Ingivelse i joggingspåret

Ett författarverktyg?

Ett av de få sätt jag vet för att få stopp på popcornmaskinen i min skalle att är att jogga. I spåret flyter lätta tankar in och ut ur mitt medvetande, medan jag studerar årstidsväxlingar och intalar mig själv att jag orkar några steg till. Djupare grubblerier verkar kroppen inte klara av. Bra så.

Men igår på min vanliga femkilometersrunda hände något. Under sista kilometern började jag tänka på romanen jag ska skriva under november och NaNoWriMo. Hittills har jag haft en utgångsidé, där en död ung kvinna spelar en viktig roll.  I spåret visste jag plötsligt varför och hur hon dog. Det kommer att bli hemskt att skriva. Samtidigt var det en skön känsla att veta vart jag är på väg. Nu återstår ”bara” att skriva hela historien, från början till slut.

När jag sprang i mål igår föreställde jag mig målgången i romanskrivarprojektet också. Vi ses väl i målfållan?

Chockfynd i grovsoprummet

Efter att ha läst ut Amanda Hellbergs Styggelsen kan jag konstatera att jag gillade den. Mycket. Kanske kan skräck vara nåt för mig, tänker jag – som vanligtvis är en löjligt lättskrämd typ. Skräckfilm går inte, när musiken börjar antyda att nåt läskigt är på väg att hända stänger jag  av. Men i bokform kanske jag klarar av mer?

Som om världen nickar instämmande och vill ge mig en knuff i rätt riktning fann jag nyss den här helt oemotståndliga boken i grovsoprummet. Hitchcock’s Bästa. Chocknoveller och TV-thrillers av ”Skräckens Mästare”. Boken innehåller en samling relativt korta noveller av olika författare. Inledningen är skriven av Alfred Nitchcock, som avslutar ”med varma förhoppningar om kalla rysningar”.

Jag tror jag ska börja med Döden på bröllopsresa. Eller kanske Spöke i enplansvila. Nej förresten, det får nog bli Dödens telefon…

Hjälp! Kan nån stänga av popcornmaskinen?!

I perioder fungerar min hjärna som en popcornmaskin – nya idéer poppar upp hela tiden. Dessa perioder verkar ofta infalla då jag egentligen borde sysselsätta mina tankar med något helt annat. Som nu. Jag borde ägna mig åt min uppsats helhjärtat, men istället sitter jag och funderar på framtida bokprojekt.

På ett seminarium på universitetet idag fick ordet polyglott, som jag hört hur många gånger som helst, helt plötsligt fäste i en bokidé från tidigare och en nya liten vinkling växte fram. Det verkar som om hjärnan, när den väl är inställd på att vara kreativ, inte kan sluta.

Hur roligt det än är att komma på nya idéer blir det jobbigt också. När ska jag hinna förverkliga dem alla? Och hur sjutton ska jag få tyst på popcornmaskinen i skallen så att jag kan tänka på annat? Som att sova till exempel…

Vad är väl en promenad i underjorden…

På lördag kan alla med DN-kort upptäcka hemliga gångar, källarvalv och en kärnreaktorhall i Stockholms underjord. Jag skulle gärna vilja besöka några av de annars oåtkomliga platserna, men måste följa med barnen till simskola. Typiskt. Annars hade det varit perfekt inspiration inför framtida skrivprojekt.

Marknadsföra debutboken på bloggturné

Ann Ljungberg, författarcoach, skriver om hur man drar på bloggturné. Låter som en bra idé i samband med boksläpp. För att det ska bli riktigt lyckat gäller det att hitta en bra mix av bloggare som kan tänkas ha intresse av boken i fråga.

På mitt möte med förlaget tidigare i veckan pratade vi om marknadsföring och jag frågade om det var okej om jag kom med idéer. Det fick jag gärna göra. Så nu funderar jag på fiffiga sätt att få ut budskapet om min bok. Den sorterar under en särskild kategori barnböcker, så det gäller att hitta personer som kan tänkas vara intresserade av just det. Det lär ta ett tag innan det blir dags för en eventuell bloggturné, så det ska nog inte vara några problem att hitta ett dussin eller så.

När det väl är dags att sticka iväg ut tänker jag skippa turnébussen och färdas på den här rosa Kronan-cykeln i stället. Böckerna klämmer jag fast på pakethållaren.

Morfar försvann med fel barnbarn

När jag läste den här notisen om en morfar som hämtade fel barn på dagis gick tankarna genast igång. Om jag skulle skriva en barnbok om detta, hur skulle jag göra? Det uppstår en massa frågor som måste besvaras. Hur kunde morfar ta fel? Vad sysslade förskolepersonalen med? Vad pratade flickan och morfar om på vägen? Vad tänkte barnbarnet när morfar hämtade fel barn?

Jag föreställer mig med att det kanske började som ett påhitt, ett flickstreck. Två flickor som är ganska lika varandra får en briljant idé. ”Vet du, idag ska min morfar hämta mig. Ska vi luras och låtsas att du är jag?” ”Ja, det gör vi. Då får jag låna din morfar en stund, för jag har ingen egen.” ”Okej!” De byter kläder och gör upp en plan.

Samtidigt är morfar på väg till förskolan. Ungefär halvvägs inser han att han har glömt sina glasögon, men vill absolut inte komma för sent eftersom det är första gången har hämtar sitt barnbarn…

eeeh (.) va va de ja skulle (.) säga

Jag ska alltså skriva en magisteruppsats under hösten och har valt att ägna mig åt samtalsanalys. Det innebär att jag spelar in några ganska korta samtal och sedan tillbringa timmar, dagar, veckor, med att transkribera dem. Alltså inte bara skriva ner orden som sägs, utan minsta lilla detalj som kan ha betydelse för analysen. Som pauser (är det tyst i en sekund eller fyra?), överlappande tal (nu pratar de samtidigt, måste lyssna om femton gånger för att höra vad som sägs) och tvekljud (eeh, um, hmm).

Detta är vad jag sysslar med på dagtid. Eller borde syssla med. (För det finns ju alltid något manus att skriva på, eller en blogg att läsa.)

För att få fart på arbetet har jag bestämt att jag inte får beställa fler böcker förrän jag är klar med alla transkriptioner. Det borde få effekt, eftersom jag vill beställa ungefär hundra böcker NU!

Dessutom tänker jag att denna djupdykning i samtalets mekanismer kommer att ge mig insikter som kan komma till användning i framtida romanbyggen. 

Ja just det, en sak till: när jag är klar kan jag ta ut min examen. Det var visst prio ett.