulle kunna gå in exempelvis rollen som Navids pappa. Hade de inga sådana invändningar mot oss författare?

– Nej, faktiskt inte. Jag pratade inte om det. De glömde att det fanns någon bakom som gjort boken. Men det hade varit intressant att fråga. Jag vet inte om det spelar någon roll att det är två perspektiv i boken, en kvinna och en ung man, och att alla accepterar att det finns författare med många strängar på sin lyra.

Vad läser du själv just nu?

– Jag läser brett. Biblioteket hade ett bord med Amos Oz böcker och jag tog novellsamlingen ”Lantliga scener”. Det intressanta är att han i åtta noveller följer åtta personer, sedan förstår man att det egentligen är en roman. Alla människor bär på någon form av sorg eller frustration och mycket har med andra världskriget att göra, minnen av sorg och förlust. Annars läser jag gärna noveller och lyrik. Jag går gärna tillbaka till Wisława Szymborska. Sedan tycker jag om Ingela Strandberg, en Hallandslyriker som skriver fina dikter.

Mer att läsa

Amina på español och dansk

Amina springer vidare, och har nu kommit till Spanien. Det är förlaget Lectura para todos som ger ut första boken i serien på spanska. Jag har ännu inte sett den spanska utgåvan, men den har samma omslag som den holländska. Och enligt beskrivningen på förlagets webbsida har handlingen placerats i Spanien istället för i Sverige. Jag ser fram emot att läsa ¡Corre, Amina, corre!

Till Danmark har Amina redan tagit sig och där kommer del 4 i serien ut under våren. Sats alt, Amina! heter den. Det danska förlaget Turbine har behållit Anders Westerbergs illustrationer, vilket är kul. Det är ju så hon ser ut! Eva Mosegaard Amdisen har översatt texten till danska.

Här finns en sammanställning av alla mina böcker som har översatts till andra språk än svenska.

Femte boken om Amina kommer i höst

I höst kommer den femte boken i serien om Amina. Den heter ”Vi är bäst, Amina!” och som vanligt är det Anders Westerberg som gör illustrationerna.

I den nya boken gör sig Amina redo för att tävla för Sverige i ett mästerskap för ungdomar. Samtidigt möter hon rasism och okunskap hos människorna omkring sig. Amina är trött på att andra hela tiden ser det som är annorlunda. Inte ens hennes bästa vän verkar förstå henne. Men för att bli bäst måste laget samarbeta. Hur ska det gå när det ligger olösta konflikter under ytan?

Rasism i vardagen

Jag hoppas att många vill läsa vidare om Amina, både på egen hand och tillsammans med sina lärare i skolan. Precis som i de tidigare böckerna har jag velat skriva en spännande och positiv berättelse om en idrottande tjej. Samtidigt kan jag inte längre  blunda för att vissa ungdomar möter rasism i vardagen. Vi har alla ett ansvar för att lägga märke till det och att försöka göra något åt det. Att tala om rasism utifrån en skönlitterär bok kan vara ett sätt att närma sig frågan.

Ny inläsning hos UR

En annan nyhet för alla som gillar Amina är att UR kommer att göra en inläsning av ”Ge inte upp, Amina!” i serien Sluka svenska. Sedan tidigare finns ”Spring, Amina!” inläst på svenska och arabiska. Till boken finns mycket pedagogiskt material, som jag har sammanställt i det här inlägget.