Author: anneliedrewsen

Dagens rosa

Sonen kom hem från dagis med ett flygplan 
som han byggt av papper. 
Det är rosa, hans favoritfärg. 
Jag leker med min nya leksak. 
Den är också rosa och ska göra mig sällskap 
under romanskrivarmånaden november. 
(Jag gillar att belöna mig själv, gärna i förskott.)

Att ta kritik

Kajsa Ingemarsson skriver om ett möte med sin förläggare och om konsten att kunna ta kritik. Jag måste citera ett stycke:

Om du verkligen vill bli bättre som författare måste du vara beredd att ta kritik. Det är helt ointressant hur du tänkt, eller vad du menade när du skrev. Det enda som betyder något är hur läsaren uppfattar det. Låt människor du litar på läsa dina texter och komma med feed-back. Och lyssna noga till vad de säger. Du har haft 250 sidor på dig att lägga ut texten, i det här läget ska du bara vara tyst och lyssna. Ödmjukt.

Så bra skrivet. Jag har absolut ingenting att tillägga. Ibland ska man bara vara tyst.

Tuesday Afternoon

Regnslask och halvmörker gör att hela den här tisdagen känns som en enda lång eftermiddag. Vad passar då bättre än gamla fina Stonecake?

Enkät om skiljetecken

Enkäter är kul! Därför gör jag min egen, med en utmaning till alla skrivande människor att utforska sin relation till skiljetecken. (Frågan om citattecken eller talstreck kommer ursprungligen från Anneli och hennes blogg Trying to follow my dreams.)

Svara på enkäten i din egen blogg och skriv sedan en kommentar här.

Om du var ett skiljetecken – vilket skulle du vara? 

Finns det någon författare vars bruk av skiljetecken du tycker är intressant? Berätta!

Använder du semikolon? Om ja; hur? 

När tycker du att ett utropstecken är befogat? Motivera!

Föredrar du citattecken eller talstreck när du skriver dialog? Varför?

Beskriv din relation till parenteser (och det som står inom dem). 

Hitta på ett nytt skiljetecken. Hur ser det ut? När används det? 

När är det dags att sätta punkt?

 Bilden kommer härifrån.

 

Ingivelse i joggingspåret

Ett författarverktyg?

Ett av de få sätt jag vet för att få stopp på popcornmaskinen i min skalle att är att jogga. I spåret flyter lätta tankar in och ut ur mitt medvetande, medan jag studerar årstidsväxlingar och intalar mig själv att jag orkar några steg till. Djupare grubblerier verkar kroppen inte klara av. Bra så.

Men igår på min vanliga femkilometersrunda hände något. Under sista kilometern började jag tänka på romanen jag ska skriva under november och NaNoWriMo. Hittills har jag haft en utgångsidé, där en död ung kvinna spelar en viktig roll.  I spåret visste jag plötsligt varför och hur hon dog. Det kommer att bli hemskt att skriva. Samtidigt var det en skön känsla att veta vart jag är på väg. Nu återstår ”bara” att skriva hela historien, från början till slut.

När jag sprang i mål igår föreställde jag mig målgången i romanskrivarprojektet också. Vi ses väl i målfållan?