Amina på español och dansk

Amina springer vidare, och har nu kommit till Spanien. Det är förlaget Lectura para todos som ger ut första boken i serien på spanska. Jag har ännu inte sett den spanska utgåvan, men den har samma omslag som den holländska. Och enligt beskrivningen på förlagets webbsida har handlingen placerats i Spanien istället för i Sverige. Jag ser fram emot att läsa ¡Corre, Amina, corre!

Till Danmark har Amina redan tagit sig och där kommer del 4 i serien ut under våren. Sats alt, Amina! heter den. Det danska förlaget Turbine har behållit Anders Westerbergs illustrationer, vilket är kul. Det är ju så hon ser ut! Eva Mosegaard Amdisen har översatt texten till danska.

Här finns en sammanställning av alla mina böcker som har översatts till andra språk än svenska.

Femte boken om Amina kommer i höst

I höst kommer den femte boken i serien om Amina. Den heter ”Vi är bäst, Amina!” och som vanligt är det Anders Westerberg som gör illustrationerna.

I den nya boken gör sig Amina redo för att tävla för Sverige i ett mästerskap för ungdomar. Samtidigt möter hon rasism och okunskap hos människorna omkring sig. Amina är trött på att andra hela tiden ser det som är annorlunda. Inte ens hennes bästa vän verkar förstå henne. Men för att bli bäst måste laget samarbeta. Hur ska det gå när det ligger olösta konflikter under ytan?

Rasism i vardagen

Jag hoppas att många vill läsa vidare om Amina, både på egen hand och tillsammans med sina lärare i skolan. Precis som i de tidigare böckerna har jag velat skriva en spännande och positiv berättelse om en idrottande tjej. Samtidigt kan jag inte längre  blunda för att vissa ungdomar möter rasism i vardagen. Vi har alla ett ansvar för att lägga märke till det och att försöka göra något åt det. Att tala om rasism utifrån en skönlitterär bok kan vara ett sätt att närma sig frågan.

Ny inläsning hos UR

En annan nyhet för alla som gillar Amina är att UR kommer att göra en inläsning av ”Ge inte upp, Amina!” i serien Sluka svenska. Sedan tidigare finns ”Spring, Amina!” inläst på svenska och arabiska. Till boken finns mycket pedagogiskt material, som jag har sammanställt i det här inlägget.

 

 

 

 

Hurra, vi har fått Karin Söderstipendiet!

Selma Lagerlöf-sällskapet delar varje år ut ett stipendium på 10 000 kronor, instiftat av den tidigare ordföranden Karin Söder. Stipendiet delas ut till den som på något sätt har bidragit till att sprida kunskap om, och väcka engagemang för, Selma Lagerlöf och hennes verk bland barn och unga.

I år går priset till Cilla Dalén och mig för vår lättlästa biografi ”Selma Lagerlöf – Ett liv”, utgiven av Vilja förlag. Så här lyder motiveringen:

Årets pristagare är Annelie Drewsen och Cilla Dalén som har gjort information om Selma Lagerlöfs liv och verk tillgänglig för en bred målgrupp som inkluderar såväl den ovana läsaren som den med läs- och skrivsvårigheter eller svenska som andraspråk. Detta tjänar till att öppna dörrarna för en vidare bekantskap med inte bara Lagerlöf och hennes författarskap, utan också språket och läsandet som sådant.

Stipendiet kommer att delas ut vid Selma Lagerlöf-sällskapets årsmöte i Berättarladan på Rottneros, lördagen den 10 augusti.

Hurra, säger vi – och jobbar vidare med vår nästa biografi om ännu en intressant kvinna.

Mer om stipendiet

Läs mer på Selma Lagerlöf-sällskapets webbplats.

Radioprogrammet Klartext rapporterar om priset och intervjuar mig.

Pressmeddelande från Studentlitteratur.

Sverige måste ta hoten mot ateister på allvar

Idag skriver jag tillsammans med flera jurister, författare och företrädare för Humanisterna på DN Debatt om situationen för asylsökande ateister. Vi berättar om Emran Mohammedi som kom till Sverige 2014 och sedan dess har lämnat islam. Trots att migrationsdomstolen i Stockholm tror på att han är ateist ska han utvisas till Afghanistan, där han riskerar dödsstraff.  I andra fall har domstolar beviljat dock uppehållstillstånd på samma grund. Det är alltså ett lotteri vem som får skydd. I vår artikeln uppmanar vi Migrationsöverdomstolen att sätta ner foten och agera. Ingen trovärdig ateist ska utvisas till Afghanistan!

Hela artikeln finns att läsa här.

Humanisterna har publicerat en sammanfattning här.

 

Krossa menstabut med emojis och massprotester!

Män som genom historien har velat hålla kvinnor utanför makten har varit påhittiga. Ibland har de använt mensen som förevändning för att stänga kvinnor ute. Man kan tycka att den enda rimliga förhållningssättet till den biologisk funktion som ligger till grund för hela mänsklighetens fortplantning borde vara hyllningar och stående ovationer, men så är inte fallet. Förtrycket följer sin egen logik.

I Indien har kvinnor under lång tid stängts ute från hinduiska tempel med hänvisning till mensen. Men efter en lång kamp med inslag av både civil olydnad och våld – som kulminerade i en enastående mobilisering av kvinnor som bildade en 620 kilometer lång mänsklig mur – har förändringen äntligen kommit. Det hinduiska templet Sabarimalas styrelse har nu beslutat att kvinnor är välkomna. Det lönar sig att protestera.

I Västvärlden ser kampen mot menstabut lite annorlunda ut. Den som menstruerar ställs sällan inför lika tydliga förtryck som kvinnorna i exempelvis Indien. Men fortfarande osynliggörs ofta mensen och tabut lever kvar. Genom tystnaden upprätthålls mystik och skamkänslor. Vissa aktivister har lobbat för att det borde finnas en emoji för mens. När jag kollar de nya emojisarna för 2019 så ser jag faktiskt en droppe blod. Äntligen! Man kan tycka att det är en bagatell i jämförelse med kampen kvinnorna i Indien utkämpar. Men allt hänger ihop.

Genom att prata om mensen kan vi bryta tabut och uppmärksamma de orättvisor i värden som drabbar menstruerande människor. Det är också anledningen till att jag skrivit en faktabok om mens. I en intervju på Nypon förlags blogg berättar jag om de språkliga strategier som kvinnor använder sig av för att prata om mens på svenska och engelska. Läs, fnissa och prata vidare om mensen. Det är bara så vi kan krossa tabut.

 

Tre år i styrelsen för BULT

Styrelsemöte med BULT i Författarnas hus den 25 januari 2019. Från vänster: Boel Werner, jag, Malin Eriksson, Anna Ehn, Alex Haridi och Karin Frimodig. Pär Sahlin tog fotot.

 

De senaste tre åren har jag varit ledamot i styrelsen för den barn- och ungdomslitterära sektionen (BULT) inom Författarförbundet. Det har varit väldigt intressant och lärorikt att vara delaktig i det författarfackliga arbetet.

Jag minns fortfarande första gången jag vågade gå på ett medlemsmöte på Författarförbundet. Det kändes lite läskigt, eftersom jag inte kände någon. Men alla var snälla och snart kände jag mig hemma i Författarnas hus på Drottninggatan i Stockholm.

Som medlem är Författarförbundet en organisation att luta sig emot i det tidvis mycket ensamma författaryrket. På kansliet finns jurister redo att granska avtal eller diskutera andra konstigheter som man möter. Medlemstidningen Författaren lyfter frågor som är viktiga för alla som är yrkesverksamma som författare, poeter eller översättare. De senaste chefredaktörerna har satt sin egen prägel på tidningen och snart är det dags för en ny att ta över. Det blir spännande att se vad hen gör av uppdraget. Men det viktigaste arbetet för medlemmarna görs kanske ändå av sektionerna, som ordnar medlemsaktiviteter och driver frågor som är viktiga för just sin grupp författare.

Under min tid i BULT har det handlat en hel del om avtal och juridik. Författarförbundet är inget renodlat fackförbund, eftersom medlemmarna är egna företagare. Istället kan man se förbundet som ett mellanting mellan fackförbund och skrå, för att låna en formulering av Kalle Güettler. Så hur bedriver man fackligt arbete med sådana förutsättningar? Det handlar framförallt om att försöka skapa en anda av gemenskap och möjligheter att faktiskt diskutera villkoren med kollegor. Där tjänar medlemsträffar och vårt forum på nätet viktiga syften. Sedan måste sektionsstyrelsen fånga upp vad som är aktuellt och föra vidare det till juristerna och förbundsstyrelsen. Samtidigt måste juristerna skapa sig en samlad bild av hur avtal och andra villkor faktiskt ser ut, och reagera när upphovsrätten hotas.

En annan fråga som har gjort sig påmind är hat och hot mot författare. Under min tid i BULT:s styrelsen har flera kollegor fått ta emot hat och hot, ofta på grund av något missförstånd eller en missvisande artikel som får spridning. Därför var det väldigt fint att det sista medlemsmöte jag fick vara med och arrangera handlade om just hat och hot. Författarna Gunilla Lundgren och Inti Chavez Perez berättade om sina egna erfarenheter av att bli utsatt. Därefter diskuterade vi alla hur vi kan stötta varandra och vad Författarförbundet skulle kunna bidra med. Att lyssna på Gunilla och Inti var både tungt och stärkande. Men framförallt var jag tacksam att de valde att dela med sig av sina erfarenheter. Det gav oss andra, som kanske kommer att drabbas nästa gång, ett slags beredskap för vad som kan hända.

I samband med årsmötet den 25 januari valde jag att lämna styrelsen. Det gjorde även Julia Sandström som har varit ordförande. För mig har det varit tre väldigt givande år, men nu behövs nya personer och perspektiv. Till nya ledamöter valdes Moa Eriksson och Eva Salqvist. Det ska bli väldigt roligt att följa den nya styrelsens arbete framöver, med Malin Eriksson och Anna Ehn som ordförande.

 

 

Socialt ansvar som egenföretagare

Som författare är man mer eller mindre tvungen att driva eget företag. Det är ett fritt och roligt sätt att arbeta, men innebär tidvis hårt slit och en viss ekonomisk oro. Man måste ensam hantera olika roller, som att ta arbetsgivaransvar för sig själv och fundera på sin framtida pension. Jag vill dessutom  att mitt arbete ska bidra till ett bättre och mer hållbart samhälle.

De senaste åren har det sociala ansvaret blivit allt viktigare för mig, inte mist för att jag kommer i kommer i kontakt med många unga människor som lever i utsatthet. På författarbesök och andra uppdrag möter jag bland annat asylsökande och papperslösa barn, personer med psykisk ohälsa eller ungdomar i andra omständigheter som gör livet svårt. Det är lätt bli personligt berörd av sådana möten. Då kan det vara en fördel att vara egen företagare, eftersom jag ibland kan låta mina personliga drivkrafter visa vägen för mitt arbete. För vad är mitt engagemang värt om jag inte förmår omsätta det i handling? Och vad är mitt arbete värt om det inte bottnar i en övertygelse?

Därför är det också självklart för mig att ge en del av mina inkomster till en organisation som varje dag gör skillnad för människor i Stockholm.  Jag är stolt vänföretag till Stockholms Stadsmission 2019. Mitt stöd bidrar till akuta insatser så som mat och kläder. Men också till att människor får känna gemenskap och får kraft och motivation att förändra sina liv. Tillsammans gör vi Stockholm till ett mänskligare samhälle för alla!

”Integrationen börjar på biblioteket”

Foto: Simon Olsson

I våras var jag på författarbesök i Skara och träffade Barakat Aldammad. Han är bibliotekarie från Syrien och kom till Sverige 2014. Numera arbetar han på stadsbiblioteket i Lidköping och ingår i Svensk biblioteksförenings expertnätverk för bibliotekens arbete med mångspråk och nyanlända. Jag blev nyfiken på hans bakgrund och tankar om bibliotekens roll i samhället.

Kan du berätta om din bakgrund?

– Jag är 32 år gammal, är gift och har två barn. År 2008 tog jag min kandidatexamen i biblioteks- och informationsvetenskap från Damaskus universitet. Sedan flyttade jag till Qatar där jag bodde och arbetade i fem år.

Kan du berätta om vägen till ditt nuvarande arbete?

– Att komma till ett nytt land och särskilt ett nytt språk har varit den största utmaning för mig, särskilt när man har med sig erfarenheter och kompetenser men måste börja om från noll. På ett år och åtta månader läste jag in svenska för invandrare (sfi) till och med kursen svenska som andraspråk 3 samt engelska. Men jag är inte någon superhjälte, utan en av tusentals spännande människor som har kommit hit för att bli en del av samhället och bidra med positiva saker. År 2016 arbetade jag som modersmålslärare på en grundskola och sedan bytte jag till det yrke jag tycker mest om och började som bibliotekarie på Stifts- och landsbiblioteket i Skara. Där arbetade jag i två år och lärde mig mycket. Nu är jag bibliotekarie med inriktning på mångspråk på Stadsbiblioteket i Lidköping. Jag jobbar intensivt med mångspråk och är också kontaktperson för Expertnätverk för bibliotekens arbete med mångspråk och nyanlända som Svensk biblioteksförening har skapat.

Hur har du lärt dig svenska så snabbt?

– Medan jag läste svenska var jag praktikant på två olika bibliotek. Det handlar om språket och att samtidigt komma ut på arbetsmarknaden och förstå hur systemet fungerar. Tålamod behöver man ha hela tiden. En annan sak som är viktigt är att tro på sig själv och att träffa positiva människor som kan hjälpa till. Det är den viktigaste faktorn för att lyckas i samhället!

Vad jobbar du med just nu?

– Jag kämpar för att lyfta fram litteratur på andra språk och att varje språk tar plats. Jag vill också hitta sätt och metoder för att integrera folk, vilket är min största utmaning just nu.

Vad betyder folkbiblioteken för nyanlända?

– Biblioteken är en väldigt viktig aktör. Här börjar och fortsätter den första integrationsprocessen! Alla aktiviteter som sker på ett bibliotek kan vara ett stöd för nyanländas väg in i samhället, som att låna en svensk, läxhjälp, delta i en lättläst bokcirkel, språkcafé eller att använda bibliotekens medier. Allt det här kan göras av biblioteken och bibliotekspersonal.

Vad kan biblioteken bli bättre på?

– Oavsett om det är ett stort eller mindre bibliotek så måste folkbiblioteken ge nyanlända ett större utrymme till delaktighet. Man måste bjuda in dem att delta i olika aktiviteter och då behövs en plan för hur det ska fungera. Är det till exempel en bokcirkel? Då måste biblioteket vända sig till målgruppen innan de väljer titlar. Om vi gör så blir det effektivt och ger resultat. Vi måste hitta medier som passar målgruppen och fråga målgruppen om vilka aktiviteter som de önskar ha på biblioteken. Det är en demokratifråga.

Vilken är din favoritbok eller favoritförfattare på svenska och arabiska?

– Jag läser särskilt de böcker som låntagarna frågar mest om, men mina favoritförfattare på svenska är Astrid Lindgren och Fredrik Backman. På lättläst är det förstås Annelie Drewsen och särskilt Dagboken som jag tycker mest om. På arabiska läser jag väldigt mycket. Att läsa på modersmålet handlar om identitet och trygghet. Mina favoritförfattare är Naguib Mahfouz, Ahlam Mostaghanemi, Nizar Qabbani och Adonis.

Läs mer om:

Ladda ner och läs rapporten Bibliotekens arbete med nyanlända från Svensk biblioteksförening!

 

 

 

 

 

 

Anmälan till nyhetsbrev

I december 2018 startade jag ett nyhetsbrev. Där berättar jag om mitt arbete som författare, nya böcker och annat som rör litteratur, flerspråkighet, skola, bibliotek och samhälle. I första hand vänder jag mig till lärare och bibliotekarier, men alla är välkomna att anmäla sig.

Fyll i ditt namn och din mejladress nedan för att få mitt nästa brev. Jag kommer att skicka max 6 brev per år. Du kan när som helst avanmäla dig.

Läs tidigare nyhetsbrev här!




Namn

 

E-post

Lämna följande fält tomt

Jag samtycker till behandling av mina personuppgifter