”Lättläst litteratur är en vit fläck inom lärarutbildningen”

Jonas Asklund är lektor i svenska vid Högskolan i Halmstad och verksam inom lärarutbildningarna i Halmstad och Kristianstad. Han har disputerat i litteraturvetenskap och är i grunden gymnasielärare. Efter att ha läst hans artikel om ett samverkansprojekt kring boken ”Lever du?” av Christina Wahldén och mig, blev jag nyfiken på hans tankar om lättläst litteratur.

Varför blev du intresserad av lättläst litteratur?

– De senaste åren har jag haft mycket kontakt med skolbibliotekarier. Jag gör studiebesök med lärarstudenterna och då lyfter bibliotekarierna ofta fram lättläst, något man självklart har i skolbibliotek idag. Det är en litteratur i sin egen rätt. Det händer mycket och kommer många spännande texter i den genren. Samtidigt har jag fått upp ögonen för grafiska romaner och samverkan mellan bild och text. Korta texter kan säga mycket.

Utgivningen av lättläst har ökat de senaste åren. Hur har lärarutbildningen hängt med i den utvecklingen?

– Jag kan bara tala för mina egna lärosäten och vi har för lite som handlar om lättläst. Jag tror att lättläst kan fungera väldigt bra när man tränar upp ett litteraturdidaktiskt arbetssätt. Det är böcker som är lätta att överblicka och har ofta en tydlig struktur. Det är lätt att börja prata om möjligheterna i den typen av litteratur.

Själv jobbar jag mycket med noveller inom lärarutbildningen, men jag tror att lättlästa böcker kan fungera lika bra inom romangenren. Men hittills har jag inte provat att arbeta med lättläst med studenter och jag har inte sett det inom grundskollärar- eller ämneslärarutbildningen. Det är konstigt, lite av en vit fläck på kartan.

Vilka didaktiska möjligheter finns i den lättlästa litteraturen?

– Tidsaspekten är viktigt. På relativt kort tid har man fått en hel berättelse. Samtidigt är den så sparsmakad att läraren kan bjuda in eleverna i en rad aktiviteter i litteraturarbetet. Vissa lättlästa romaner påminner om noveller, som antyder och har en del luckor. Det är jättespännande att rikta in sig på luckor och det som står mellan raderna. Argumenten för att arbeta med noveller gäller också den lättlästa romanen.

Du har gjort ett projekt utifrån Christina Wahldéns och min bok ”Lever du?”, vilket du även skrivit en artikel om. Vilka förväntningar hade du innan du började?

– Vi hade en farhåga att eleverna skulle bli så starkt berörda att det skulle bli svårt och tungt. Men den farhågan kom på skam. Eleverna tyckte tvärtom att det var mer intressant än känslosamt. Som litteraturvetare handlade förväntningarna mer om vad vi kunde göra av parallellhandlingen, två jag-berättare, en del romanfigurer som inte kommer fram så mycket och det öppna slutet. Jag tänkte på möjligheterna, spelfältet och allt det roliga som skulle kunna bli av.

Vilka är de viktigaste resultaten?

– Jag möter ibland uppfattningen bland lärarstudenter att man minsann måste se till att eleverna förstår vartenda ord, annars tappar man dem. Det tror jag inte alls på. Det är lika viktigt att det är en spännande historia. Då är den språkliga utmaningen inte ett hinder. Det tycker jag att den här studien ändå visade. Trots att alla elever inte var med riktigt i alla detaljer, så hade vi ett bra arbete och bra diskussioner. Det var intressant att se hur väl eleverna arbetade tillsammans på ett sätt som vi inblandade lärare uppfattade som språkligt utvecklande för dem, men som också innebar en kognitiv och identitetsmässig utmaning.

Var det något som överraskade dig?

– Frimodigheten. Det var inte svårt att arbeta med romanen i klassen. Läraren hade lagt ner ett jättejobb och gruppen var verkligen på hugget. Det var överraskande hur friktionsfritt det gick och hur mycket man kan göra i ett litteraturarbete, trots att man kanske inte har alla ord och begrepp.

I din artikel skriver du om mötet mellan fiktion och verklighet, att den gränsen ibland blev otydlig. Jag möter samma sak på mina författarbesök och den vanligaste frågan jag får är nog om personerna i mina böcker finns i verkligheten. Vad tror du den osäkerheten beror på?

– I vårt projekt hade svenskläraren introducerat skillnaden mellan fakta och fiktion. Sedan fick jag arbeta med att stärka fiktionens roll, och peka på vilka fördelar som finns i att gå in i resonemang i fiktion och mötet med romanfigurer som inte finns. Sedan påpekade bibliotekarien att fiktionen hade olika stark ställning i de olika språkgrupperna. Det kan vara stora skillnader och det påverkar elevernas syn på skönlitteratur. Det gjorde att jag ville ta upp det som återkommande tema. Vad är sant eller falskt, fakta, verklighet och möjlighet?

Det blev som bäst när vi gjorde fiktionen verklig i form av rollspel. Vi pratade om en människa som om han eller hon fanns. I det samtalet var personen verklig för oss. Det är en del av klassrummet, litteratursamtalet och den goda gruppens dynamik att fiktiva personer och berättelser får liv.

Är det viktigt att kunna skilja på fiktion och verklighet?

– Jag tror att det är något som blir allt viktigare med tanke på alla lögner, ideologiska myter och falska nyheter. Det tror jag att vi litteraturvetare måste förhålla oss till, att fiktion får sämre och sämre rykte. Men de stora namnen bland litteraturdidaktikerna pekar på det som också står i styrdokumentet, att fiktionsberättelser hjälper oss att orientera oss i våra egna liv. På det sättet är de kunskapsorienterade. Vi måste hävda den betydelsen av litteratur. Skolbibliotekarierna kommer att bli viktiga i det arbetet, så att det inte bara blir ett korståg mot fake new. Den kampen ska också föras, men inte så att skönlitteraturen förlorar ställning.

Är det här specifikt för nyanlända elever, eller har du sett det hos andra?

– Jag tror säkert att det kan finnas kulturella skillnader här. Men jag tror det har mer med läsvana och skolgång att göra. Har man haft en bra lärare i grundskolan och en skolbibliotekarie som har varit aktiv, då har man fått en annan bild av skönlitteratur och läsningens betydelse.

Vissa elever och blivande svensklärare uppfattar litteratur mer som avkoppling, och har svårt att se det som en inbjudan till att tänka, prata och resonera. Andra tolkar det som en inbjudan att känna. Den bok som får dig att gråta eller bli upprörd är bäst. Det finns onyanserade inställningar lite varstans. De som har störst läsvana och har mött flest genrer i skolan är bäst rustade för att se mångfalden som finns i skönlitterära berättelser.

I din artikel skriver du om elevernas invändningar mot fiktionen. De fanns mot vår bok ”Lever du?” men inte mot Shaun Tans bildroman ”Ankomsten”, som ni också läste. Kan du berätta lite om det?

– När vi pratade om varför det är bra att läsa romaner i skolan så var det ett argument att romanen kan lära mig hur jag ska leva mitt liv och få mig att förstå hur andra människor lever. Men det knöts starkt till vår verklighet eller andras verklighet. Shaun Tans roman är ju en typ av fantasy. Det går inte att avgöra när det hände och de kulturella erfarenheterna som människorna gör är inte möjliga i vår värld. När vi tittade på Shaun Tans bilder släppte de helt tanken på att man ska lära sig något om livet och få en nyttig kunskap. De accepterade bokens värld.

Kan det ha att göra med att ”Ankomsten” är en bildroman?

– Ja, kanske. Man ställer kanske andra krav på berättelser som transporteras i grafisk text än berättelser som transporteras i bild.

I rollspelen hade eleverna invändningar mot att en person utan egen erfarenhet skulle kunna gå in exempelvis rollen som Navids pappa. Hade de inga sådana invändningar mot oss författare?

– Nej, faktiskt inte. Jag pratad inte om det. De glömde att det fanns någon bakom som gjort boken. Men det hade varit intressant att fråga. Jag vet inte om det spelar någon roll att det är två perspektiv i boken, en kvinna och en ung man, och att alla accepterar att det finns författare med många strängar på sin lyra.

Vad läser du själv just nu?

– Jag läser brett. Biblioteket hade ett bord med Amos Oz böcker och jag tog novellsamlingen ”Lantliga scener”. Det intressanta är att han i åtta noveller följer åtta personer, sedan förstår man att det egentligen är en roman. Alla människor bär på någon form av sorg eller frustration och mycket har med andra världskriget att göra, minnen av sorg och förlust. Annars läser jag gärna noveller och lyrik. Jag går gärna tillbaka till Wisława Szymborska. Sedan tycker jag om Ingela Strandberg, en Hallandslyriker som skriver fina dikter.

Mer att läsa