Marknadsföra debutboken på bloggturné

Ann Ljungberg, författarcoach, skriver om hur man drar på bloggturné. Låter som en bra idé i samband med boksläpp. För att det ska bli riktigt lyckat gäller det att hitta en bra mix av bloggare som kan tänkas ha intresse av boken i fråga.

På mitt möte med förlaget tidigare i veckan pratade vi om marknadsföring och jag frågade om det var okej om jag kom med idéer. Det fick jag gärna göra. Så nu funderar jag på fiffiga sätt att få ut budskapet om min bok. Den sorterar under en särskild kategori barnböcker, så det gäller att hitta personer som kan tänkas vara intresserade av just det. Det lär ta ett tag innan det blir dags för en eventuell bloggturné, så det ska nog inte vara några problem att hitta ett dussin eller så.

När det väl är dags att sticka iväg ut tänker jag skippa turnébussen och färdas på den här rosa Kronan-cykeln i stället. Böckerna klämmer jag fast på pakethållaren.

Morfar försvann med fel barnbarn

När jag läste den här notisen om en morfar som hämtade fel barn på dagis gick tankarna genast igång. Om jag skulle skriva en barnbok om detta, hur skulle jag göra? Det uppstår en massa frågor som måste besvaras. Hur kunde morfar ta fel? Vad sysslade förskolepersonalen med? Vad pratade flickan och morfar om på vägen? Vad tänkte barnbarnet när morfar hämtade fel barn?

Jag föreställer mig med att det kanske började som ett påhitt, ett flickstreck. Två flickor som är ganska lika varandra får en briljant idé. ”Vet du, idag ska min morfar hämta mig. Ska vi luras och låtsas att du är jag?” ”Ja, det gör vi. Då får jag låna din morfar en stund, för jag har ingen egen.” ”Okej!” De byter kläder och gör upp en plan.

Samtidigt är morfar på väg till förskolan. Ungefär halvvägs inser han att han har glömt sina glasögon, men vill absolut inte komma för sent eftersom det är första gången har hämtar sitt barnbarn…

eeeh (.) va va de ja skulle (.) säga

Jag ska alltså skriva en magisteruppsats under hösten och har valt att ägna mig åt samtalsanalys. Det innebär att jag spelar in några ganska korta samtal och sedan tillbringa timmar, dagar, veckor, med att transkribera dem. Alltså inte bara skriva ner orden som sägs, utan minsta lilla detalj som kan ha betydelse för analysen. Som pauser (är det tyst i en sekund eller fyra?), överlappande tal (nu pratar de samtidigt, måste lyssna om femton gånger för att höra vad som sägs) och tvekljud (eeh, um, hmm).

Detta är vad jag sysslar med på dagtid. Eller borde syssla med. (För det finns ju alltid något manus att skriva på, eller en blogg att läsa.)

För att få fart på arbetet har jag bestämt att jag inte får beställa fler böcker förrän jag är klar med alla transkriptioner. Det borde få effekt, eftersom jag vill beställa ungefär hundra böcker NU!

Dessutom tänker jag att denna djupdykning i samtalets mekanismer kommer att ge mig insikter som kan komma till användning i framtida romanbyggen. 

Ja just det, en sak till: när jag är klar kan jag ta ut min examen. Det var visst prio ett.

Kort och koncist

Jag lät min pappa läsa manuset som förmodligen med största sannolikhet kommer att bli en bok. ”Föredömligt kort och koncist” var hans kommentar.

Han har rätt. Det är kort. 185 ord fördelade på 12 uppslag. Att få till en berättelse med röd tråd, konflikt och knorr på slutet med så få ord är en utmaning. Det tog mig två år av pillande och filande och mejlande med förlaget innan jag fick höra de magiska orden: ”Det här är ju klart”.

(Mer om vad jag egentligen gjorde med texten under de två åren en annan dag.)

PS. Idag skriver Simona Ahrnstedt om sitt pillande i en betydligt tjockare manusbunt, som vid ett tillfälle kom bort på pendeln. Läs!

Oktoberblommor

Så här såg det ut vid min port när jag kom tillbaka från morgonens jogging.
Jag längtar inte efter vinter.

Alakoski lever inte upp till mina förväntningar

Det kan inte vara lätt att skriva en ny roman efter en succé som Svinalängorna, som till och med har blivit film. Susanna Alakoskis försök heter Håpas du trifs bra i fengelset. Igår kväll läste jag ut den.

Jag ville verkligen att den skulle vara bra. Jag gillar Alakoski. Hennes seminarium på bokmässan var ett av de bästa, med tid för eftertanke och resonemang. Det verkade så lovande.

Tyvärr imponerade boken inte alls på mig.  Det är inget fel på idén, att vilja  belysa ett samhällsproblem (drogmissbruk) och dess konsekvenser för omgivningen. Men det hade kunnat gjorts mycket bättre, kanske på hälften så många sidor. Långa partier bara tuggar jag mig igenom. De tillför ingenting.

Språket måste jag säga något om, för Alakoski gillar verkligen att hitta på nya ord. Få till oväntade sammansättningar.  Ord som stoppsorg och djupsorg är exempel på träffande beskrivningar av huvudpersonen Annis känslor. Men när det hela tiden dyker upp liknande konstruktioner blir det för mycket och tynger bara läsningen onödigt.

Jag gillar ändå huvudpersonerna Sami och Anni, men hade hellre läst en annan bok om dem. Nu står mitt hopp till Alakoskis kommande barnbok. Jag håpas på något riktigt bra.

Visitkort – att ha eller inte ha

Jag borde verkligen ha ett visitkort. Vet inte hur många gånger har jag fått ett kort av någon annan och ursäktande förklarat att jag inte har något. Anledningen är att jag inte kan bestämma mig för vad det ska stå under mitt namn. Jag vill ju att det ska stå skribent/författare, men det känns lite pretto att skriva det utan att ha publicerat någon bok. Men bara skribent låter så… trist. Dessutom borde jag ha en sajt att ange på kortet, men har inte registrerat något domännamn ännu. Dags att få tummen ur…?

Hur komma igång med det tråkiga skrivandet?

Mitt skrivande vilar på tre ben; det journalistiska, det lustfyllda/skönlitterära och det akademiska skrivandet. Mitt frilansande går bra. Det droppar in uppdrag lagom ofta och jag hinner ta mig an dem utan att offra för mycket av annat. Samtidigt tjänar jag en slant. Det lustfyllda skrivandet går också bra – när man drömmer om att skriva böcker är det inte så svårt att fokusera på att skriva det bästa manus man kan föreställa sig. Men det akademiska, det som går ut på att jag under hösten ska skriva en magisteruppsats för att sedan kunna ta ut min examen, det går inte alls.

Nästa vecka har jag möte med min handledare på universitetet, men det enda möte jag har förberett mig för att mötet med förlaget den här veckan. Nu måste jag ta tag i min uppsats. Måste verkligen. Men jag har ingen lust alls. Några förslag på hur jag kan överföra lite av energin jag lägger på drömmen att bli författare till arbetet med uppsatsen? 

Söndagsångest

Mötet med förlaget närmar sig. Jag har förberett mig genom att skriva ut manusen (två korta texter om en och samma lilla kille). Det ena är jag helnöjd med. Det funkar bra. Språket, berättelsen, konflikten, slutet. Men det andra manuset… Det händer för mycket. Tempot är fel. Slutet för abrupt.

För ett tag sedan bestämde jag mig för att släppa det. Men nu börjar jag få ångest. Vad ska förlaget säga? Tänk om jag gör dem besvikna? I ett desperat försök att skapa något enastående i sista sekund började jag skriva en helt ny text. Men det går inte. Så dumt av mig att tro att det ska gå så lätt.

Att lämna ifrån sig en text (eller två) är ångestframkallande. Istället för att fokusera på den som jag är nöjd med blir jag besatt av bristerna i den andra. Jag vill bara snabbspola fram till mötet och få det avklarat. För att gå vidare. Antingen med ett löfte om utgivning eller med drömmen om detsamma.

Ändra tempus – igen

När jag nattade barnen började vi läsa en ny bok tillsammans: Mio min Mio. Och när jag tog Astrid Lindgrens utomordentligt högläsningsvänliga text i min mun insåg jag plötsligt att jag måste skriva om början på ett manus jag arbetar med. Det har jag visserligen vetat länge, men nu tyckte jag mig ana hur jag kunde göra det utan att behöva ändra för mycket. Trodde jag. Men när jag slog mig ned vid datorn märkte jag att jag måste ändra tempus för att få till det som jag vill.

Första utkastet av texten skrev jag i preteritum. Sedan började jag bearbeta hela manuset – en process jag är mitt inne i – och ändra till presens. Men nu, när jag är halvvägs igenom, måste jag alltså ändra tillbaka.

Varför finns det inte någon funktion i Word som kan ändra tempus på alla verb? Det skulle säkert ändå krävas en del omskrivningar manuellt, men oj vad det skulle underlätta. Nu är det bara att hoppa jämfota genom hela texten och byta -er mot -de sisådär tusen gånger eller så. Riktigt lördagsmys, med andra ord.