skrviande

Rivstart på veckan

Jag har varit lite ur balans på sistone, i alla fall vad gäller mitt skrivande. Från en mycket intensiv period tidigt i våras, via sjukdom och elände, till en något lugnare period just nu. Jag har inte riktigt hunnit ställa om, dagarna flyter ihop och jag har svårt att finna en struktur i mitt arbete. Det blir inte så mycket skrivet som det borde. (Skrev ett kort inlägg om känslan på Debutantbloggen för några dagar sedan.)

Men nu. Den här veckan. Då ska det bli ordning och reda. Hittills har det gått bra. Nu på morgonen har jag redigerat ett kapitel i ett manus jag inte hade rört på länge, men som fick lite uppmärksam av mig under helgen.

Nu ska jag göra kaffe och ta tag i det där läromedelskapitlet jag måste bli klar med. Förra veckan hade jag svårt att se hur jag skulle skapa en övergripande struktur i mitt material, men så gjorde jag lite research, tog mig en funderare och vips, så visste jag hur det skulle lösas. Nu ska jag bara omsätta det i verklighet också.

En vit pannå. En resa. En dröm.

Jag satt och väntade på tunnelbanan och läste kommentarerna på mitt föregående inlägg i mobilen. Blev lite gråtmild. Herregud, jag som inte alls är sådan. Tack. 

Tunnelbanan kom, jag stoppade ner mobilen i fickan, tog plats. Snett emot mig satt en kvinna. Hon fingrade på en plastpåse. Det var en stor plastpåse och i den låg en stor, vit pannå. Ibland släppte fingrarna påsen och dansade fritt i luften. Jag föreställde mig att hon målade. I tanken.

Själv skrev jag.  

Tack för att du gör den här resan med mig. Tack för sällskapet, för den delade drömmen. Tack för orden.