Fakturerar författare?

Det näst roligaste med att frilansa är att fakturera – att faktiskt få betalt för att skriva.  (Det roligaste är naturligtvis själva skrivandet.)  Sitter just nu och förbereder två fakturor som ska skickas nästa vecka.

När jag började frilansa hade jag ingen aning om hur jag skulle göra. Vad är det egentligen jag tar betalt för? Vad ska det stå på fakturan? Hur mycket ska jag ta betalt?

Då var finfina Frilansbloggen till hjälp. Även Journalistförbundets Frilansrekommendation har varit bra att snegla på.

Nu börjar jag känna mig osäker igen. Om jag nu skulle få en kontrakt med förlaget på mötet nästa vecka, vad händer då? Fakturerar författare? Vad är det man tar betalt för? Vad ska det stå på fakturan? Och hur mycket är rimligt att få betalt?

Lördagstankar

Helgmorgon. Kaffe. Morgontidning. Mer kaffe. Städa lite. Ta en promenad. Följa med på simskola.

Jag älskar att helgen verkligen är helg.  För ett antal år sedan arbetade jag i butik, vilket innebar arbete varannan helg. Det var kanske inte så jobbigt då, men nu i efterhand är det skönt att inte behöva jobba alls på lördag och söndag. Eller rättare sagt, inte behöva gå hemifrån för att jobba. För lite saker har jag att göra. Var ute på skrivuppdrag i veckan och jag måste fixa med texterna så att jag kan lämna dem nästa vecka. Då är det skönt att göra annat, sedan titta lite på texten, känna om den är bra eller inte, ändra något ord, en meningsbyggnad, och återgå till att göra något helt annat. Det handlar om texter på två tre sidor, så det kräver inga längre stunder vid datorn.

Jag tror inte heller att jag kommer att kunna hålla mig från att skriva lite på min roman, som egentligen ska skrivas i november under NaNoWriMo. Igår fick jag ett mejl från den svenska delen av rörelsen. Drygt hundra personer från Sverige har anmält sig hittills. Inför startdatumen kommer det att hållas diverse kickoff-tillställningar runtom i landet.

En härlig familj. Från filmen The Kids Are All Right.

 I veckan såg jag förresten en bra film: The Kids Are All Right. Tyckte mycket om den. Bra manus, trovärdiga karaktärer, intressant story och verklighetstrogna dialoger. Rekommenderas.

Underbara illustrationer i min inbox

Igår fick jag ett mejl från illustratören som jag jobbar med i projekt ett. Jag har fått skisser tidigare och kände redan från första början att han fattade precis. Vår lilla huvudperson är så fin!

Men nu. Bilderna jag fick igår. Färgerna, perspektivet, detaljerna. Jag älskar det! När jag ser bilderna känner jag att mina ord fylls med känslor, sammanhang och liv. Det är nästan magiskt.

Nästa vecka ska vi  ha möte med förlaget och då hoppas jag att vi får besked. Blir det någon bok?

När jag vet säkert kommer jag att skriva mer, mycket mer om hur vi har gått till väga och vad som händer på vägen. Vill så gärna dela med mig av en illustration redan nu, men det får vänta. Håll tummarna för att det går bra nästa vecka.

Vad jag inte lärde mig i skolan

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Amanda har skrivit ännu ett läsvärt inlägg om skrivarlivets mödor. Denna gång om att bli refuserad. Som bekant finns olika grader av refuseringar. Om man får någon typ av feedback på sitt manus kan man vara nöjd – det betyder att förlaget ser möjligheter i texten. Då är det bara att slicka i sig och arbeta om. Självklart? Tydligen inte. För enligt Amandas brittiska redaktör är det få människor som gör arbetet och skriver om.
Jag har en teori om varför, som jag helt grundar på egna erfarenheter. Boven i dramat stavas skolan. Det säger jag delvis som blivande lärare, men mest utifrån många års erfarenheter av att vara elev.
I skolan, särskilt på svenskan, förväntas man skriva. Hitta på. Jag kunde hitta på. Och skriva. Visste hur orden stavades, hur skiljetecken gav texten flyt och annat som var användbart när det stod uppsatsskrivning på schemat. Mina texter var bra. Eller i alla fall tillräckligt bra. För skolan styrs av mål. En elev ska efter avslutad kurs kunna A, B och C. Där tror jag många lärare lägger ribban. ”Hon kan det hon ska, då är det bra.” I slutet av mina uppsatser brukade det stå jättebra, utmärkt och annat snällt. I femte klass var det en lärare som skrev Ett blivande författarämne? och jag njöt. Aldrig någonsin var det någon lärare som sa: ”Du skulle kunna göra dina dialoger mer trovärgiga genom att…” eller  ”Det här stycket skulle bli ännu bättre om du bara…”. Inte en gnutta konstruktiv kritik under tolv år i skolan.
Första gången jag mötte motstånd – och då menar jag sånt motstånd som leder till utveckling– var när jag skrev min kandidatuppsats på universitetet. Helt plötsligt hade någon annan lagt ribban högre än jag själv. Vad var detta? Min första reaktion var ilska. Har hon ingen aning om hur mycket arbete jag lagt ner på den där uppsatsen? Men jag lät det hon sa långsamt sjunka in och insåg att hon hade rätt. Det kunde bli ännu bättre. Så jag skrev om, förbättrade. Jobbigt, men nödvändigt.
Vad skulle ha hänt om alla mina lärare hade haft inställningen att alla kan bli bättre? Då hade de kanske gett mig något att bita i, utmanat mig, ifrågasatt och drivit på min utveckling. Och jag hade blivit bättre på att ta kritik redan på den tiden.
Istället vad det först som vuxen jag fattade var det innebär att få konstruktiv kritik. Att det är gåva att vårda ömt. En person som kan se en texts styrkor och svagheter och som dessutom kan sätta ord på detta är guld värd. Idag har jag ett par sådana personer i min närhet. Jag har också haft lyckan att få feedback från förlag och ser det som ett steg på vägen. Snart är jag där. Snart är jag i mål. Men för att ta mig dig måste jag skriva. Skriva om. Skriva nytt. Tänk om jag hade vetat det som 10-åring. 
Min gissning är att många skrivande människor har haft liknande upplevelser i skolan. Om man bara handskas tillräcklig skickligt med de verktyg som står till buds så kan man glida genom skolan motståndslöst. Då blir det jobbigt när det inte längre går så lätt.
Men alla kan bli bättre, kom ihåg det.

NaNoWriMo – här kommer jag!

Igår kväll anmälde jag mig till romanskrivarmånaden NaNoWriMo. Målet är att få ihop en roman på minst 50 000 ord under november. Inte en färdig bok, utan ett råmanus att arbeta vidare med vid tillfälle.

Idén som jag ska omvandla till ord har jag haft ganska länge. De senaste dagarna har jag gått omkring och funderat på formen.  Igår stor jag inte längre ut med att bara planera, så jag öppnade ett nytt dokument och skrev fritt. Korta stycken, olika röster, bara för att närma mig berättelsen. Det häftiga var att när jag började skriva hände någonting med karaktärerna. De visade sig. Och de har varit med om saker jag inte hade en aning om.

Jag ska försöka att hålla mig till första november innan jag börjar skriva på allvar. Men det kommer att bli svårt. Det är så roligt.

Roligt var också mejlet man fick efter att ha registrerat sig. Lagom uppmuntrande och komiskt. Sånt gillar vi.

Ett mästerverk som hyllar fantasin

Jag älskar barnböcker som är stora, påkostade, genomtänkta och läsvärda. En av mina absoluta favoriter handlar om lille Salvi.

En dag när han springer barfota på stranden finner han en nyckel. Han tar upp den och ger sig iväg för att ta reda på vart den leder. Fantasin visar honom vägen.


 Han är med om de mest häpnadsväckande saker. Halvvägs springer han in i en kock som gräddar klockor.

 I slutet av boken är Salvi vuxen. Han överger aldrig sin barndoms drömmar.

Boken heter El Pequeño Dalí och är skriven av Anna Obiols. De hänförande illustrationerna är gjorda av Subi. Originalet är på franska. Jag har den spanska versionen och ser att den finns även på engelska. Kan inte förstå att den inte har givits ut på svenska.

Om Murakami, löpning och motståndskraft

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Jag var ute och sprang i morse. Sju och en halv kilometer. När jag stod och pustade ut efteråt plingade det till i mobilet. Ett mejl. Det var en refusering på ett manus jag nästan hade glömt bort att jag skickat iväg. Standarsvar. Inget personligt mer än mitt förnamn och ett käckt utropstecken på svenskt vis. 
Just nu läser jag Haruki Murakamis bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, där han drar många paralleller mellan att skriva och att springa. En av hans teser går ut på att författare behöver en stark kropp för att stå emot allt jobbigt de måste ägna sina tankar åt. (Ungefär så, jag orkar inte bläddra fram den exakta formuleringen, som med säkerhet är mycket tjusigare än min.) Kanhända har han rätt. Jag tog inte i alla fall inte refuseringen särskilt hårt. Jag hade just avverkat sju och en halv kilometer. En bedrift i min värld.
Jag tror jag skickade manuset till fyra eller fem förlag. Idag kom alltså den första refuseringen. Då borde de andra börja droppa in snart också. Kanske ska satsa på att springa varje morgon, som Murakami. 
 

Därför skriver jag

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Karina ställde en fråga i sin blogg: Varför skriver du? För mig finns ingen avgörande punkt i livet då jag började skriva, inget före och efter. Jag har alltid skrivit. Men varför?
Det enkla svaret är: Jag skriver för att jag måste.
Jag skriver för att jag inte vet hur man lever utan att också skriva om det. Jag skriver för att tänka, kommunicera och minnas. Jag skiver för att bevara. Jag skriver för att fånga en känsla, en plats, en person. Jag skriver för att förstå. Jag skriver för att jag har något att säga. Jag skriver för att synliggöra. Jag skriver för att övertyga. Jag skriver för att undervisa, för att provocera och för att trösta. Jag skriver för att fly. Jag skriver för att upptäcka. Jag skriver för att det gör mig upphetsad. Jag skriver för att våga. Jag skriver för att närma mig och för att ta avstånd. Jag skriver för att känna. Jag skriver för att se och för att försvinna. Jag skriver för att gå vidare. Jag skriver för att ställa frågor. Jag skriver för att tränga in och för att stå ut. Jag skriver för att tänja gränser. Jag skriver för att ryckas med. Jag skriver för att jag vill och för att jag kan. Jag skriver för att övervinna. Jag skriver för att ge någon en röst. Jag skriver för att finnas till. Jag skriver för att beröra. Jag skriver för att jag älskar. Jag skriver för att jag är förbannad.  Jag skriver för att jag törstar efter ord. Jag skriver för att jag vill ha mer. Jag skriver för att jag är rädd för vad som skulle hända om jag inte gjorde det. Jag skriver för att se vad som händer om jag gör det.

Varför skriver du? 

På torsdag avslöjas det

Jag lyckades pricka in två seminarier med Nuruddin Farah på bokmässan. Efteråt andra stod han och signerade sin bok Adams revben. Jag ställde mig i närheten och tyckte mig uppfatta en svag doft av framtida Nobelpris. Så jag slog till och köpte boken, trots att den redan fanns hemma i bokhyllan. Jag kunde inte motstå att då hans tjusiga signatur på försättsbladet.

På torsdag avslöjas vem som får årets Nobelpris i litteratur. Vem tror du på?