Ketchupeffekten

Nu mejlas och rings det för fullt.

Projekt ett, dvs barnboken som ska ges ut, diskuteras fram och tillbaka. Skisser, färger, papperskvalitet, omslag… Nu väntar jag bara på kontraktet. 

Samtidigt får jag ett samtal från en redaktör om en potentiellt stor grej för en frilansskribent. Hoppas hoppas!

Och pricken över i är att dottern blir tillfrågad om att komma på casting hos ett av de stora mediaföretagen. Jag känner mig nästan som en riktig Hollywood-fru. Här ska drillas! Inget annat än perfektion räknas!

Efterapa eller förnya? Om originalitet eller bristen därav.

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Sofia ställde flera bra frågor i en kommentar. Allt som handlar om mitt projekt 1 kommer jag att skriva mer om snart. Jag väntar på ett kontrakt. När det väl är påskrivet kommer jag att kunna vara mer öppen om hela processen och då ska jag berätta hur det gick till när jag kontaktade förlaget och hur vi hittade varandra.
Den andra frågan handlar om hur mycket barnböcker kan likna varandra. Det är något jag funderar mycket på, men inte har något färdigt svar på. (För att få ett svar krävs nog juridisk expertis i varje enskilt fall.) Men här kommer några tankar.
Sofia skriver om bilderböcker med samma tema, som att sova över hos en kompis. Många bilderböcker handlar ju om helt vardagliga saker,  som alla barn är med om. Det måste man kunna skriva om på flera olika sätt. Bara för att en bok handlar om hur det är att gå till tandläkaren betyder ju inte det att det inte finns utrymme för fler. Men den som skriver den andra tandläkarboken, eller den tredje, måste hitta nya vinklar. En upphittad guldplomb i hissen på väg upp till mottagningen? En tavla i taket som drar in besökaren i en annan värld? Sedan utgår jag från (eller hoppas) att förlagsfolket har hyfsad koll på vad som redan är skrivet och reagerar på uppenbara plagiat.
Mitt manus (projekt två) riktar sig till större barn, 6-9 år. Efter att jag började skriva det upptäckte jag att det har väldigt mycket gemensamt med en bok skriven av en svensk författarinna för 20-30 år sedan. Huvudpersonen är i samma ålder och av samma kön, har liknande familjeförhållanden och upptäcker någonting som andra inte vet. Det där någonting är väldigt likt mitt någonting och har en liknande pedagogisk bakomliggande tanke. Min första reaktion var att inte skriva klart. Jag läste den äldre boken när jag var liten och har säker omedvetet hämtat idéer därifrån. Men sedan tänkte jag ett varv till. Den äldre boken är på många sätt daterad. Den är skriven i en annan tid och talar inte till dagens barn som min bok skulle kunna göra.
Händelseutvecklingen i min bok skiljer sig från den äldre boken, även om det finns vissa likheter. (Skolmiljön och läraren är till exempel svårt att komma ifrån när man skriver om ett skolbarn.)
Jag har funderat på om jag skulle byta kön på min figur, eller ändra hans familjesammansättning. Men det skulle inte vara den historia jag vill berätta. Alltså är min plan att skriva klart manuset, se till att likheterna med den äldre boken är så få som möjligt och istället satsa på min egen stil och tilltal.
Sedan är det mycket möjligt att jag kontaktar förlaget som gav ut den äldre boken och säger som det är – jag har skrivit en bok som inspirerats av den och den boken och jag undrar om ni skulle vara intresserade av att läsa mitt manus. Kanske kan det bli en fristående uppföljare i modern tid. Jag kommer ju inte vara den första som låter sig inspireras av tidigare verk. Bengt Ohlssons Gregorius hade aldrig blivit till utan Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Och många moderna bilderböcker bygger på klassiska sagor och sägner som får nya uttryck i vår tid.

Dagens rosa

Sonen kom hem från dagis med ett flygplan 
som han byggt av papper. 
Det är rosa, hans favoritfärg. 
Jag leker med min nya leksak. 
Den är också rosa och ska göra mig sällskap 
under romanskrivarmånaden november. 
(Jag gillar att belöna mig själv, gärna i förskott.)

Att ta kritik

Kajsa Ingemarsson skriver om ett möte med sin förläggare och om konsten att kunna ta kritik. Jag måste citera ett stycke:

Om du verkligen vill bli bättre som författare måste du vara beredd att ta kritik. Det är helt ointressant hur du tänkt, eller vad du menade när du skrev. Det enda som betyder något är hur läsaren uppfattar det. Låt människor du litar på läsa dina texter och komma med feed-back. Och lyssna noga till vad de säger. Du har haft 250 sidor på dig att lägga ut texten, i det här läget ska du bara vara tyst och lyssna. Ödmjukt.

Så bra skrivet. Jag har absolut ingenting att tillägga. Ibland ska man bara vara tyst.

Tuesday Afternoon

Regnslask och halvmörker gör att hela den här tisdagen känns som en enda lång eftermiddag. Vad passar då bättre än gamla fina Stonecake?

Enkät om skiljetecken

Enkäter är kul! Därför gör jag min egen, med en utmaning till alla skrivande människor att utforska sin relation till skiljetecken. (Frågan om citattecken eller talstreck kommer ursprungligen från Anneli och hennes blogg Trying to follow my dreams.)

Svara på enkäten i din egen blogg och skriv sedan en kommentar här.

Om du var ett skiljetecken – vilket skulle du vara? 

Finns det någon författare vars bruk av skiljetecken du tycker är intressant? Berätta!

Använder du semikolon? Om ja; hur? 

När tycker du att ett utropstecken är befogat? Motivera!

Föredrar du citattecken eller talstreck när du skriver dialog? Varför?

Beskriv din relation till parenteser (och det som står inom dem). 

Hitta på ett nytt skiljetecken. Hur ser det ut? När används det? 

När är det dags att sätta punkt?

 Bilden kommer härifrån.