Det kan inte vara lätt att skriva en ny roman efter en succé som Svinalängorna, som till och med har blivit film. Susanna Alakoskis försök heter Håpas du trifs bra i fengelset. Igår kväll läste jag ut den.
Jag ville verkligen att den skulle vara bra. Jag gillar Alakoski. Hennes seminarium på bokmässan var ett av de bästa, med tid för eftertanke och resonemang. Det verkade så lovande.
Tyvärr imponerade boken inte alls på mig. Det är inget fel på idén, att vilja belysa ett samhällsproblem (drogmissbruk) och dess konsekvenser för omgivningen. Men det hade kunnat gjorts mycket bättre, kanske på hälften så många sidor. Långa partier bara tuggar jag mig igenom. De tillför ingenting.
Språket måste jag säga något om, för Alakoski gillar verkligen att hitta på nya ord. Få till oväntade sammansättningar. Ord som stoppsorg och djupsorg är exempel på träffande beskrivningar av huvudpersonen Annis känslor. Men när det hela tiden dyker upp liknande konstruktioner blir det för mycket och tynger bara läsningen onödigt.
Jag gillar ändå huvudpersonerna Sami och Anni, men hade hellre läst en annan bok om dem. Nu står mitt hopp till Alakoskis kommande barnbok. Jag håpas på något riktigt bra.