När verkligheten räcker ut tungan

– Snygg ingång och du håller vinkeln fint hela vägen.
– Vet inte när jag sist läst en text som direkt känns så klar!
– Mycket bra! En fröjd att läsa, inkännande och pedagogiskt matnyttigt på samma gång.

Man skulle kunna tro att sådana lovord från redaktörer skulle göra nästa text lättare att skriva. Men icke. Ingredienserna måste adderas på nytt varje gång. Att läsa in sig. Att vara på plats, att se och lyssna. Att fråga och anteckna. Att ta reda på lite mer. Att lägga ihop och försöka se sammanhang. Det tar tid.

Sedan ska alltsammans sjunka in, sjuda. Då händer något som jag inte fullt ut begriper. Någonting tar form i mig, en ingång. Det kan vara en bild, en scen eller en mening. När den väl är på plats följer resten ofta utan motstånd.

För att nå dig krävs ett visst mått ångest. Det spelar ingen roll hur många gånger jag har gjort det förut. Förvissningen om att det kommer att bli bra hjälper inte heller. Ångesten ska till.

Jag ska skriva en text. Det måste bli bra. Men innan jag hittar ingången är det som om verkligheten står och räcker ut tungan åt mig.
– Du kommer aldrig klara av att fånga mig med dina fjuttiga små ord!