poesi

Samtal med sonen

– Mamma, jag har kål i magen! säger sonen och tar sig för magen som om det gör ont.
Jag funderar. Så vitt jag vet har han inte ätit kål under dagen.
– Menar du håll? försöker jag.
Sonen nickar.
Vi går tysta bredvid varandra några steg. Han tar sig för magen igen.
– Jag har moll i magen!

Ja tack

Idag, på alla hjärtans dag, lyssnar jag på tonsättningen av Sonja Åkessons dikt Ja tack medan vinterkylan biter mig i ögonlocken. Orden värmer inifrån, och tvingar mig att se sådant omkring mig som jag annars helst blundar för.

En varm hand.
Ett varmt bo.
En varm kofta
att trä på de isande tankarna.
En varm kropp
att trä på kroppen.
En varm själ
att trä på själen.
Ett varmt liv
att trä på det isande livet.

Så jävla bra

Lyssnar på Sonja Åkesson tolkad av en rad nutida artister. Älskar Sofia Karlssons tonsättning av Ja tack. Och Annika Norlins tolkning av Åkej är enastående. Jag får gåshud, det är så jävla bra.

Kommer på mig själv med att sakna en nutida Sonja Åkesson som kan dissekera 2000-talets kvinnoliv, samhälle och vardag. Men så måste jag erkänna att jag inte läser särskilt mycket nutida poesi. Så hon kanske finns där utan att jag vet om det. Någon som vet?

Att bli publicerad. Del 3: Dikterna

I tonåren började jag naturligtvis skriva dikter. Det var svårmod, tristess och blod. ”Falu blodröd” och ”jag dör snart igen” är några av formuleringarna jag minns. På gymnasiet förmådde jag inte vara närvarande mentalt på de trista fysiklektionerna. Istället stirrade jag ut genom fönstret, staplade ord på varandra i kollegieblocket och drömde om livet efter instängdheten.

Några dikter skickade jag till den utmärkta tidningen Ponton. Till min lycka fick jag vara med. Tre sidor med bara mina ord. Dessutom ville de ha en liten kolumn med foto och lite annan info om mig. Fotot fick bli standardbilden från skolfotograferingen, men en kompis ritade tjusiga Dalí-mustacher på det. Som litterär förebild nämnde jag bland annat Umberto Eco, trots att jag bara hade läst några få sidor i Rosens namn. Jag tror även att jag nämnde Walt Whitman, men honom hade jag i alla fall läst.  Mitt motto fick bli frasen ”Det är synd om människorna” från Strindbergs Ett Drömspel. Jag hade just sett den på Stadsteatern och var alldeles betagen. Jag kände mig nöjd med den bild jag gav av mig själv när tidningen kom ut.
Inför nästkommande nummer av tidningen blev jag ombedd att skriva en krönika. Jag såg det som ett bevis på att jag var storartad och skrev sedan någon obegriplig smörja på gymnasistvis. Det publicerades och jag fick skicka in en ny bild av mig själv. Jag valde en där jag kisade i solen.  
Publiceringen ledde även till att några dikter figurerade i ytterligare en publikation (någon akademisk sak som skulle piggas upp med lite poesi) och att jag fick vara med i antologin Mellanrum som gav ut av En bok för alla. Generöst skickade man två ex till mig. Jag gav bort det ena till min musctaschmålande vän med den ironiska dedikationen: ”Utan dig hade jag aldrig kommit så här långt”. Det andra exet ställde jag in bokhyllan i väntan på att jag skulle få fler författarex att fylla den med. Jag väntar fortfarande. 
Del 1: Insändare
Del 2: DN:s ungdomsredaktion