Hur komma igång med det tråkiga skrivandet?

Mitt skrivande vilar på tre ben; det journalistiska, det lustfyllda/skönlitterära och det akademiska skrivandet. Mitt frilansande går bra. Det droppar in uppdrag lagom ofta och jag hinner ta mig an dem utan att offra för mycket av annat. Samtidigt tjänar jag en slant. Det lustfyllda skrivandet går också bra – när man drömmer om att skriva böcker är det inte så svårt att fokusera på att skriva det bästa manus man kan föreställa sig. Men det akademiska, det som går ut på att jag under hösten ska skriva en magisteruppsats för att sedan kunna ta ut min examen, det går inte alls.

Nästa vecka har jag möte med min handledare på universitetet, men det enda möte jag har förberett mig för att mötet med förlaget den här veckan. Nu måste jag ta tag i min uppsats. Måste verkligen. Men jag har ingen lust alls. Några förslag på hur jag kan överföra lite av energin jag lägger på drömmen att bli författare till arbetet med uppsatsen? 

Söndagsångest

Mötet med förlaget närmar sig. Jag har förberett mig genom att skriva ut manusen (två korta texter om en och samma lilla kille). Det ena är jag helnöjd med. Det funkar bra. Språket, berättelsen, konflikten, slutet. Men det andra manuset… Det händer för mycket. Tempot är fel. Slutet för abrupt.

För ett tag sedan bestämde jag mig för att släppa det. Men nu börjar jag få ångest. Vad ska förlaget säga? Tänk om jag gör dem besvikna? I ett desperat försök att skapa något enastående i sista sekund började jag skriva en helt ny text. Men det går inte. Så dumt av mig att tro att det ska gå så lätt.

Att lämna ifrån sig en text (eller två) är ångestframkallande. Istället för att fokusera på den som jag är nöjd med blir jag besatt av bristerna i den andra. Jag vill bara snabbspola fram till mötet och få det avklarat. För att gå vidare. Antingen med ett löfte om utgivning eller med drömmen om detsamma.

Ändra tempus – igen

När jag nattade barnen började vi läsa en ny bok tillsammans: Mio min Mio. Och när jag tog Astrid Lindgrens utomordentligt högläsningsvänliga text i min mun insåg jag plötsligt att jag måste skriva om början på ett manus jag arbetar med. Det har jag visserligen vetat länge, men nu tyckte jag mig ana hur jag kunde göra det utan att behöva ändra för mycket. Trodde jag. Men när jag slog mig ned vid datorn märkte jag att jag måste ändra tempus för att få till det som jag vill.

Första utkastet av texten skrev jag i preteritum. Sedan började jag bearbeta hela manuset – en process jag är mitt inne i – och ändra till presens. Men nu, när jag är halvvägs igenom, måste jag alltså ändra tillbaka.

Varför finns det inte någon funktion i Word som kan ändra tempus på alla verb? Det skulle säkert ändå krävas en del omskrivningar manuellt, men oj vad det skulle underlätta. Nu är det bara att hoppa jämfota genom hela texten och byta -er mot -de sisådär tusen gånger eller så. Riktigt lördagsmys, med andra ord.

Fakturerar författare?

Det näst roligaste med att frilansa är att fakturera – att faktiskt få betalt för att skriva.  (Det roligaste är naturligtvis själva skrivandet.)  Sitter just nu och förbereder två fakturor som ska skickas nästa vecka.

När jag började frilansa hade jag ingen aning om hur jag skulle göra. Vad är det egentligen jag tar betalt för? Vad ska det stå på fakturan? Hur mycket ska jag ta betalt?

Då var finfina Frilansbloggen till hjälp. Även Journalistförbundets Frilansrekommendation har varit bra att snegla på.

Nu börjar jag känna mig osäker igen. Om jag nu skulle få en kontrakt med förlaget på mötet nästa vecka, vad händer då? Fakturerar författare? Vad är det man tar betalt för? Vad ska det stå på fakturan? Och hur mycket är rimligt att få betalt?

Lördagstankar

Helgmorgon. Kaffe. Morgontidning. Mer kaffe. Städa lite. Ta en promenad. Följa med på simskola.

Jag älskar att helgen verkligen är helg.  För ett antal år sedan arbetade jag i butik, vilket innebar arbete varannan helg. Det var kanske inte så jobbigt då, men nu i efterhand är det skönt att inte behöva jobba alls på lördag och söndag. Eller rättare sagt, inte behöva gå hemifrån för att jobba. För lite saker har jag att göra. Var ute på skrivuppdrag i veckan och jag måste fixa med texterna så att jag kan lämna dem nästa vecka. Då är det skönt att göra annat, sedan titta lite på texten, känna om den är bra eller inte, ändra något ord, en meningsbyggnad, och återgå till att göra något helt annat. Det handlar om texter på två tre sidor, så det kräver inga längre stunder vid datorn.

Jag tror inte heller att jag kommer att kunna hålla mig från att skriva lite på min roman, som egentligen ska skrivas i november under NaNoWriMo. Igår fick jag ett mejl från den svenska delen av rörelsen. Drygt hundra personer från Sverige har anmält sig hittills. Inför startdatumen kommer det att hållas diverse kickoff-tillställningar runtom i landet.

En härlig familj. Från filmen The Kids Are All Right.

 I veckan såg jag förresten en bra film: The Kids Are All Right. Tyckte mycket om den. Bra manus, trovärdiga karaktärer, intressant story och verklighetstrogna dialoger. Rekommenderas.

Underbara illustrationer i min inbox

Igår fick jag ett mejl från illustratören som jag jobbar med i projekt ett. Jag har fått skisser tidigare och kände redan från första början att han fattade precis. Vår lilla huvudperson är så fin!

Men nu. Bilderna jag fick igår. Färgerna, perspektivet, detaljerna. Jag älskar det! När jag ser bilderna känner jag att mina ord fylls med känslor, sammanhang och liv. Det är nästan magiskt.

Nästa vecka ska vi  ha möte med förlaget och då hoppas jag att vi får besked. Blir det någon bok?

När jag vet säkert kommer jag att skriva mer, mycket mer om hur vi har gått till väga och vad som händer på vägen. Vill så gärna dela med mig av en illustration redan nu, men det får vänta. Håll tummarna för att det går bra nästa vecka.

Vad jag inte lärde mig i skolan

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Amanda har skrivit ännu ett läsvärt inlägg om skrivarlivets mödor. Denna gång om att bli refuserad. Som bekant finns olika grader av refuseringar. Om man får någon typ av feedback på sitt manus kan man vara nöjd – det betyder att förlaget ser möjligheter i texten. Då är det bara att slicka i sig och arbeta om. Självklart? Tydligen inte. För enligt Amandas brittiska redaktör är det få människor som gör arbetet och skriver om.
Jag har en teori om varför, som jag helt grundar på egna erfarenheter. Boven i dramat stavas skolan. Det säger jag delvis som blivande lärare, men mest utifrån många års erfarenheter av att vara elev.
I skolan, särskilt på svenskan, förväntas man skriva. Hitta på. Jag kunde hitta på. Och skriva. Visste hur orden stavades, hur skiljetecken gav texten flyt och annat som var användbart när det stod uppsatsskrivning på schemat. Mina texter var bra. Eller i alla fall tillräckligt bra. För skolan styrs av mål. En elev ska efter avslutad kurs kunna A, B och C. Där tror jag många lärare lägger ribban. ”Hon kan det hon ska, då är det bra.” I slutet av mina uppsatser brukade det stå jättebra, utmärkt och annat snällt. I femte klass var det en lärare som skrev Ett blivande författarämne? och jag njöt. Aldrig någonsin var det någon lärare som sa: ”Du skulle kunna göra dina dialoger mer trovärgiga genom att…” eller  ”Det här stycket skulle bli ännu bättre om du bara…”. Inte en gnutta konstruktiv kritik under tolv år i skolan.
Första gången jag mötte motstånd – och då menar jag sånt motstånd som leder till utveckling– var när jag skrev min kandidatuppsats på universitetet. Helt plötsligt hade någon annan lagt ribban högre än jag själv. Vad var detta? Min första reaktion var ilska. Har hon ingen aning om hur mycket arbete jag lagt ner på den där uppsatsen? Men jag lät det hon sa långsamt sjunka in och insåg att hon hade rätt. Det kunde bli ännu bättre. Så jag skrev om, förbättrade. Jobbigt, men nödvändigt.
Vad skulle ha hänt om alla mina lärare hade haft inställningen att alla kan bli bättre? Då hade de kanske gett mig något att bita i, utmanat mig, ifrågasatt och drivit på min utveckling. Och jag hade blivit bättre på att ta kritik redan på den tiden.
Istället vad det först som vuxen jag fattade var det innebär att få konstruktiv kritik. Att det är gåva att vårda ömt. En person som kan se en texts styrkor och svagheter och som dessutom kan sätta ord på detta är guld värd. Idag har jag ett par sådana personer i min närhet. Jag har också haft lyckan att få feedback från förlag och ser det som ett steg på vägen. Snart är jag där. Snart är jag i mål. Men för att ta mig dig måste jag skriva. Skriva om. Skriva nytt. Tänk om jag hade vetat det som 10-åring. 
Min gissning är att många skrivande människor har haft liknande upplevelser i skolan. Om man bara handskas tillräcklig skickligt med de verktyg som står till buds så kan man glida genom skolan motståndslöst. Då blir det jobbigt när det inte längre går så lätt.
Men alla kan bli bättre, kom ihåg det.

NaNoWriMo – här kommer jag!

Igår kväll anmälde jag mig till romanskrivarmånaden NaNoWriMo. Målet är att få ihop en roman på minst 50 000 ord under november. Inte en färdig bok, utan ett råmanus att arbeta vidare med vid tillfälle.

Idén som jag ska omvandla till ord har jag haft ganska länge. De senaste dagarna har jag gått omkring och funderat på formen.  Igår stor jag inte längre ut med att bara planera, så jag öppnade ett nytt dokument och skrev fritt. Korta stycken, olika röster, bara för att närma mig berättelsen. Det häftiga var att när jag började skriva hände någonting med karaktärerna. De visade sig. Och de har varit med om saker jag inte hade en aning om.

Jag ska försöka att hålla mig till första november innan jag börjar skriva på allvar. Men det kommer att bli svårt. Det är så roligt.

Roligt var också mejlet man fick efter att ha registrerat sig. Lagom uppmuntrande och komiskt. Sånt gillar vi.

Ett mästerverk som hyllar fantasin

Jag älskar barnböcker som är stora, påkostade, genomtänkta och läsvärda. En av mina absoluta favoriter handlar om lille Salvi.

En dag när han springer barfota på stranden finner han en nyckel. Han tar upp den och ger sig iväg för att ta reda på vart den leder. Fantasin visar honom vägen.


 Han är med om de mest häpnadsväckande saker. Halvvägs springer han in i en kock som gräddar klockor.

 I slutet av boken är Salvi vuxen. Han överger aldrig sin barndoms drömmar.

Boken heter El Pequeño Dalí och är skriven av Anna Obiols. De hänförande illustrationerna är gjorda av Subi. Originalet är på franska. Jag har den spanska versionen och ser att den finns även på engelska. Kan inte förstå att den inte har givits ut på svenska.