Att bli publicerad. Del 3: Dikterna

I tonåren började jag naturligtvis skriva dikter. Det var svårmod, tristess och blod. ”Falu blodröd” och ”jag dör snart igen” är några av formuleringarna jag minns. På gymnasiet förmådde jag inte vara närvarande mentalt på de trista fysiklektionerna. Istället stirrade jag ut genom fönstret, staplade ord på varandra i kollegieblocket och drömde om livet efter instängdheten.

Några dikter skickade jag till den utmärkta tidningen Ponton. Till min lycka fick jag vara med. Tre sidor med bara mina ord. Dessutom ville de ha en liten kolumn med foto och lite annan info om mig. Fotot fick bli standardbilden från skolfotograferingen, men en kompis ritade tjusiga Dalí-mustacher på det. Som litterär förebild nämnde jag bland annat Umberto Eco, trots att jag bara hade läst några få sidor i Rosens namn. Jag tror även att jag nämnde Walt Whitman, men honom hade jag i alla fall läst.  Mitt motto fick bli frasen ”Det är synd om människorna” från Strindbergs Ett Drömspel. Jag hade just sett den på Stadsteatern och var alldeles betagen. Jag kände mig nöjd med den bild jag gav av mig själv när tidningen kom ut.
Inför nästkommande nummer av tidningen blev jag ombedd att skriva en krönika. Jag såg det som ett bevis på att jag var storartad och skrev sedan någon obegriplig smörja på gymnasistvis. Det publicerades och jag fick skicka in en ny bild av mig själv. Jag valde en där jag kisade i solen.  
Publiceringen ledde även till att några dikter figurerade i ytterligare en publikation (någon akademisk sak som skulle piggas upp med lite poesi) och att jag fick vara med i antologin Mellanrum som gav ut av En bok för alla. Generöst skickade man två ex till mig. Jag gav bort det ena till min musctaschmålande vän med den ironiska dedikationen: ”Utan dig hade jag aldrig kommit så här långt”. Det andra exet ställde jag in bokhyllan i väntan på att jag skulle få fler författarex att fylla den med. Jag väntar fortfarande. 

En rosa frestelse

Den här lilla snyggingen flörtar så smått med mig. Och visst förtjänar hon lite uppmärksamhet. Kanske till och med en nytt hem. Hos mig.

För om jag nu ska skriva som en galning (roman + magisteruppsats + andra skrivuppdrag) i november måste jag ju kunna skriva överallt, när som helst. Alltså behöver jag en minidator. Och jag tror bestämt att den måste vara rosa.

Rapport från seminarier: Barnboksförfattarna

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Nu är det en vecka sedan jag kom hem från bokmässan. Att vara där var som att tanka full tank plus några extradunkar. Nu har jag bränsle för en riktigt lång resa.
Jag ska försöka sammanfatta några intryck och tankar från några av de seminarier jag gick på. Föst ut är de som handlar om barnböcker. Sammanlagt var jag på fyra olika seminarier som går att sortera under detta tema: Konsten att skapa en bilderbok, Familjen i barnens ögon, Lätt att läsa, svårt att skriva och Alfons Åberg på magiska äventyr.
De fyra seminarierna var tämligen olika varandra. Mycket berodde på samtalsledarna. Det första seminariet samlade fem kända barnbokskonstnärer som skulle tala om konsten i bilderboken. Det kunde ha blivit en intressant diskussion om deltagarna hade fått ge sig in i ett fritt samtal. Istället styrde samtalsledarens manus för mycket och det blev bitvis styltigt och ytligt.
De övriga tre seminarierna hade bättre samtalsledare och färre deltagare. Anna-Clara Tidholm talade med sin förläggare från Olika förlag om bilden av en familj. Mycket handlade om deras samarbete under arbetet med boken. Väldigt givande.
Helena Bross, Titti Persson och Katarina Kieri.
Författarna Helena Bross och Katarina Kieri skriver båda lättlästa böcker för barn. Det blev ett intressant samtal om den svåra konsten att skriva lättläst och om en författandets villkor.
Gunilla Bergström mötte en entusiastisk journalist i ett samtal om Alfons Åberg som nu ger sin in i sitt 25:e bokäventyr. Inspirationen har Bergström hämtat från de traditionella sagorna.
Det mest slående intrycket från de fyra seminarierna är hur författarna hittar sina berättelser. Flera av dem sa sig utgå från en bild eller en känsla.
­– Det är olika saker att illustrera en annan persons text mot att berätta en egen berättelse med ord och bild. I det senare fallet kommer text och bild tillsammans. Bild och ord bildar en egen entitet. I mötet skapas något mer än var bild och ord kan göra var för sig, sa Johanna Rubin Dranger.
Det handlade också om hur mycket författarna anpassar sig till läsarna.
– Jag jobbar utifrån en idé utan att tänka på målgruppen. Sedan när jag nästan är klar talar förlaget om för mig vilken ålder boken passar, berättade Johanna Rubin Dranger.
Eva Lindström har sig själv som utgångpunkt när hon bedömer hur bra en idé är:
– Jag skriver det som intresserar mig, det som eger upp mig. Jag tänker att jag inte är så unik så om jag gillar det så borde även andra tycka om det.
Emma Adbåge poängterade att barn är olika.
– Barn tycker om olika saker. Det finns ju tråkiga barn, som inte har någon humor.
Flera av seminarierna rörde innehållet i böcker för barn. Helena Bross menade att böcker som är lättlästa bör ha en vardaglig miljö. Då kan läsaren dra nytta av sina förkunskaper.
Anna-Clara Tidholm och Marie Tomicic.
Anna-Clara Tidholm var inne på samma linje. Hon tycker det behövs mer vardagliga mijöer i barnböcker som speglar den verklighet som är självklar för barnet. Därför skrev hon boken Min familj, för att visa att familjer kan se ut på olika sätt och att det inte behöver vara något problem.
 – Samhället måste synas i barnböckerna. Kanske är den politiska barnboken på väl tillbaka. Det skulle kunna göras bättre nu än på 70-talet. Jag tror att det finns en efterfrågan, men böckerna ska vara skrivna ur barns perspektiv, sa hon.
Gemensamt för alla seminarier är att de visar vilken komplex och svår process det är att skapa en bok för barn. Katarina Kieri sa att hon hade försökt flera gånger tidigare utan att lyckas. Det var inte förrän hon kom att tänka på ett minne från sin egen barndom som hon kunde stiga in i ”det magiska 7-åringsrummet”. 
Till och med en veteran som Gunilla Bergström har svårt att få till det. Arbetet med Alfons och styrke-säcken var inte problemfritt.  
– Berättelsen var bångstyrig och det var svårt att välja, sa Gunilla Bergström.  
 Men att Alfons pappa skulle ha kvar sin pipa är självklart. Alla människor har sina brister.

En liten utmärkelse

När jag kom hem från min joggingrunda i morse upptäckte jag att jag hade fått en utmärkelse av en namne: Annelie som bloggar från Australien. Tack för det!

Meningen är att jag ska nominera sju nya bloggare och skriva sju intressanta saker om mig själv. Med tanke på att utmärkelsen har farit runt en tid gissar jag att flera av de bloggar jag gillar redan har uppmärksammats och avstår därför att nominera fler. Mina favoriter finns i kolumnen till höger, som fylls på hela tiden.

Då återstår alltså sju intressanta saker om mig själv. 

1. Jag åkte på språkresa med en kompis till England när jag var 14. I samma grupp fanns en kille som vi både blev lite förtjusta i. Idag är han en mycket uppmärksammad svensk författare. Och min förtjusning har övergått i beundran.

2. När jag var 19 stack jag till Mexiko utan att kunna ett ord spanska. Eller jo förresten, jag kunde säga ägg, tack och dolkstöt.

3. Mitt första barn fick jag när jag var 22. Hon döptes efter en finlandssvensk författarinna.

4. Mitt andra barn föddes hemma. Det var inte planerat, men det gick bra ändå.

5. Om jag fick ett tredje barn är jag rädd att det skulle födas i kön på Konsum, eftersom det gick så fort med tvåan.

6.  Jag tar snart en lärarexamen, men är osäker på om jag vill jobba som lärare. Det finns så mycket annat som lockar.

7.  Jag är övertygad av att jag kommer att nå mina mål, men även öppen för möjligheten att jag lider av hybris.

I simhallen

Jag brukar alltid snegla lite mot de där föräldrarna i simhallen som inte hoppar i och simmar med sina barn utan slår sig ner fullt påklädda på en bänk och sitter och glor i 30 minuter. Varför inte passa på och ha lite kul med kidsen?

Men idag fick jag syn på en ung pappa som satt och läste vid poolkanten. I ena handen hade han en av Katarina Mazettis böcker. I den andra ett svensk-franskt ficklexikon. Kunde inte låta bli att tycka att han hade gjort ett intressant val. Litteraturen framför verkligheten.

Intrigen är klar

Låg och funderade inatt på den där romanen jag kanske ska skriva i november. En idé jag fick för ett par år sedan kom tillbaka till mig. Någonting jag gärna vill utforska.

Miljön är given. Min huvudperson likaså. En död kropp hittas. Inte för att jag så gärna vill skriva deckare, för det vill jag inte. (Läser knappt deckare, så det vore förmätet av mig att tro att jag skulle kunna göra det ”bättre” än Läckberg & Co.)

Kroppen dyker upp för att landskapet kräver det, för att jag inte kan motstå att ta reda på vad som skulle kunna hända,  för att det blir ingången till hela berättelsen. Jag antar att det måste finnas en och annan polis i periferin, men min huvudperson är – föga förvånande – lärare. Den döda är hennes elev. Efter dödsfallet drabbas läraren naturligtvis av en stor sorg. Samtidigt försöker hon undervisa sin klass, leda sina kollegor och ta reda på vem eleven egentligen var.

Det är grundstoryn, som jag gärna delar med mig av. För det som kan göra min berättelse unik ligger inte i intrigen, utan i egna erfarenheter jag kan använda mig av, som gör att det inte är enbart en simpel jakten på mördaren-historia utan en berättelse om helt andra saker. Vilka de sakerna är låter jag förbli höljt i dunkel, i alla fall november månad ut. För nu är jag taggad. Vill börja skriva. NU!

Man kanske skulle skriva en roman?

I morse satt jag och bläddrade i  Svensk bokhandel katalog, där årets debutanter presenterar sig. Ofta berättar de hur det kom sig att de skrev en roman. Jag läste det där och tänkte: vad fan, jag kanske skulle ta och skria en roman. Sedan skrev Amanda ett enormt peppande inlägg om att november är romaskrivarmånaden. Kommentarerna översvämmas av folk som gärna vill, men ”inte har tid”. Jag tänkte också så. En liten stund. Sedan tänker jag på att jag i våras jobbade 80% som lärare, pluggade 50%, frilansade som skribent, hade några olika förtroendeuppdrag och försökte vara mamma/fru/vän. Det gick, även om jag var på gränsen till utbränd när det blev sommar. Nej, jag var inte en toppenmamma varje dag. Ibland prioriterade jag fel, tyckte andra. Men det gick. Jag gjorde ett bra jobb, tog mina poäng på universitet och fick skriva i tidningar jag gillar. Sedan åkte hela familjen iväg sex veckor till Mexiko och där presterade jag ingenting. (Eller jo, jag skrev om hela projekt tre-manuset.)

Så, why not? Jag har tre månader på mig att skriva min magisteruppsats, ungefär. Kanske kan jag klämma ur mig en roman också, när jag ändå är igång…

Att bli publicerad. Del 2: DN:s ungdomssida

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

När jag var i yngre tonåren hade Dagens Nyheter en sida för barn- och ungdomar. Vid ett tillfälle sökte de nya ungdomsskribenter och jag skickade in en text. Det var ett utdrag från min dagbok som jag bara hade ändrat några namn i. Kontentan var att föräldrar var jobbiga typer.
Jag blev kallad till ”intervju” på DN:s redaktion. Andaktsfullt steg jag in i det inglasade konferensrummet och slog mig ned vid det ovala bordet tillsammans med två andra hoppfulla unga skribenter. Det enda jag minns är att de frågade om var om vi skulle våga ringa upp kända personer. Jag var ganska blyg av mig på den tiden, men kände mig helt säker på att jag skulle få uppdraget och försökte måla upp en bild av mig själv som självsäker. ”Självklart!” svarade jag nonchalant. Jag sneglade över bordet på tjejen som satt där. Hon såg så liten ut. Det här skulle jag kamma hem.
När telefonsamtalet kom var fick jag veta att jag inte hade blivit utvald. Snopet. Men de ville gärna publicera min text. Efter ett par veckor kunde jag slå upp Dagens Nyheter och se min egen text där, snyggt illustrerad av ett proffs. Bilden föreställde två jättestora vuxna som stod och tjatade från varsitt håll, men min text inklämd mellan dem. Väldigt effektfullt.
Under det kommande året fick jag sedan läsa vad de lyckligt utvalda ungdomarna skrev om på ungdomssidan. En av dem var den där lilla tjejen som hade suttit mitt emot mig vid konferensbordet. Jag kunde inte förstå vad jag hade gjort för fel. Men jag kan i alla fall stoltsera med att ha skrivit för DN. 

Del 1: Insändare 

Mer om vuxenförfattarna som vill skriva för barn

Idag plockade jag fram Svensk Bokhandels katalog över höstens utgivning som jag fick med mig från bokmässan. Jag hittade två artiklar som handlade om vuxenförfattare som vill skriva för barn. Det var alltså inte bara en känsla, utan fenomenet har ökat markant.

I artiklarna uttalar sig några förlag om trenden. Vissa, som Rabén & Sjögren, söker aktivt efter vuxenförfattare som skulle kunna skriva för barn. Andra är mer avvaktande. Alla verkar dock vara överens om att det inte är självklart att man kan skriva för barn bara för att man är duktig på att skriva romaner. Även etablerade författares barnboksmanus kan bli refuserade.

Ändå verkar det vara lättare för redan etablerade författare att slå sig in på barnboksmarknaden. Piratförlaget har till exempel gett upp ett par titlar på Lilla Piratförlaget. Men tanken är inte att hitta nya författarskap utan låta de egna författarna även skriva för barn.

Skrivarkurs till våren?

Den här terminen skriver jag magisteruppsats. Sedan är jag färdigutbildad. Kan ta examen. Vara lärare på riktigt.

Men jag vill ju skriva. Gärna plugga också. Äntligen kan jag läsa kurser för att jag vill, inte för att jag måste. Därför blev jag glad när jag hittade en distanskurs på Karlstads universitet i vår: Att skriva för barn och ungdom. 

Anmälan är inskickad.  Nu återstår att se om jag blir antagen. Och om kursen verkligen leder till att mitt skrivande utvecklas.