Author: anneliedrewsen

En vass blick

Igår plockade min sjuåriga dotter upp Metro på tunnelbanan. Hon läste rubriken och ingressen ovan och tittade sedan på mig och sa: ”Så ska jag inte göra!”

Notera för övrigt den makabra placeringen av annonsen intill.  

Rallyskrivande

Jag är inne på upplösningen i NaNo-manuset nu. Omkring 3500 ord kvar att skriva. Dessutom måste ett uppsatsutkast vara klart till på måndag och jag ska gå igenom barnboksmanuset inför möte med förlaget nästa vecka.
Jag tänker sitta klistrad vid datorn tills det är gjort. Kanske sneglar jag ut genom fönstret då och då,  mot snöflingorna som singlar ner så idylliskt där ute.
Vi hörs när jag har skrivit klar.

Läsvärda blaskor

Jag är riktigt kräsen av mig när det kommer till tidningar, och går hellre till bibblan och läser en årgång i taget istället för att prenumerera. Språktidningen är dock en av de få tidningar jag faktiskt vill ha hem i lådan. Nytt nymmer kom igår och det fanns mycket läsvärt, bland annat en artikel om vilket språk syskonen i flerspråkiga familjen väljer att prata med varandra. Intressant för mig som lever i en sådan familj!

Nya tidningen Yourlife är jag tveksam till. Lite för mycket sälj av kringprodukter, till och med inuti artiklarna. Sånt gillar jag inte. Men i nya numret som kom idag finns en julrysare av Amanda Hellberg som kallas  ”vår nya spänningsdrottning”. Det blir min kvällslektyr denna snöiga vinterdag.

Får jag presentera: Adam!

Den här lilla killen är huvudpersonen i min kommande bok. Han heter Adam och bor med sin familj i en förort någonstans i Sverige. De här bilderna är grovskisser som gjordes för drygt ett år sedan. Sedan dess har det hänt mycket,  både med Adam och hans omgivning. 

Illustratören heter Markku Huovila. Fler av hans teckningar och målningar finns på hans hemsida. Hur vårt samarbete inleddes berättar jag mer om en annan gång. 

NaNoWriMo: Dag 24

Nu är jag på banan igen. Många trådar att få ihop, drygt fem tusen ord kvar till mållinjen. Blir till att teckna i grova drag och fylla i detaljer senare.

Är fortfarande inte riktigt på det klara med hur det hela ska sluta, men ett inslag på en amerikansk pratshowjag råkade se idag  gav mig nya idéer. Det ska bli mycket intressant att se vad som händer. Om några dagar har jag skrivit min första roman – eller i alla fall ett första råmanus till vad som skulle kunna bli en riktigt bra historia. Inte illa pinkat.

Intervju med Vivlios förlagschef

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Om det är någonting jag tycker att vi borde satsa mer på i Sverige så är det modersmålsundervisning och flerspråkighet. Det har Vivlio förlag förstått och jag är därför väldigt glad att min bok kommer ut just där. Vivlio är ett ungt förlag som förmodligen är okänt för många. Därför ställde jag några frågor till Alexandra von Seth, grundare och förlagschef.
Varför startade du Vivlio?
Alexandra von Seth
– Jag hade jobbat på bokförlag och tidningsförlag tidigare och hade ett intresse för språk och nationaliteter sedan jag läst socialantropologi. Dessutom hade jag många vänner med utländsk bakgrund som jag hade intervjuat om vilket språk deras barn skulle lära sig. Jag letade efter parallellspråkiga böcker i Sverige men hittade inga. Däremot fann jag flertalet i England, Tyskland och USA. Varför inte i Sverige, tänkte jag och idén om en parallellspråkig pekbok dök upp. Jag startade förlaget 2005 på försök och det gick mycket bra. Marknaden var som ett stort svart hål för den somaliska delen.
– Jag tycker dessutom inte att de enspråkiga böcker på annat språk än svenska som jag fann i Sverige ger en känsla av 2000-tal. Jag tycker det är viktigt att ta ett steg bort från getter och ökensand. Visst ska sådana böcker finnas på marknaden men jag vill att våra böcker ska andas fräschör.
Vem vänder sig Vivlios böcker till?
– De riktar sig till barn och ungdomar i åldern 1-12 år med annat modersmål än svenska. Det har visat sig att även föräldrar med knappa kunskaper i svenska kunnat använda dem.
Vad söker du efter i ett manus?
– Bra manus är det som antingen är ren språkträning, alternativt beskriver en situation som är igenkänningsbar. Det är viktigt att manuset säger läsaren någonting.Det optimala är en berättelse som går att fortsätta i kommande bok.
–Samspelet mellan manus och illustration är oerhört viktg. När jag får ett manus i handen vill jag kunna få en spontan känsla av att det kommer bli en fin bok – en bok som utrålar kvalitet i både text och bild. Just den här målgruppen förtjänar det så väl!
En av Vivlios böcker: Fröken Marmelad.

Glupsk, ilsken eller förrädisk?

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Nathan Brandsford bloggar inifrån den amerikanska bokindustrin och brukar ge många bra råd. Idag skriver han om romanskrivandets mödor: The Nine Circles of Writing Hell.
Vem känner igen sig i alla steg? Jag befinner mig nu någonstans mellan Gluttony och Greed med mitt NaNo-manus. På väg mot Anger, alltså…

Tänk att ha en författarmentor

Jag har precis skickat iväg ett mejl till min handledare för uppsatsen och sitter nu och väntar på svar.
Det slog mig hur underbart det skulle vara att ha en handledare för det andra skrivandet också. Tänk att kunna skicka iväg ett mejl och fråga: Du, den här typen som bara går runt och är småsur i min historia, kan jag stryka honom helt ur handlingen? Eller: Nu har jag kört fast helt, vad ska jag ta mig till?!?

Givetvis man kan inte jämföra akademiskt skrivande med skönlitterärt. Det akademiska har sina regler och riktlinjer som måste följas, medan det skönlitterära gärna får bryta regler och uppfinna nya former. Men ändå: jag kan inte låta bli att drömma om att ha någon som kan svara på alla mina frågor, både om det praktiska och det kreativa.

Tur att det finns så många generösa bloggare som skildrar skrivarlivets våndor och triumfer. Både etablerade författare som beskriver sina processer och alla vi drömmare som försöker få till det. Jag tycker att det är ovärderligt att kunna läsa om alla dessa arbeten in process.  Jag känner ibland en enorm tacksamhet till alla som bjuder på så mycket kunskap om att skriva.

Anneli jämför törsten efter skrivartips med förberedelserna  inför en resa. Det tycker jag är en utmärkt liknelse. För även om ingen av oss vet hur nästa stycke i vår historia kommer att se ut, så kan vi skaffa de bästa redskapen och insikterna för att det ska bli så bra som möjligt.

Två år från idé till kontrakt

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Jag vet att flera av er är nyfikna på processen som ledde fram till kontraktet. Det kommer antagligen att bli flera inlägg om det framöver, men här kommer en kortversion:
I december 2008 fick jag en idé på en barnbok för små barn (upp till tre år). Jag satt upp en natt och skrev texten.  Några dagar senare mejlade jag till Vivlio förlag, som alltså är specialiserat på tvåspråkiga böcker. Jag berättade kort om mig själv och mitt intresse för språk och flerspråkighet, samt bifogade texten.
Ungefär en månad senare fick jag svar. Det stod bland annat att min tanke var ”rätt bra”, men att texten behövde omarbetas. Mejlet avslutades så här:
Tar gärna emot ditt manus igen när du känner att du är färdig med det.
Lycka till!
Jag kände mig lite osäker på vad det var för typ av omarbetning förlaget var ute efter, så jag ringde upp och frågade. Det var främst språket jag behövde jobba på. Att skriva kortfattat och begripligt med ett levande språk för små barn är inte helt enkelt.
Jag jobbade på och förändrade ganska mycket i manuset. En tydlig karaktär tog form och jag skrev flera korta historier om honom. Vi mejlade fram och tillbaka några gånger under det kommande året. Vissa saker i manuset var bra medan annat behövde förbättras.
Under samma period frågade jag en illustratör om han villa göra några skisser. Det ville han. Jag skickade även dessa till förlaget, som gillade hans stil. 
I oktober i år träffades förlaget, illustratören och jag för att se hur vi skulle gå vidare. Vi enades då om att fokusera på en av texterna, som inte hade någon gemensamt med den ursprungliga texten från 2008. Nu började illustratörens verkligen arbete och förlaget inledde samtidigt förberedelserna inför utgivningen. 
Det tog alltså två år att komma hit, och det med ett manus som består av mindre än 200 ord. Men tack vare den långa processen har illustratören och jag en bra bild av vem vår karaktär är. Jag har samtidigt fått en känsla för vilket språk som passar just den här boken och det här förlaget. Förhoppningsvis blir det därmed lättare att skriva fler historier om samma lilla kille i framtiden.