Att bli publicerad. Del 1: Insändare

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Idag fick jag hem en tidning som har skrivit tre artiklar i. Jag bläddrar snabbt igenom den och konstaterar att det blev bra. Snygga bilder, tydlig layout och bra rubriker. Att mina texter syns i tidningar har blivit självklart. Men jag minns fortfarande den allra första gången jag såg mina egna ord i tryck.
Jag var 10-12 år och hade skrivit en insändare till Kamratposten. Jag satt som vanligt och ögnade igenom innehållet när min blick fastnade på den påhittade signaturen jag hade använt. Där var den, under en kort text i avdelning ”Svar på tal”. Pulsen steg. Jag studerade texten, ord för ord. Ord som jag hade skrivit. Jag fattade knappt att det var sant.
Gång på gång tänkte jag på processen som hade lett fram till publiceringen. Först jag själv som satt och skrev hemma. Hur jag lade ner texten i ett kuvert och skrev adressen till KP på framsidan. Slickade på frimärket och tryckte fast det i hörnet. Hur jag sedan lade brevet på brevlådan. Posten som såg till att det hamnade på KP:s redaktion, där någon öppnade brevet, läst det och fattade det avgörande belutet: detta ska vara med i tidningen. Sedan skrevs det  in i en dator, layoutades och gick till tryck. Och där, i något avlägset tryckeri, hade det magiska skett. Mina ord hade fästs på tusentals papper som en del av en riktig tidning, som skulle läsas av tusentals unga människor i hela landet. Det var så stort att det nästan var obegripligt. Mina ord. I en tidning. 
Under några år skrev jag insändare i bland annat lokaltidningen och Expressen. Varje gång var det lika kul att se signaturen pryda mitt ofta uppstudsiga eller moraliserande lilla textstycke (för vem kan vara mer orubblig i sina tankar än en tonåring som fått syn på omvärlden och dess brister?). Men så småningom tröttnade jag. Ville skriva något annat. Mer om det i del 2 av min lilla serie om att bli publicerad.

Göteborgs konstmusem

I söndags hade jag några timmar att fördriva i Göteborg innan tåget skulle ta mig tillbaka till Stockholm. Istället för att besöka den knökfulla mässan ännu en dag gick jag på Göteborgs konstmuseum. Vilken plats! Jag skulle vilja flytta in där några dagar med min dator och bara sitta och skriva framför en tavla i taget. Om nyfikenheten är drivkraften för en författare är konsten en utmärkt plats att väcka den. Ingenting går upp mot att stå framför originalverken. Ljuset! Pendeldragen! Detaljerna! Och framförallt: Frågorna!

Framför Nils Forsbergs oljemålning Akrobatfamilj inför cirkusdirektören blir jag stående en bra stund. Jag ser på pojken. Hans kropp. Hans ansiktsuttryck. Så på pappan. Hans ansiktsuttryck. Slutligen direktören och hans bistra uppsyn. Vad rör sig genom pojkens huvud? Stoff för en bok!

Samma sak med Gustaf Cederströms välkända målning Karl XII:s likfärd. När jag står framför den enorma tavlan får jag syn på detaljerna som aldrig syns i konstböckerna eller jpg-arna. Blodet som droppar från jaktbytet ner i fotspåren i snön.  Pojken tätt intill sin far. Hur har deras dag varit? Vad händer efter att soldaterna och kungens lik har passerat? Stoff för en bok!

Och så fortsätter det, sal efter sal. Jag var tvungen att köpa några böcker i museets fina butik, för att försöka få med mig lite av magin hem.

Dra igång en skrivgrupp?

I ett tidigare inlägg skrev jag om det ensamma skrivarbetet vs. det gemensamma skapandet. Författaren Johanna Lindbäck  berättar idag mer om sin grupp i ett inlägg på sin blogg. Jag blir sugen på att försöka dra ihop en egen grupp, för ännu inte publicerade författare som vill skriva för barn och/eller ungdomar. Att kunna träffas några stycken regelbundet och diskutera  skrivandet skulle kunna bli en stor hjälp. Samtidigt känner jag tveksamhet. Det gäller ju att alla kan ta och ge kritik, att man skriver till ungefär samma målgrupp (eller?) och ligger på samma ”erfarenhetsnivå”, som Johanna beskriver det.

För mig, som vill gå från att vara lärare och skribent till att skriva skönlitteratur för barn, vore det intressant att hitta fler i samma sits. Någon som är intresserad?

Bilder från bokmässan

Mässhallen uppifrån. Bonnier Carlsen hade en fin monter.

Några bokinköp – gammalt, nytt, trivialt, genialt, lättläst och läskigt.
Signerade böcker åt barnen av favoritförfattare som Gunilla Bergström och Anna-Clara Tidholm. 
Några av alla de förlagskataloger jag plockade på mig.

Alla vill skriva för barn

Susanna Alakoskis  nästa bok kommer att vara en barnbok som handlar om ”döden och livet och allergi och Finland och Sverige”. Huvudpersonerna är en familj som består av en dotter och en pappa. Det berättade hon på sitt seminarium på bokmässan.  På Skrivarmammans blogg läser jag att även P O Enquist har börjat skriva barnböcker.  Christer Fuglesang har skrivit en barnbok, som självklart handlar om rymden och Camilla Läckberg ska skriva böcker för barn.
Plötsligt vill alla skriva barnböcker! Vad kommer det att innebära för barnboksutgivningen i Sverige. Fler titlar? Högre kvalitet? Hårdare konkurrens? Svårare för en okänd debutant att bli antagen? Större intresse från kulturredaktionerna? Fler recensioner? Ska bli intressant att se.

Andra dagen på bokmässan

Idag var det skönt att ha seminariekort. På mässgolvet var det så mycket folk att det knappt gick att röra sig i gångarna. I varenda monter stod det någon GW eller Guillou och höll låda. Då var det skönt att smita in i seminariesalarna och lyssna på intressanta samtal om allt från Alfons Åberg till kvinnornas situation i Afrika. 

En gemensam nämnare för så gott som alla författare jag har sett är att de ser på sitt skrivande som ett utforskande, där drivkraften är frågorna de ställer till sig själva under processen. Viljan att veta mer om karaktärerna/platsen/fenomenet ger arbetet glädje. Det känns på något vis betryggande att höra det, eftersom jag själv är en passionerat nyfiken människa som gärna ställer frågor till höger och vänster. Även till mig själv.

Idag kunde jag inte låta bli att haffa en person som jag har läst ska starta förlag. Egentligen kom jag inte till mässan med tankar om att kontakta förläggare eller ragga förlag, men när en chans uppenbarade sig kunde jag inte avstå. Hade ett givande samtal med personen och kom fram till att hennes inrikting stämmer väl överens med den typ av barnböcker jag vill skriva.

Det lustiga är att när man utger sig för att vara något (t.ex. blivande barnboksförfattare) tas man för det mesta för det av sin omgivning. Så även idag. Nu vet jag att jag kan kontakta den här personen om framtida projekt.Det kommer jag också att göra, när jag har något konkret att komma med.

Det känns som en mycket lyckad första bokmässa som har fyllt mig med inspiration, inblickar och framtidstro, samt en massa god mat. I morgon blir det andra Göteborgsnöjen innan tåget tar mig hem till Stockholm.