Ett av sommarens projekt har varit att inventera alla mina påbörjade manus för att kunna avgöra vilka jag ska satsa på till hösten då jag ska skriva på heltid. Några manus är bara en titel och en tanke, andra består av några sidor text och så finns ett fåtal som är färdiga utkast, med början, mitt och slut.
Ett sådant manus, med början, mitt och slut, har till och med fått tummen upp från ett av mina förlag. De gillar det, men vill helst att jag gör om det för att passa lite äldre barn. Dessutom behöver huvudpersonerna genomgå en förvandling.
”Visst”, sa jag och tänkte att det var väl gjort i en handvändning. Så dumt! Det är klart att det krävs en massa arbete för att göra om ett manus på det viset. Till att börja med fick jag fundera en hel del på karaktärerna. De behövde nya namn, nytt utseende och nya personligheter. I vanliga fall funderar jag inte så mycket på det innan jag skriver, utan låter huvudpersonerna ta form under skrivandet. Men nu valde jag ett annat sätt. Jag satte mig ner och skissade upp dem som personer. Temperament, drivkrafter, intressen och svagheter. När jag läste Elizabeth Georges bok ”Skriv på!” tyckte jag att hon ägnade överdrivet mycket tid åt just detta skede. Nu inser nu att det är nyttigt. Och roligt! Vad är det egentligen som skiljer oss människor åt? Vad är det som får oss att dras till varandra? Hur gör vi får att hantera varandras olikheter? Och hur funkar allt detta när det handlar om barn?
När jag väl hade gjort det insåg jag att den historia jag vill berätta skulle börja på ett helt annat sätt än i första versionen av mitt manus. Ett sätt som bottnar i den ena karaktärens särskilda intresse och personlighetsdrag. En vardaglig situation som drar skillnaderna mellan mina två karaktärer till sin spets.
Alldeles nyss skrev jag den första scenen i den nya versionen av manuset och det blev så mycket bättre än tidigare. Det är lika häftigt varje gång ens karaktärer talar om vad man ska skriva om dem. Undrar om slutet blir detsamma som i första versionen av manuset …