Läsa själv – friktionsfritt eller utmanande?

Min dotter har nyligen fått flyt i sin läsning och slukar numera böcker i hög fart. Hon läser mest så kallade läsa själv-böcker (eller lättlästa böcker, som vissa förlag benämner dem). Gemensamt för dem är att texten är kort och luftigt placerad på boksidorna. Illustrationer förekommer, ibland på varje sida men ibland mer sparsamt. Handlingen är ofta förlagd till en verklighet som en ung läsare kan känna igen sig i: skolan eller hemmet. Det handlar om lösa tänder, snälla morfäder och bråkiga husdjur. Ofta finns ett mysterium i boken. Idag skriver Andreas Palmaer om  läsa själv-böcker i en krönika i DN (hittar den inte på nätet). Han gör en jämförelse med bilderböcker, som ofta har konstnärlig ambition och skildrar även ”svåra” ämnen som döden och skilsmässor:

När bilderboken svävar i väg mot himlen med långa associativa meningar och vrickade ordlekar långt över barnens huvuden står läsa själv-boken kvar med stövlarna i leran. Sammanhängande handling utan konstigheter.
När barnet läser själva ska allt vara så förtvivlat begripligt.

Jag kan inte annat än hålla med. Det konstigaste jag har stött på i läsa själv-väg är en tjej som blir ett monster när hon blir arg och även kan förvandla resten av sin familj till monster. Det var knäppt och roligt, både för mig och dottern. Men det höll sig ändå inom gränserna för var en läsa själv-bok brukar vara.

Jag längtar efter en läsa själv-bok som utmanar, som vågar vara annorlunda och oförutsägbar. Som vänder upp och ner på idén om vad en bok ska vara. För som Palmaer säger: ”Även lågstadiebarnen behöver krokiga, konstiga böcker som sätter griller i huvudet på dem”.

Checklista för barnboksskrivande

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }ol { margin-bottom: 0cm; }ul { margin-bottom: 0cm; }

Amanda publicerade igår en lista i tio steg för alla som vill bli bilderboksförfattare. Jag började genast analysera mitt första projekt utifrån listan. Projektet består av två manus om samma huvudperson och vänder sig till barn 0-3 år.  En förlagskontakt är etablerad, en illustratör inblandad, men det finns fortfarande inget kontrakt. OK, då kör vi. (Amandas råd i fetstil.)
  1. Var passionerat intresserad av barn- och bilderböcker. Med två barn hemma blir det mycket läsning: läxläsning, högläsning av bilderböcker och kapitelböcker, läsning tillsammans med sjuåringen och en och annan utflykt till biblioteket. Dessutom läser vi böcker på två språk och jag släpar med mig massor av böcker från semestern i det andra landet, vilket ger an bra känsla för vad som sker inom barnlitteraturen där. Men det kan alltid bli bättre. Alltså: Fler besök på biblioteket i framtiden.
  2. Om du inte är professionell illustratör ska du aldrig göra bilderna. Nej, det skulle aldrig falla mig in, även om jag har en föreställning om hur bilderna skulle kunna se ut.
  3. Om du ÄR illustratör: skicka aldrig färdiga illustrationer, gör aldrig en dummy åt en blivande författare utan kontrakt.Den här punkten handlar egentligen inte om mig utan den illustratör jag har involverat. Denne har enligt råden gjort både rätt och fel. Det finns inget kontrakt ännu, ändå har han börjat skissa.  Det handlar om ganska enkla blyertsskisser som fångar en känsla och ett uttryck. Förlaget har visat sitt gillande och näst på dagordningen står ett möte mellan mig, illustratören och förlaget.
  4. Omfånget är 12 uppslag. Alltid 12 uppslag. Det här hade jag koll på, ändå gjorde jag om mitt dokument inspirerad av Amandas modell. Jag lade in min text i en tabell. I vänsterkolumnen står ”Uppslag 1” o.s.v. I högerkolumnen finns texten. De tydliga ramarna synliggjorde omedelbart saker jag inte riktigt sett tidigare i texten. Ska definitivt arbetare vidare i tabell-formatet.
  5. Du ska inte skriva rimmande och du måste kunna skriva kortfattat. Nejdå, inga rim. Eller jo förresten, det förekommer ett litet rim i en av texterna. Det bara blev så och det kändes bra att läsa högt. Får se om det får vara kvar. Kortfattat är det absolut och det är just det som är så svårt. Att fånga allt i två-tre ord. Att både säga det som måste sägas och lämna utrymma för läsaren och illustratören att fylla i. Det går att pilla och fila hur mycket som helst på varenda lite mening.
  6. Presentera en karaktär (eller några). Japp, det gör jag. Ett barn, en vuxen och eventuellt ett husdjur i bakgrunden.
  7. Ge läsaren en känsla av en plats och introducera en konflikt. Platsen har jag koll på, men konflikten kan bli tydligare i min första text.
  8. Och så den o-så-viktiga knorren på slutet. Det här har min förlagskontakt tjatat om och jag har skrivit om och försökt få till det på olika sätt. Så plötsligt när jag läste listan poppade det till i hjärnan och nya knorrar dök upp. Lite mer tillspetsat, mer ”aah”. Tack för det, Amanda.
  9. Glöm inte humorn. Humorn för bövelen! Glöm inte heller ditt omdöme.  Visst finns det en dos humor, särskilt med mina nya knorrar. Omdömet är inkopplat. Har redan ruckat på integriteten för att tillmötesgå förlagets krav på anständighet.
  10. Kolla bibblan och bokhandeln efter förlag som ger ut saker som liknar ditt manus. Manuset vänder sig till en väldigt specifik grupp och det finns ett förlag som specialiserat sig på just denna typ av böcker. Jag har som sagt redan en dialog med förlaget och planerar ett möte. Just detta förlag kanske inte kommer att ge mig ett storartat genombrott, men det är ett sätt att FÅ IN EN FOT.
Och jag håller med om att det är drygt att tänka ”Hur svårt kan det vara att skriva en barnbok?” Jag sa själv precis så för tio år sedan (se tidigare inlägg ang. tredje projektet) och arbetar fortfarande med den idé som föddes ur min och min väns dryghet. Nu vet vi. Det är ett jävla slit att skriva en barnbok. Det kräver att man vet vad man vill ha sagt till vem. Och det kräver minst lika mycket hantverk som allt annat skönlitterärt skrivande. Nu hoppas jag bara att allt mitt arbete ska ge resultat.

Att öva bentag

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Var med dottern på simskolan idag. Hon har gått flera gånger tidigare och är nu i den ”mest avancerade” gruppen. Ändå fick de öva bentag hela lektionen. 30 minuter, fram och tillbaka. Vet inte hur många gånger jag hörde lärarna säga: ”Tänk på att vinkla ut fötterna!” Min första tanke var att det var onödigt. Hon kan ju redan simma. Men så tänkte jag på mitt eget skrivande.  Jag kan redan skriva. Det har jag kunnat länge. Men tekniken kan bli bättre. Måste fortsätta öva.  Hitta rätt vinkel, för ordentlig schvung i bentaget. 
Bilden hittade jag här

Förförd av omslaget

Det här bokomslaget talar direkt till mig. Första gången jag såg det väcktes köplusten. Den finurliga titeln bidrog också till att jag tryckte på beställ-knappen, trots att boken tillhör en genre som jag sällan – eller kanske aldrig – läser. Nu ligger den på mitt nattygsbord. Min sjuåriga dotter fick syn på den och blev genast nyfiken. ”U-N-D-E-R-F-O-R-S” ljudade hon och började tänka högt: ”Titta vad häftigt! Har de grävt så där? Det vill jag också göra. Kolla, det är en människa där! Finns den där platsen på riktigt?”

Visst är det precis så man som författare vill att en läsare ska fångas? Jag är i alla fall fast i Underfors. Återkommer med rapport när när jag läst ut boken.

Materialinköp

Jag har köpt papper och kuvert. Närmare bestämt 2500 ark och 50 kuvert. Det ska väl räcka till några manusbuntar.

Nu saknas bara orden. Och frimärken.

Om mitt skrivande

Ända sedan jag var liten har jag drömt om att bli författare. Jag har alltid skrivit – insändare, dagbok, dikter, noveller, brev. Förra året började jag frilansa som skribent. Det har gått bra och jag har sporadiska uppdrag vid sidan av det vanliga jobbet. 

Nu har jag bestämt mig för att lägga ner det arbete som krävs för att få en bok publicerad. Har under några år arbetat på olika barnboksmanus. För tillfället är det tre manus jag fokuserar på. Det första gör jag tillsammans med en konstnär/illustratör. Det andra är en kapitelbok jag skriver själv. Det tredje skriver jag tillsammans med en vän. Här kommer en kort presentation av de tre projekten.
Första projektet
Jag har kontakt med ett litet specialiserat förlag angående manuset. Ingenting är spikat ännu, men jag hoppas att det ska bli en riktig bok av det. Jag kommer att skriva om hur det går här i bloggen och jag ser fram emot att kunna avslöja lite mer om vad det handlar om så småningom. Just nu ligger bollen hos illustratören som ska göra skisser. Sedan väntar möte med förlaget.
Andra projektet
Det andra manuset är en bok för barn som precis har börjat i skolan. Idén fick jag för två år sedan och jag skrev knappt 30 sidor direkt. Men så fick jag för mig att min historia var alldeles för lik en bok som redan har skrivits och slutade därför tvärt att skriva. För några veckor sedan läste jag texten igen och insåg två saker:
  1. Det är en bra historia och vissa partier är riktigt bra.
  2. Det finns vissa beröringspunkter med den redan publicerade boken, men det är långt ifrån samma historia. (Kanske kan jag bygga in en flirt med boken som finns i min bok?)
Alltså började jag skriva igen. Lite varje dag. Ibland bara några rader, ibland en sida. Nu har jag kommit till slutet och ska börja om från början. Skriva om. Förbättra scener. Lägga till scener. Utveckla karaktärer. Jobba på dialogen. Göra berättelsen trovärdig och fängslande. Och så vidare.
Tredje projektet
Till sist vill jag nämna det manus jag skriver tillsammans med en vän. Det började för några år sedan med att vi satt och fikade på ett café och sa: ”Hur svårt kan det vara att skriva en barnbok?” Redan då hittade vi på grunden till den historia som fortfarande inte har fått sin slutgiltiga form. Den har gått från bilderbok till kapitelbok. Den har varit en vända hos några förlag och kommit tillbaka. (Tack och lov för det, den versionen var riktigt dålig, kan jag se så här i efterhand.) I somras skrev jag om allt från början och lät en pålitlig och ärlig vän läsa. Hon kom med värdefull och konstruktiv kritik. Hon har helt rätt i allt hon påpekar. Så nu väntar ännu en omgång av omskrivning. Men eftersom vi är två krävs lite planering för att kunna frigöra tid att skriva samtidigt. Detta manus får därför vila tills vidare. Men ambitionen hos oss båda är naturligtvis att göra det till en storsäljare en vacker dag.
Utöver dessa redan påbörjade manus har flera idéer som bara väntar på att bli verklighet. Men först måste jag få in en fot i förlagsvärlden.

Resan börjar

Nu är det dags. Jag sätter mig tillrätta i förarsätet, justerar ryggstödet och backspeglarna. Tanken är full. Jag vrider om nyckeln och hör motorns löftesrika brummande. Trampar ner kopplingen och lägger i första växeln. Kollar trafiken. Det är många ute och kör idag. Undrar vart det ska. Själv har jag målet klart för mig. Jag ska till Förlagsvärlden och en plats som heter Utgivning. Debutanterna har en bosättning i utkanten har jag hört. De mer etablerade har antagligen lite tjusigare boningar i de finare kvarteren. Makthavarna har naturligtvis sina skrytbyggen i centrum. Där spatserar Förlagsfolket omkring. De ser ut att veta precis vad de är ute efter.

Jag är inte helt säkert på hur jag ska ta mig dit. En första sväng går förbi bokmässan i Göteborg. Men efter det är jag osäker. Vet inte exakt var mitt mål ligger. Hur krokig vägen är. Hur många hinder jag stöter på innan jag kommer fram. Men nu kör jag. Nu är det allvar. Än så länge är jag ensam i bilen, men jag hoppas på lite sällskap. Kanske står någon liftare och väntar i ett vägskäl. Jag har tagit bort barnstolarna från baksätet, ifall någon skulle vilja följa med.