Om Murakami, löpning och motståndskraft

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Jag var ute och sprang i morse. Sju och en halv kilometer. När jag stod och pustade ut efteråt plingade det till i mobilet. Ett mejl. Det var en refusering på ett manus jag nästan hade glömt bort att jag skickat iväg. Standarsvar. Inget personligt mer än mitt förnamn och ett käckt utropstecken på svenskt vis. 
Just nu läser jag Haruki Murakamis bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, där han drar många paralleller mellan att skriva och att springa. En av hans teser går ut på att författare behöver en stark kropp för att stå emot allt jobbigt de måste ägna sina tankar åt. (Ungefär så, jag orkar inte bläddra fram den exakta formuleringen, som med säkerhet är mycket tjusigare än min.) Kanhända har han rätt. Jag tog inte i alla fall inte refuseringen särskilt hårt. Jag hade just avverkat sju och en halv kilometer. En bedrift i min värld.
Jag tror jag skickade manuset till fyra eller fem förlag. Idag kom alltså den första refuseringen. Då borde de andra börja droppa in snart också. Kanske ska satsa på att springa varje morgon, som Murakami. 
 

Därför skriver jag

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Karina ställde en fråga i sin blogg: Varför skriver du? För mig finns ingen avgörande punkt i livet då jag började skriva, inget före och efter. Jag har alltid skrivit. Men varför?
Det enkla svaret är: Jag skriver för att jag måste.
Jag skriver för att jag inte vet hur man lever utan att också skriva om det. Jag skriver för att tänka, kommunicera och minnas. Jag skiver för att bevara. Jag skriver för att fånga en känsla, en plats, en person. Jag skriver för att förstå. Jag skriver för att jag har något att säga. Jag skriver för att synliggöra. Jag skriver för att övertyga. Jag skriver för att undervisa, för att provocera och för att trösta. Jag skriver för att fly. Jag skriver för att upptäcka. Jag skriver för att det gör mig upphetsad. Jag skriver för att våga. Jag skriver för att närma mig och för att ta avstånd. Jag skriver för att känna. Jag skriver för att se och för att försvinna. Jag skriver för att gå vidare. Jag skriver för att ställa frågor. Jag skriver för att tränga in och för att stå ut. Jag skriver för att tänja gränser. Jag skriver för att ryckas med. Jag skriver för att jag vill och för att jag kan. Jag skriver för att övervinna. Jag skriver för att ge någon en röst. Jag skriver för att finnas till. Jag skriver för att beröra. Jag skriver för att jag älskar. Jag skriver för att jag är förbannad.  Jag skriver för att jag törstar efter ord. Jag skriver för att jag vill ha mer. Jag skriver för att jag är rädd för vad som skulle hända om jag inte gjorde det. Jag skriver för att se vad som händer om jag gör det.

Varför skriver du? 

På torsdag avslöjas det

Jag lyckades pricka in två seminarier med Nuruddin Farah på bokmässan. Efteråt andra stod han och signerade sin bok Adams revben. Jag ställde mig i närheten och tyckte mig uppfatta en svag doft av framtida Nobelpris. Så jag slog till och köpte boken, trots att den redan fanns hemma i bokhyllan. Jag kunde inte motstå att då hans tjusiga signatur på försättsbladet.

På torsdag avslöjas vem som får årets Nobelpris i litteratur. Vem tror du på?

Att bli publicerad. Del 3: Dikterna

I tonåren började jag naturligtvis skriva dikter. Det var svårmod, tristess och blod. ”Falu blodröd” och ”jag dör snart igen” är några av formuleringarna jag minns. På gymnasiet förmådde jag inte vara närvarande mentalt på de trista fysiklektionerna. Istället stirrade jag ut genom fönstret, staplade ord på varandra i kollegieblocket och drömde om livet efter instängdheten.

Några dikter skickade jag till den utmärkta tidningen Ponton. Till min lycka fick jag vara med. Tre sidor med bara mina ord. Dessutom ville de ha en liten kolumn med foto och lite annan info om mig. Fotot fick bli standardbilden från skolfotograferingen, men en kompis ritade tjusiga Dalí-mustacher på det. Som litterär förebild nämnde jag bland annat Umberto Eco, trots att jag bara hade läst några få sidor i Rosens namn. Jag tror även att jag nämnde Walt Whitman, men honom hade jag i alla fall läst.  Mitt motto fick bli frasen ”Det är synd om människorna” från Strindbergs Ett Drömspel. Jag hade just sett den på Stadsteatern och var alldeles betagen. Jag kände mig nöjd med den bild jag gav av mig själv när tidningen kom ut.
Inför nästkommande nummer av tidningen blev jag ombedd att skriva en krönika. Jag såg det som ett bevis på att jag var storartad och skrev sedan någon obegriplig smörja på gymnasistvis. Det publicerades och jag fick skicka in en ny bild av mig själv. Jag valde en där jag kisade i solen.  
Publiceringen ledde även till att några dikter figurerade i ytterligare en publikation (någon akademisk sak som skulle piggas upp med lite poesi) och att jag fick vara med i antologin Mellanrum som gav ut av En bok för alla. Generöst skickade man två ex till mig. Jag gav bort det ena till min musctaschmålande vän med den ironiska dedikationen: ”Utan dig hade jag aldrig kommit så här långt”. Det andra exet ställde jag in bokhyllan i väntan på att jag skulle få fler författarex att fylla den med. Jag väntar fortfarande. 

En rosa frestelse

Den här lilla snyggingen flörtar så smått med mig. Och visst förtjänar hon lite uppmärksamhet. Kanske till och med en nytt hem. Hos mig.

För om jag nu ska skriva som en galning (roman + magisteruppsats + andra skrivuppdrag) i november måste jag ju kunna skriva överallt, när som helst. Alltså behöver jag en minidator. Och jag tror bestämt att den måste vara rosa.

Rapport från seminarier: Barnboksförfattarna

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Nu är det en vecka sedan jag kom hem från bokmässan. Att vara där var som att tanka full tank plus några extradunkar. Nu har jag bränsle för en riktigt lång resa.
Jag ska försöka sammanfatta några intryck och tankar från några av de seminarier jag gick på. Föst ut är de som handlar om barnböcker. Sammanlagt var jag på fyra olika seminarier som går att sortera under detta tema: Konsten att skapa en bilderbok, Familjen i barnens ögon, Lätt att läsa, svårt att skriva och Alfons Åberg på magiska äventyr.
De fyra seminarierna var tämligen olika varandra. Mycket berodde på samtalsledarna. Det första seminariet samlade fem kända barnbokskonstnärer som skulle tala om konsten i bilderboken. Det kunde ha blivit en intressant diskussion om deltagarna hade fått ge sig in i ett fritt samtal. Istället styrde samtalsledarens manus för mycket och det blev bitvis styltigt och ytligt.
De övriga tre seminarierna hade bättre samtalsledare och färre deltagare. Anna-Clara Tidholm talade med sin förläggare från Olika förlag om bilden av en familj. Mycket handlade om deras samarbete under arbetet med boken. Väldigt givande.
Helena Bross, Titti Persson och Katarina Kieri.
Författarna Helena Bross och Katarina Kieri skriver båda lättlästa böcker för barn. Det blev ett intressant samtal om den svåra konsten att skriva lättläst och om en författandets villkor.
Gunilla Bergström mötte en entusiastisk journalist i ett samtal om Alfons Åberg som nu ger sin in i sitt 25:e bokäventyr. Inspirationen har Bergström hämtat från de traditionella sagorna.
Det mest slående intrycket från de fyra seminarierna är hur författarna hittar sina berättelser. Flera av dem sa sig utgå från en bild eller en känsla.
­– Det är olika saker att illustrera en annan persons text mot att berätta en egen berättelse med ord och bild. I det senare fallet kommer text och bild tillsammans. Bild och ord bildar en egen entitet. I mötet skapas något mer än var bild och ord kan göra var för sig, sa Johanna Rubin Dranger.
Det handlade också om hur mycket författarna anpassar sig till läsarna.
– Jag jobbar utifrån en idé utan att tänka på målgruppen. Sedan när jag nästan är klar talar förlaget om för mig vilken ålder boken passar, berättade Johanna Rubin Dranger.
Eva Lindström har sig själv som utgångpunkt när hon bedömer hur bra en idé är:
– Jag skriver det som intresserar mig, det som eger upp mig. Jag tänker att jag inte är så unik så om jag gillar det så borde även andra tycka om det.
Emma Adbåge poängterade att barn är olika.
– Barn tycker om olika saker. Det finns ju tråkiga barn, som inte har någon humor.
Flera av seminarierna rörde innehållet i böcker för barn. Helena Bross menade att böcker som är lättlästa bör ha en vardaglig miljö. Då kan läsaren dra nytta av sina förkunskaper.
Anna-Clara Tidholm och Marie Tomicic.
Anna-Clara Tidholm var inne på samma linje. Hon tycker det behövs mer vardagliga mijöer i barnböcker som speglar den verklighet som är självklar för barnet. Därför skrev hon boken Min familj, för att visa att familjer kan se ut på olika sätt och att det inte behöver vara något problem.
 – Samhället måste synas i barnböckerna. Kanske är den politiska barnboken på väl tillbaka. Det skulle kunna göras bättre nu än på 70-talet. Jag tror att det finns en efterfrågan, men böckerna ska vara skrivna ur barns perspektiv, sa hon.
Gemensamt för alla seminarier är att de visar vilken komplex och svår process det är att skapa en bok för barn. Katarina Kieri sa att hon hade försökt flera gånger tidigare utan att lyckas. Det var inte förrän hon kom att tänka på ett minne från sin egen barndom som hon kunde stiga in i ”det magiska 7-åringsrummet”. 
Till och med en veteran som Gunilla Bergström har svårt att få till det. Arbetet med Alfons och styrke-säcken var inte problemfritt.  
– Berättelsen var bångstyrig och det var svårt att välja, sa Gunilla Bergström.  
 Men att Alfons pappa skulle ha kvar sin pipa är självklart. Alla människor har sina brister.

En liten utmärkelse

När jag kom hem från min joggingrunda i morse upptäckte jag att jag hade fått en utmärkelse av en namne: Annelie som bloggar från Australien. Tack för det!

Meningen är att jag ska nominera sju nya bloggare och skriva sju intressanta saker om mig själv. Med tanke på att utmärkelsen har farit runt en tid gissar jag att flera av de bloggar jag gillar redan har uppmärksammats och avstår därför att nominera fler. Mina favoriter finns i kolumnen till höger, som fylls på hela tiden.

Då återstår alltså sju intressanta saker om mig själv. 

1. Jag åkte på språkresa med en kompis till England när jag var 14. I samma grupp fanns en kille som vi både blev lite förtjusta i. Idag är han en mycket uppmärksammad svensk författare. Och min förtjusning har övergått i beundran.

2. När jag var 19 stack jag till Mexiko utan att kunna ett ord spanska. Eller jo förresten, jag kunde säga ägg, tack och dolkstöt.

3. Mitt första barn fick jag när jag var 22. Hon döptes efter en finlandssvensk författarinna.

4. Mitt andra barn föddes hemma. Det var inte planerat, men det gick bra ändå.

5. Om jag fick ett tredje barn är jag rädd att det skulle födas i kön på Konsum, eftersom det gick så fort med tvåan.

6.  Jag tar snart en lärarexamen, men är osäker på om jag vill jobba som lärare. Det finns så mycket annat som lockar.

7.  Jag är övertygad av att jag kommer att nå mina mål, men även öppen för möjligheten att jag lider av hybris.

I simhallen

Jag brukar alltid snegla lite mot de där föräldrarna i simhallen som inte hoppar i och simmar med sina barn utan slår sig ner fullt påklädda på en bänk och sitter och glor i 30 minuter. Varför inte passa på och ha lite kul med kidsen?

Men idag fick jag syn på en ung pappa som satt och läste vid poolkanten. I ena handen hade han en av Katarina Mazettis böcker. I den andra ett svensk-franskt ficklexikon. Kunde inte låta bli att tycka att han hade gjort ett intressant val. Litteraturen framför verkligheten.

Intrigen är klar

Låg och funderade inatt på den där romanen jag kanske ska skriva i november. En idé jag fick för ett par år sedan kom tillbaka till mig. Någonting jag gärna vill utforska.

Miljön är given. Min huvudperson likaså. En död kropp hittas. Inte för att jag så gärna vill skriva deckare, för det vill jag inte. (Läser knappt deckare, så det vore förmätet av mig att tro att jag skulle kunna göra det ”bättre” än Läckberg & Co.)

Kroppen dyker upp för att landskapet kräver det, för att jag inte kan motstå att ta reda på vad som skulle kunna hända,  för att det blir ingången till hela berättelsen. Jag antar att det måste finnas en och annan polis i periferin, men min huvudperson är – föga förvånande – lärare. Den döda är hennes elev. Efter dödsfallet drabbas läraren naturligtvis av en stor sorg. Samtidigt försöker hon undervisa sin klass, leda sina kollegor och ta reda på vem eleven egentligen var.

Det är grundstoryn, som jag gärna delar med mig av. För det som kan göra min berättelse unik ligger inte i intrigen, utan i egna erfarenheter jag kan använda mig av, som gör att det inte är enbart en simpel jakten på mördaren-historia utan en berättelse om helt andra saker. Vilka de sakerna är låter jag förbli höljt i dunkel, i alla fall november månad ut. För nu är jag taggad. Vill börja skriva. NU!

Man kanske skulle skriva en roman?

I morse satt jag och bläddrade i  Svensk bokhandel katalog, där årets debutanter presenterar sig. Ofta berättar de hur det kom sig att de skrev en roman. Jag läste det där och tänkte: vad fan, jag kanske skulle ta och skria en roman. Sedan skrev Amanda ett enormt peppande inlägg om att november är romaskrivarmånaden. Kommentarerna översvämmas av folk som gärna vill, men ”inte har tid”. Jag tänkte också så. En liten stund. Sedan tänker jag på att jag i våras jobbade 80% som lärare, pluggade 50%, frilansade som skribent, hade några olika förtroendeuppdrag och försökte vara mamma/fru/vän. Det gick, även om jag var på gränsen till utbränd när det blev sommar. Nej, jag var inte en toppenmamma varje dag. Ibland prioriterade jag fel, tyckte andra. Men det gick. Jag gjorde ett bra jobb, tog mina poäng på universitet och fick skriva i tidningar jag gillar. Sedan åkte hela familjen iväg sex veckor till Mexiko och där presterade jag ingenting. (Eller jo, jag skrev om hela projekt tre-manuset.)

Så, why not? Jag har tre månader på mig att skriva min magisteruppsats, ungefär. Kanske kan jag klämma ur mig en roman också, när jag ändå är igång…