Tuesday Afternoon

Regnslask och halvmörker gör att hela den här tisdagen känns som en enda lång eftermiddag. Vad passar då bättre än gamla fina Stonecake?

Enkät om skiljetecken

Enkäter är kul! Därför gör jag min egen, med en utmaning till alla skrivande människor att utforska sin relation till skiljetecken. (Frågan om citattecken eller talstreck kommer ursprungligen från Anneli och hennes blogg Trying to follow my dreams.)

Svara på enkäten i din egen blogg och skriv sedan en kommentar här.

Om du var ett skiljetecken – vilket skulle du vara? 

Finns det någon författare vars bruk av skiljetecken du tycker är intressant? Berätta!

Använder du semikolon? Om ja; hur? 

När tycker du att ett utropstecken är befogat? Motivera!

Föredrar du citattecken eller talstreck när du skriver dialog? Varför?

Beskriv din relation till parenteser (och det som står inom dem). 

Hitta på ett nytt skiljetecken. Hur ser det ut? När används det? 

När är det dags att sätta punkt?

 Bilden kommer härifrån.

 

Ingivelse i joggingspåret

Ett författarverktyg?

Ett av de få sätt jag vet för att få stopp på popcornmaskinen i min skalle att är att jogga. I spåret flyter lätta tankar in och ut ur mitt medvetande, medan jag studerar årstidsväxlingar och intalar mig själv att jag orkar några steg till. Djupare grubblerier verkar kroppen inte klara av. Bra så.

Men igår på min vanliga femkilometersrunda hände något. Under sista kilometern började jag tänka på romanen jag ska skriva under november och NaNoWriMo. Hittills har jag haft en utgångsidé, där en död ung kvinna spelar en viktig roll.  I spåret visste jag plötsligt varför och hur hon dog. Det kommer att bli hemskt att skriva. Samtidigt var det en skön känsla att veta vart jag är på väg. Nu återstår ”bara” att skriva hela historien, från början till slut.

När jag sprang i mål igår föreställde jag mig målgången i romanskrivarprojektet också. Vi ses väl i målfållan?

Chockfynd i grovsoprummet

Efter att ha läst ut Amanda Hellbergs Styggelsen kan jag konstatera att jag gillade den. Mycket. Kanske kan skräck vara nåt för mig, tänker jag – som vanligtvis är en löjligt lättskrämd typ. Skräckfilm går inte, när musiken börjar antyda att nåt läskigt är på väg att hända stänger jag  av. Men i bokform kanske jag klarar av mer?

Som om världen nickar instämmande och vill ge mig en knuff i rätt riktning fann jag nyss den här helt oemotståndliga boken i grovsoprummet. Hitchcock’s Bästa. Chocknoveller och TV-thrillers av ”Skräckens Mästare”. Boken innehåller en samling relativt korta noveller av olika författare. Inledningen är skriven av Alfred Nitchcock, som avslutar ”med varma förhoppningar om kalla rysningar”.

Jag tror jag ska börja med Döden på bröllopsresa. Eller kanske Spöke i enplansvila. Nej förresten, det får nog bli Dödens telefon…

Hjälp! Kan nån stänga av popcornmaskinen?!

I perioder fungerar min hjärna som en popcornmaskin – nya idéer poppar upp hela tiden. Dessa perioder verkar ofta infalla då jag egentligen borde sysselsätta mina tankar med något helt annat. Som nu. Jag borde ägna mig åt min uppsats helhjärtat, men istället sitter jag och funderar på framtida bokprojekt.

På ett seminarium på universitetet idag fick ordet polyglott, som jag hört hur många gånger som helst, helt plötsligt fäste i en bokidé från tidigare och en nya liten vinkling växte fram. Det verkar som om hjärnan, när den väl är inställd på att vara kreativ, inte kan sluta.

Hur roligt det än är att komma på nya idéer blir det jobbigt också. När ska jag hinna förverkliga dem alla? Och hur sjutton ska jag få tyst på popcornmaskinen i skallen så att jag kan tänka på annat? Som att sova till exempel…

Vad är väl en promenad i underjorden…

På lördag kan alla med DN-kort upptäcka hemliga gångar, källarvalv och en kärnreaktorhall i Stockholms underjord. Jag skulle gärna vilja besöka några av de annars oåtkomliga platserna, men måste följa med barnen till simskola. Typiskt. Annars hade det varit perfekt inspiration inför framtida skrivprojekt.