Kort och koncist

Jag lät min pappa läsa manuset som förmodligen med största sannolikhet kommer att bli en bok. ”Föredömligt kort och koncist” var hans kommentar.

Han har rätt. Det är kort. 185 ord fördelade på 12 uppslag. Att få till en berättelse med röd tråd, konflikt och knorr på slutet med så få ord är en utmaning. Det tog mig två år av pillande och filande och mejlande med förlaget innan jag fick höra de magiska orden: ”Det här är ju klart”.

(Mer om vad jag egentligen gjorde med texten under de två åren en annan dag.)

PS. Idag skriver Simona Ahrnstedt om sitt pillande i en betydligt tjockare manusbunt, som vid ett tillfälle kom bort på pendeln. Läs!

Oktoberblommor

Så här såg det ut vid min port när jag kom tillbaka från morgonens jogging.
Jag längtar inte efter vinter.

Alakoski lever inte upp till mina förväntningar

Det kan inte vara lätt att skriva en ny roman efter en succé som Svinalängorna, som till och med har blivit film. Susanna Alakoskis försök heter Håpas du trifs bra i fengelset. Igår kväll läste jag ut den.

Jag ville verkligen att den skulle vara bra. Jag gillar Alakoski. Hennes seminarium på bokmässan var ett av de bästa, med tid för eftertanke och resonemang. Det verkade så lovande.

Tyvärr imponerade boken inte alls på mig.  Det är inget fel på idén, att vilja  belysa ett samhällsproblem (drogmissbruk) och dess konsekvenser för omgivningen. Men det hade kunnat gjorts mycket bättre, kanske på hälften så många sidor. Långa partier bara tuggar jag mig igenom. De tillför ingenting.

Språket måste jag säga något om, för Alakoski gillar verkligen att hitta på nya ord. Få till oväntade sammansättningar.  Ord som stoppsorg och djupsorg är exempel på träffande beskrivningar av huvudpersonen Annis känslor. Men när det hela tiden dyker upp liknande konstruktioner blir det för mycket och tynger bara läsningen onödigt.

Jag gillar ändå huvudpersonerna Sami och Anni, men hade hellre läst en annan bok om dem. Nu står mitt hopp till Alakoskis kommande barnbok. Jag håpas på något riktigt bra.

Visitkort – att ha eller inte ha

Jag borde verkligen ha ett visitkort. Vet inte hur många gånger har jag fått ett kort av någon annan och ursäktande förklarat att jag inte har något. Anledningen är att jag inte kan bestämma mig för vad det ska stå under mitt namn. Jag vill ju att det ska stå skribent/författare, men det känns lite pretto att skriva det utan att ha publicerat någon bok. Men bara skribent låter så… trist. Dessutom borde jag ha en sajt att ange på kortet, men har inte registrerat något domännamn ännu. Dags att få tummen ur…?

Hur komma igång med det tråkiga skrivandet?

Mitt skrivande vilar på tre ben; det journalistiska, det lustfyllda/skönlitterära och det akademiska skrivandet. Mitt frilansande går bra. Det droppar in uppdrag lagom ofta och jag hinner ta mig an dem utan att offra för mycket av annat. Samtidigt tjänar jag en slant. Det lustfyllda skrivandet går också bra – när man drömmer om att skriva böcker är det inte så svårt att fokusera på att skriva det bästa manus man kan föreställa sig. Men det akademiska, det som går ut på att jag under hösten ska skriva en magisteruppsats för att sedan kunna ta ut min examen, det går inte alls.

Nästa vecka har jag möte med min handledare på universitetet, men det enda möte jag har förberett mig för att mötet med förlaget den här veckan. Nu måste jag ta tag i min uppsats. Måste verkligen. Men jag har ingen lust alls. Några förslag på hur jag kan överföra lite av energin jag lägger på drömmen att bli författare till arbetet med uppsatsen? 

Söndagsångest

Mötet med förlaget närmar sig. Jag har förberett mig genom att skriva ut manusen (två korta texter om en och samma lilla kille). Det ena är jag helnöjd med. Det funkar bra. Språket, berättelsen, konflikten, slutet. Men det andra manuset… Det händer för mycket. Tempot är fel. Slutet för abrupt.

För ett tag sedan bestämde jag mig för att släppa det. Men nu börjar jag få ångest. Vad ska förlaget säga? Tänk om jag gör dem besvikna? I ett desperat försök att skapa något enastående i sista sekund började jag skriva en helt ny text. Men det går inte. Så dumt av mig att tro att det ska gå så lätt.

Att lämna ifrån sig en text (eller två) är ångestframkallande. Istället för att fokusera på den som jag är nöjd med blir jag besatt av bristerna i den andra. Jag vill bara snabbspola fram till mötet och få det avklarat. För att gå vidare. Antingen med ett löfte om utgivning eller med drömmen om detsamma.

Ändra tempus – igen

När jag nattade barnen började vi läsa en ny bok tillsammans: Mio min Mio. Och när jag tog Astrid Lindgrens utomordentligt högläsningsvänliga text i min mun insåg jag plötsligt att jag måste skriva om början på ett manus jag arbetar med. Det har jag visserligen vetat länge, men nu tyckte jag mig ana hur jag kunde göra det utan att behöva ändra för mycket. Trodde jag. Men när jag slog mig ned vid datorn märkte jag att jag måste ändra tempus för att få till det som jag vill.

Första utkastet av texten skrev jag i preteritum. Sedan började jag bearbeta hela manuset – en process jag är mitt inne i – och ändra till presens. Men nu, när jag är halvvägs igenom, måste jag alltså ändra tillbaka.

Varför finns det inte någon funktion i Word som kan ändra tempus på alla verb? Det skulle säkert ändå krävas en del omskrivningar manuellt, men oj vad det skulle underlätta. Nu är det bara att hoppa jämfota genom hela texten och byta -er mot -de sisådär tusen gånger eller så. Riktigt lördagsmys, med andra ord.

Fakturerar författare?

Det näst roligaste med att frilansa är att fakturera – att faktiskt få betalt för att skriva.  (Det roligaste är naturligtvis själva skrivandet.)  Sitter just nu och förbereder två fakturor som ska skickas nästa vecka.

När jag började frilansa hade jag ingen aning om hur jag skulle göra. Vad är det egentligen jag tar betalt för? Vad ska det stå på fakturan? Hur mycket ska jag ta betalt?

Då var finfina Frilansbloggen till hjälp. Även Journalistförbundets Frilansrekommendation har varit bra att snegla på.

Nu börjar jag känna mig osäker igen. Om jag nu skulle få en kontrakt med förlaget på mötet nästa vecka, vad händer då? Fakturerar författare? Vad är det man tar betalt för? Vad ska det stå på fakturan? Och hur mycket är rimligt att få betalt?

Lördagstankar

Helgmorgon. Kaffe. Morgontidning. Mer kaffe. Städa lite. Ta en promenad. Följa med på simskola.

Jag älskar att helgen verkligen är helg.  För ett antal år sedan arbetade jag i butik, vilket innebar arbete varannan helg. Det var kanske inte så jobbigt då, men nu i efterhand är det skönt att inte behöva jobba alls på lördag och söndag. Eller rättare sagt, inte behöva gå hemifrån för att jobba. För lite saker har jag att göra. Var ute på skrivuppdrag i veckan och jag måste fixa med texterna så att jag kan lämna dem nästa vecka. Då är det skönt att göra annat, sedan titta lite på texten, känna om den är bra eller inte, ändra något ord, en meningsbyggnad, och återgå till att göra något helt annat. Det handlar om texter på två tre sidor, så det kräver inga längre stunder vid datorn.

Jag tror inte heller att jag kommer att kunna hålla mig från att skriva lite på min roman, som egentligen ska skrivas i november under NaNoWriMo. Igår fick jag ett mejl från den svenska delen av rörelsen. Drygt hundra personer från Sverige har anmält sig hittills. Inför startdatumen kommer det att hållas diverse kickoff-tillställningar runtom i landet.

En härlig familj. Från filmen The Kids Are All Right.

 I veckan såg jag förresten en bra film: The Kids Are All Right. Tyckte mycket om den. Bra manus, trovärdiga karaktärer, intressant story och verklighetstrogna dialoger. Rekommenderas.

Underbara illustrationer i min inbox

Igår fick jag ett mejl från illustratören som jag jobbar med i projekt ett. Jag har fått skisser tidigare och kände redan från första början att han fattade precis. Vår lilla huvudperson är så fin!

Men nu. Bilderna jag fick igår. Färgerna, perspektivet, detaljerna. Jag älskar det! När jag ser bilderna känner jag att mina ord fylls med känslor, sammanhang och liv. Det är nästan magiskt.

Nästa vecka ska vi  ha möte med förlaget och då hoppas jag att vi får besked. Blir det någon bok?

När jag vet säkert kommer jag att skriva mer, mycket mer om hur vi har gått till väga och vad som händer på vägen. Vill så gärna dela med mig av en illustration redan nu, men det får vänta. Håll tummarna för att det går bra nästa vecka.