Bokmässan nästa

Tåget går tidigt i morgon bitti. Måste gå upp halv fem för att hinna med. Jag försöker bli klar med packningen och hoppas att jag får ordentligt med sömn i natt. I morgon besöker jag bokmässan i Göteborg för första gången. Är lite avis på alla som redan är på plats… Men böckerna finns nog kvar imorgon också!

Gemensamt idésprutande bättre för kreativiteten?

Idag var jag på idémöte hos en tidning som ska byta skepnad. Ut med det gamla, dags att tänka nytt. Vi var ett gäng människor med olika bakgrund och erfarenhet som satt och kläckte idéer. (Finns det något roligare?)  I en grupp kan det blir en intressant dynamik. Någon säger någonting som får mig att tänka på något annat och så vips poppar en briljant idé upp i skallen. Eller så var den inte så bra, men jag kan slänga ur mig den i alla fall, och då för en tredje en lysande idé…

En svårighet med att skriva är möjligen att hela tiden vara ensam i sammanträdesrummet där idéerna ska spruta. För även om man själv är full av bra idéer behövs också motstånd, någon som säger: Nej, nu tänker du fel! Eller: Det låter bra, men blir det inte ännu bättre om man gör på det hör viset?
Läste att paret bakom bakom Kepler åker runt i bil och dryftar idéer med varandra. Andra anlitar en skrivcoach. Men hur gör alla författare som är helt ensamma med sitt skrivande? Behöver man ha någon i sin omgivning som är villig att lyssna till allt babbel om ett gäng personer som inte finns annat än i ens eget huvud, eller går det att skapa brainstorming-möten med sig själv?

(Precis när jag har publicerat det här inläggen snubblar jag in på Johanna Lindbäcks blogg och ser att hon har en skrivgrupp. Blir nyfiken. Det låter givande!) 

Detta är jag

Hur ser jag egentligen ut? Tja, ungefär så här. I alla fall i min sons ögon. Notera hans effektiviserade stavning av mitt namn.

Inför bokmässan

Tidigt på fredag morgon tar jag tåget från Stockholm till Göteborg och tillbringar sedan hela fredagen och lördagen på bokmässan. Eventuellt tittar jag in även på söndag innan tåget tar mig tillbaka till Stockholm.

Det ska bli extremt roligt att glida omkring bland förlagsmontrar, spana efter författare och tokköpa böcker. Jag ska också försöka gå på några seminarier. Mina främsta intressen är barn- och ungdomslitteratur samt Afrika-temat. Särskilt intresserar jag mig för Somalia, eftersom jag har mött många somaliska elever som lärare och ständigt strävar efter att lära mig mer om deras krigshärjade, men ändå fascinerande land. Utöver detta måste jag mata min nyväckta fantasy-hunger. Följande seminarier vill jag absolut inte missa:

FREDAG

Ett somaliskt familjeöde hade jag tänkt gå på, men seminariet har tydligen utgått. Trist, jag såg verkligen fram mot att få se Ayaan Hirsi Ali och höra henne berätta om sitt eget livsöde.

Familjen i barnens ögon 
Anna-Clara Tidholm, Karin Salmson och Marie Tomicic diskuterar hur familjen kan gestaltas i barnböcker. Hur kombinerar man ett budskap med hög konstnärlighet? Jag beundrar Anna-Clara Tidholms böcker för små barn som både är vackra och lättillgängliga, men utan att vara simpla. Måste bara se denna gigant inom barnlitteraturen!

Lätt att läsa, svårt att skriva
Författarna Helena Bross och Katarina Kieri samtalar om konsten att skriva lättlästa böcker. Jag har låst flera av Helena Bross böcker med min dotter och gillar hennes vardagsnära stil. Ska bli kul att höra vad de har att säga. Kanske kan jag snappa upp några tips.

Afrika – ett spektrum av verkligheter
Flera afrikanska författare möts i ett samtal om det moderna Afrika. Somaliska Nuruddin Farah är en av dem och jag är mycket förväntansfull inför hans besök på mässan. Nobelpris, viskar somliga. Varför inte, säger jag.

LÖRDAG

Afrika och sexualitetens bojor
Nuruddin Farah igen, i samtal med Ottars redaktör Ylva Bergman. Hur intressant som helst med tanke på de enorma skillnader som finns mellan västerländska kvinnors verklighet och de somaliska kvinnornas. Det här måste vi prata om. När jag förra terminen tog upp liknande teman i min klass, som till störta del bestod av somaliska elever, kände jag ett enormt gensvar. Men jag känner mig osäker själv. Kunskap och medvetenhet är förutsättningen för att kunna föra en dialog. Måste veta mer!

En evig kamp för kvinnors rätt
Nawal El Saadawi samtalar med Svenska Dagbladets kulturchef Stefan Eklund om sitt författarskap och sin okuvliga kamp mot förtrycket. Har ännu inte läst henne, så jag hoppas att samtalet blir en väg in i hennes författarskap. 

Fantasy på svenska
Nene Ormes har skrivit fantasyboken Udda verklighet. Jag hittade henne pa Debutantbloggen och är sugen på att läsa hennes bok. Ska bli mycket intressant att höra hur hon ser på sitt skrivande.

Två tummade favoriter

Jag rensade förrådet och hittade bland annat de här två böckerna, som var riktiga favoriter när barnen var mindre. Eric Carle har illustrerat båda. Den ena har han även skrivit, medan den andra är ett samarbete med författaren Bill Martin Jr. Originalspråket är engelska, men vi har de spanska versionerna.

”Den mycket hungriga larven” handlar om en larv som äter och äter och till sist blir en fjäril. Under en hel vecka smäller den i sig alla möjliga frukter, vilket i boken illustreras med hål genom frukterna på boksidorna. Barnen gillar fortfarande boken, som är både pedagogisk och rolig att läsa.

Konstigt nog verkar böckerna inte finnas på svenska, fastän de tycks vara riktiga klassiker. När jag googlar upptäcker jag i alla fall att Eric Carle har en blogg. Bland annat beskriver han arbetet med olika versioner av boken om den bruna björnen.

Det lilla och det stora

Tur att det finns någonting kvar att glädja sig åt dagen efter valet. Några blommor plockade längs vägen. En anspråkslös liten bukett som får vittna om att livet går vidare, att blommor växer genom asfalt. Nu är det tid för medmänskligheten att växa sig ännu större.

Mamma, har du en sax?

Sonen, 5 år, sitter och bläddrar i en gratistidning på tunnelbanan. Han stannar upp och betraktar en bild av Jimmie Åkesson.
– Mamma, har du en sax? 
– Nej, varför behöver du det? 
– Jag vill klippa bort den där gubben så att pappa får vara i Sverige.
Vanligtvis har jag svårt för föräldrar som prackar på sina barn sina egna politiska åsikter innan barnen själva är stora nog att bilda sig en egen åsikt. Men när sonen tidigare i morse frågade vilket som var Dumpartiet och vilket som var Snällpartiet kunde jag inte vara tyst. Jag pekade på herr Åkesson och förklarade att hans parti var Dumpartiet, att han vill att människor från andra länder inte ska få komma till Sverige. Om han hade fått bestämma hade pappa inte varit här. 
När min son med sin barnsliga välvilja vill låna en sax för att klippa bort honom inser jag plötsligt vad som hänt. De kommande fyra åren kommer ett rasistiskt parti att ha 20 mandat i riksdagen. De kommer att synas i tidningar och tv. Mina barn kommer att växa upp med deras retorik omkring sig. Ett djupt vemod väller upp inom mig där på tunnelbanan och jag tvingar tåren som vill trilla ner för min kind att stanna. Jag önskar också att jag kunde klippa bort SD från Sveriges politiska karta, men insikten om att det inte går, att 5,7% av Sveriges befolkning faktiskt valde att lägga sin röst på detta parti, träffar mig som en kniv i hjärtat. Mitt land är inte längre det land jag trodde att det var.

Dagens läsning

Seminarieprogrammet. Om en vecka är jag på bokmässan i Göteborg för första gången. Hoppas det blir många fler. Bläddrar fram och tillbaka i katalogen för att inte missa någon viktig programpunkt. Måste göra en tidplan.

Rafflande fantasy i Finlands ”undre värld”

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

De senaste dagarna har jag delvis befunnit mig i en annan värld, tillsammans med Alva och Joel, huvudpersonerna i Maria Turtschaninoffs bok Underfors. Boken handlar om en dramatisk period i deras tonårsliv. Det är inte bara vanliga tonårstankar om identitet och kärlek som rör till det – en mystisk lång man i svart läderrock stiger rakt in i deras liv och tar dem med till en värld där troll, rån och andra väsen håller till.
För mig tog det ett tag att komma in i boken, men jag gissar att det främst var min ovana att läsa fantasy som gjorde att jag kände ett visst motstånd. (Tror faktiskt att det här är den första fantasybok jag har läst. I övrigt sträcker sig mina fantasyerfarenheter till filmatiseringar av Narnia-böckerna. När jag läser Underfors undrar jag varför jag inte läst mer i denna fascinerande genre.) Men när jag väl kommer in boken är jag helt såld. Jag älskar de storslagna miljöerna, de unga personernas resor i sig själva och sitt land och alla lustiga typer de möter på vägen. Och efter ett tag kan jag helt enkelt inte lägga den ifrån mig, jag bara måste få veta hur det går. Samtidigt vill jag dra ut på läsningen så länge jag kan, för jag gillar verkligen att slå mig ner någonstans, öppna boken och försvinna in i Alvas och Joels värld.
Hatten av till Maria Turtschaninoff som har skapat en helgjuten och trollbindande bok som bjuder på flera dramatiska vändningar. (Jag tror faktiskt att jag kommer att läsa om den, för att studera närmare hur hon har gjort.) Den får mig också att öppna ögonen för vårt grannland Finland och fundera på varför jag inte läser mer finlandssvensk litteratur.
Nu är jag sugen på mer fantasy. Några tips?