Mamma, har du en sax?

Sonen, 5 år, sitter och bläddrar i en gratistidning på tunnelbanan. Han stannar upp och betraktar en bild av Jimmie Åkesson.
– Mamma, har du en sax? 
– Nej, varför behöver du det? 
– Jag vill klippa bort den där gubben så att pappa får vara i Sverige.
Vanligtvis har jag svårt för föräldrar som prackar på sina barn sina egna politiska åsikter innan barnen själva är stora nog att bilda sig en egen åsikt. Men när sonen tidigare i morse frågade vilket som var Dumpartiet och vilket som var Snällpartiet kunde jag inte vara tyst. Jag pekade på herr Åkesson och förklarade att hans parti var Dumpartiet, att han vill att människor från andra länder inte ska få komma till Sverige. Om han hade fått bestämma hade pappa inte varit här. 
När min son med sin barnsliga välvilja vill låna en sax för att klippa bort honom inser jag plötsligt vad som hänt. De kommande fyra åren kommer ett rasistiskt parti att ha 20 mandat i riksdagen. De kommer att synas i tidningar och tv. Mina barn kommer att växa upp med deras retorik omkring sig. Ett djupt vemod väller upp inom mig där på tunnelbanan och jag tvingar tåren som vill trilla ner för min kind att stanna. Jag önskar också att jag kunde klippa bort SD från Sveriges politiska karta, men insikten om att det inte går, att 5,7% av Sveriges befolkning faktiskt valde att lägga sin röst på detta parti, träffar mig som en kniv i hjärtat. Mitt land är inte längre det land jag trodde att det var.

Dagens läsning

Seminarieprogrammet. Om en vecka är jag på bokmässan i Göteborg för första gången. Hoppas det blir många fler. Bläddrar fram och tillbaka i katalogen för att inte missa någon viktig programpunkt. Måste göra en tidplan.

Rafflande fantasy i Finlands ”undre värld”

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

De senaste dagarna har jag delvis befunnit mig i en annan värld, tillsammans med Alva och Joel, huvudpersonerna i Maria Turtschaninoffs bok Underfors. Boken handlar om en dramatisk period i deras tonårsliv. Det är inte bara vanliga tonårstankar om identitet och kärlek som rör till det – en mystisk lång man i svart läderrock stiger rakt in i deras liv och tar dem med till en värld där troll, rån och andra väsen håller till.
För mig tog det ett tag att komma in i boken, men jag gissar att det främst var min ovana att läsa fantasy som gjorde att jag kände ett visst motstånd. (Tror faktiskt att det här är den första fantasybok jag har läst. I övrigt sträcker sig mina fantasyerfarenheter till filmatiseringar av Narnia-böckerna. När jag läser Underfors undrar jag varför jag inte läst mer i denna fascinerande genre.) Men när jag väl kommer in boken är jag helt såld. Jag älskar de storslagna miljöerna, de unga personernas resor i sig själva och sitt land och alla lustiga typer de möter på vägen. Och efter ett tag kan jag helt enkelt inte lägga den ifrån mig, jag bara måste få veta hur det går. Samtidigt vill jag dra ut på läsningen så länge jag kan, för jag gillar verkligen att slå mig ner någonstans, öppna boken och försvinna in i Alvas och Joels värld.
Hatten av till Maria Turtschaninoff som har skapat en helgjuten och trollbindande bok som bjuder på flera dramatiska vändningar. (Jag tror faktiskt att jag kommer att läsa om den, för att studera närmare hur hon har gjort.) Den får mig också att öppna ögonen för vårt grannland Finland och fundera på varför jag inte läser mer finlandssvensk litteratur.
Nu är jag sugen på mer fantasy. Några tips?

Vad skiljer publicerade författare från refuserade?

Det här var ju väldigt fiffigt – en sida där man kan följa ett gäng bloggar om skrivande. Jag hittar bland annat en intressant reflektion över vad som skiljer publicerade författare från refuserade av Ann Ljungberg (som även står bakom samlingssidan). Hon räknar upp bland annat envishet, kaxighet och egen röst som viktiga egenskaper. Samt att inte kunna låta bli att skriva.   

Hans-Olov Öberg lägger till en viktig punkt: att lära känna förlaget. Just detta har varit nyckeln för mitt projekt ett, som är på god väg att accepteras av ett förlag. Jag vände mig bara till det förlag jag visste var specialiserat på den typ av böcker det handlar om. Om ungefär en månad ska vi ses och då avgörs om det blir någon utgivning eller ej.

En annan sak som jag gissar kan spela stor roll, men som är svårt att påverka själv, är bra tajming. Att ligga rätt i tiden. Lyckas pricka in en potentiell försäljningssuccé genom att erbjuda ett manus som fyller ett tomrum på marknaden eller ett behov hos läsarna.

Kört fast

I ett par dagar har jag suttit och pillat med projekt ett (som består av två manus om samma pojke och riktar sig till barn upp till tre år). Det ena manuset är jag nöjd med – det handlar om ett specifikt problem, det finns två tydliga karaktärer och en knorr på slutet. Men det andra manuset, som egentligen är det första, det som introducerar pojken för läsarna, har jag kört fast med. Jag har ändrat fram och tillbaka, lagt ihop flera olika idéer i samma text och nu känns det som en enda soppa. Det är någonting som inte stämmer i texten, men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Irriterande.

Jag tror det vettigaste att göra är att lägga bort manuset. Illustratören har redan börjat skissa och ett möte med förlaget är inbokat. På mötet får det avgöras om texten funkar eller ej. Jag har i alla fall ett manus som jag vet är bra.

Egna barnen som förebilder

Camilla Läckberg ger sin in i en ny genre och skriver barnböcker. Den egna sonen Charlie förvandlas till Super-Charlie: ”Han är egentligen inte en vanlig bebis – på nätterna är han en superhjälte, och på dagen bara låtsas han vara en vanlig bebis” skriver Läckberg på sin blogg. Det får mig att fundera på hur vanligt det är att de egna barnen blir förebilder för karaktärerna i en författares böcker. En annan ”kändismamma” som skriver barnböcker är Katerina Janouch. Hennes barnboksserie handlar om en  flicka som heter Ingrid, precis som hennes egen dotter.

Barbara Voors har tagit hjälp av döttrarna på ett mer subtilt vis. När hon skrev sitt första barnboksmanus läste hon dagens text högt för dem på kvällen.

Började de leka med annat eller fråga varför Pelle i skolan hade slagit till dem, insåg jag att det var för trist eller präktigt. Jag fortsatte med denna teknik att testa allt på dem i de övriga två böckerna i samma serie.

Jag provade också samma teknik i somras då jag skrev om hela manuset till projekt tre. Det var väldigt givande att läsa högt. Inte bara för att se hur barnens intresse steg eller dalade, utan för att höra vad som lät bra och vad som behövde förbättras i min egen text. Efter att ha läst ett kapitel som kändes alldeles för platt skrev jag om en scen och utvecklade samspelet mellan karaktärerna. Det är fortfarande en av de scener i manuset jag är mest nöjd med.

Att namnge karaktärer efter mina barn känner jag mig dock mer tveksam till. Känns lite fantasilöst. Roligare att få hitta på nya namn. 

Min favoritbokhandel

En pärla bland Stockholms bokhandlar är Bokspindeln, en riktig oas för alla barnboksfantaster – både mina barn och jag älskar att gå dit. Nyligen flyttade butiken till större lokaler och ligger nu i hörnet Odengatan/Hälsingegatan. Visserligen kostar det lite mer än att beställa på nätet, men med tanke på den kunniga personalen och det fina utbudet betalar jag gärna några kronor extra. Bäst av allt är att det finns barnböcker på fler språk än svenska, för alla familjer som talar mer än ett språk hemma.

Piprensare, potatistryck och revolution

Det här klippet får mig att flina igenkännande. Jag förflyttas tillbaka till bokrummet på dagis, där det fanns en röd, lite hemlig bok. Den handlade om hur man gjorde barn. För det mesta låg den högst upp på bokhyllan, men det hindrade inte oss nyfikna ungar. Vi drog fram en stol och sträckte oss upp för att komma åt den. Sedan satt vi uppkrupna i soffan och studerade bilderna. Vad jag minns var det aldrig någon vuxen som läste den högt för oss.

Mer om 70-talets barnböcker i Proggiga barnböcker av Kalle Lind.

Bränsle

Lite vaniljyoghurt med müsli får fungera som bränsle när jag sätter mig ner och arbetar med mitt manus till kapitelboken (projekt två). Jag har omkring 45 sidor text, som ska skrivas om från början till slut. Försöker hinna med ett par sidor om dagen. Det är inte mycket, men jag kan i alla fall känna att jag är på rätt väg. Grundberättelsen tror jag på, men jag behöver förbättra mycket i manuset. Just nu försöker jag se till så att allt hänger ihop. Vissa saker måste förtydligas och ibland behöver nya scener läggas till.