Klockan har passerat midnatt och det regnar i Aten. Ljuset från juldekorationerna återspeglas i den våta asfalten. Vita ljusslingor slingar sig uppför de tvåarmade ljuslyktorna. Från Syntagmatorget syns ett blått skimmer. Alla säger att elektriciteten är dyr i Grekland, men här är det ingen som oroar sig för elräkningen. Julen närmar sig och det gäller att hålla skenet uppe.
Igår när vi var här träffade vi Mohammed, han med mössan, som hade flytt Syrien via Turkiet och tagit sig till Aten. Han som ville vidare till ett land där han kunde starta ett nytt liv. Som med trehundra andra flyktingar hade slagit läger framför parlamentet för att protestera mot hur Grekland behandlar flyktingar. Han sken upp under sin presenning när vi dök upp igår, reste från sin plast på lastpallarna och kom fram för att hälsa. Hans hand var mjuk, och varmare än min.
– Har ni hört något? sa han.
– Vadå, om vad?
– Om killen som polisen tog.
Mohammed berättade om en kille, en stol och en snara, men det var svårt att förstå vad han försökte säga. Medan vi stod där kom ett grekiskt par fram till.
– Ursäkta, jag undrar hur jag kan hjälpa till, sa tjejen.
Mohammed sa att allt som behövdes var vatten. Tjejen fingrade på sin handväska, frågade om de inte vill ha något annat.
– Leksaker, kläder?
– Nej, nej, sa Mohammed. Bara vatten.
Den grekiska killen tog fram ett paket cigg, vinklade det inbjudande mot Mohammed, som nickade. Killen började tömma paketet i handen.
– Nej, nej, bara en, sa Mohammed.
Han vägrade ta emot fler.
Det unga paret stod kvar, trampade på stället.
– Är du säker? Vill ni inte ha något mer? frågade tjejen.
Mohammed upprepade det han redan hade sagt.
– Bara vatten. Vi vill bara ha vatten.
Nu är vi här igen för att prata med Mohammed, kolla om han vill ha vatten. Taxibilarna susar förbi medan vi väntar vid övergångsstället. Redan på håll ser vi att något inte är som det ska vid torget. Fastän det regnar syns inga presenningar. Det ser märkligt tomt ut.
När vi kommer fram till platsen där Mohammed och de andra har bott i snart en månad är det som om de aldrig var där. Allt är bortstädat, den vita marmorn blänker i natten. Vi blir stående en stund och tar in tomheten. Inte ett spår av flyktingarna. En bit bort står några poliser och småpratar.
Det finns inget mer att se. Vi går över gatan, tar vänster vid Hotel Grande Bretagne. I hörnet står ytterligare några poliser, tre manliga och en kvinnlig. Vi går in på hotellet. Karuselldörren startar automatiskt och sveper ljudlöst in oss i en annan värld, med sobra möbler, överdådigt dekorerade julgranar och fotografier från hotellets historia utställda i glasmonter. Det finns en reception, en särskilt Christmas desk och så conciergens disk. Jag frågar om jag får låna toaletten. Den unga conciergen pekar mot en trappa.
Varenda detalj på toaletten är perfekt: dörr i mörkt trä med smidda handtag, skyddspapper på de oöppnade toarullarna med texten ”Hotel Grande Bretagne – A Luxury Collection Hotel” i guldbokstäver och lampetter mellan de enorma speglarna i guldram. Jag tvättar händerna och tar en klick handkräm från hållaren vid handfatet. Den doftar gudomligt.
Vi går ut på gatan igen. Poliserna i hörnet står kvar. Jag söker mig mot dem. Närmast mig står en ung polis med kortklippt frisyr. Våra ögon möts.
– Får jag fråga en sak? säger jag.
Han kommer lite närmare.
– Jo, sist jag var här var det en massa människor här. Flyktingar.
– Från Syrien, säger han, som för att vara hjälpsam.
– Just det, säger jag. Var är de nu?
Han flinar.
– Är du journalist eller?
– Nej nej, säger jag. Bara turist.
En spänning i hans panna släpper. Jag fortsätter:
– Jag bara undrar var de är, det var så många när jag var här sist och nu är alla borta.
– Jag tror polisen tog dem.
Han säger det som om det inte hade något med honom att göra, som om ordet polis på hans uniform bara var ett klädmärke.
– Jaha, hade de gjort något olagligt? frågar jag.
Den unga polisen förklarar att det var olagligt att vara här. Jag nickar.
– Är du från Aten? frågar jag.
– Nej, från en by.
– Hur är det att vara polis?
– Det är bra, man får betalt.
– Hur länge har du varit polis? Du ser så ung ut.
Han ler.
– Fem år. Och jag är 25.
– Vad heter du?
Flinet igen. Svaret dröjer.
– Dimitris.
Jag nickar ett tack och går nedför gatan igen, förbi hotellet. När vi fortsätter bort från torget ser vi ännu fler poliser i klungor. Regnet tilltar. Torget blänker. Det blåser och jag fryser om händerna. Jag formar dem runt munnen för att blåsa in varm luft. Doften från Hotel Grande Bretagne dröjer kvar i näsan.
Jag undrar hur Mohammed gör för att hålla sina händer så mjuka. Var han nu är.