Det var en mörk och stormig natt. Regnet piskade mot rutan och … Nej, så kan man ju inte börja en bok. I alla fall inte om man har någon sorts ambition att bli utgiven. För det sista förlagen och läsarna behöver är gamla slitna fraser eller stereotypa personer som går omkring och gör förutsägbara saker. Ett sådant manus hamnar garanterat i pappersåtervinningen. Men trots att jag vet det letar sig stereotyperna gång på gång in i mina manus och texten dräller ibland av utslitna fraser. Då återstår bara en sak: att radera och skriva om. Men varför blir det egentligen så? Varför lyckas jag inte hålla stereotyperna borta från mina texter?
Jag tror det handlar om att alla som skriver i någon utsträckning drar nytta av att språket och berättelsekonsten innehåller vissa givna drag. Dessa drag gör det lättare både för den som skriver och den som läser. Som författare kan man utnyttja sådana språkliga mönster för att få läsaren att känna sig hemma i ens berättelse – för att sedan leverera en riktig käftsmäll. Eller i alla fall en ordentlig överraskning. Men om man låter det går för långt, om man använder för många etablerade fraser eller förväntade händelser, då faller alltsammans platt. Det blir inte bara tråkigt att läsa utan fullständigt ointressant.
Allra svårast att hålla stereotyperna borta är det när jag skriver en scen eller ett kapitel för första gången. Då är jag otålig och vill bara komma vidare. Allt som stannar upp skrivandet rationaliserar jag bort, till exempel den inre redaktören och hennes gnäll. Idag började jag till exempel skriva en scen som ska introducera två personer: en mamma och hennes dotter. Det är morgon och första dagen i en ny skola respektive på nytt jobb. Många repliker och känslor är redan givna. Samtidigt måste just mina karaktärer ta form i några stycken text. Jag började helt enkelt skriva vad som utspelar sig hemma hos dem den där morgonen när de ska ge sig av: Mamman står och fixar sig framför spegeln, dottern sitter bredvid. Ord som spegel, parfymflaska och höga klackar förekommer. Men vänta nu … En mamma som lägger vikt vid sitt utseende, som rusar iväg på höga klackar för att inte missa bussen och som pratar om känslor. Har vi möjligen sett det tidigare?
Det är ju inte så svårt att se varifrån mina impulser att skriva scenen på just detta sättet kom. Men är det verkligen det jag vill berätta. Nej, såklart inte. Det första jag började fundera på är varför mamman och dottern åker buss. Har de ingen bil? Tja, det bestämmer ju jag. Och jag säger att de har en splitter ny bil som mamman köpte när hon fick sitt nya jobb. Varsågod min kära karaktär, här är nycklarna!
Plötsligt löser sig mycket. Om jag låter scenen börja i bilen under färden till skolan istället, kommer jag bort från parfymen och de höga klackarna. Istället kan jag fokusera på det som faktisk sker mellan mamman och dottern, samtidigt som miljön och händelserna som ramar in samtalet får en helt annat karaktär. Istället för ”sa hon och tog fram parfymflaskan” kan jag nu skriva ”sa hon och bytte fil”. Och det bästa är att den där spegeln som faktiskt fyllde en funktion i förta versionen av min scen finns även i bilen. Men det får bli en backspegel istället.
Okej, det var första scenen i det nya manuset. Undrar hur många gånger jag måste göra om samma procedur innan jag är nöjd och låter någon annan läsa texten. Jaja, det är bara att kavla ner ärmarna och sätta igång. Nej förresten, stryk det där sista.