Tusen och ett tecken

Idag tänker jag på tecken. För att bli klar med uppsatsen i tid måste jag klämma ur mig så många som möjligt under den här veckan.  I jämfört med NaNoWriMo-skrivandet går det förtvivlat långsamt. Där räcker det med en gnutta fantasi och uthållighet för att producera ett par tusen tecken. Med uppsatsen måste det till en massa referenser, teorier och analyser som sinkar processen. Men jag är på god väg.

Ett annat slags tecken visade sig efter att jag hade pratat med en vän i telefon. Jag berättade att jag överväger att frilansa i vår. Hon tyckte att det var en bra idé. Ungefär en minut efter att vi lade på ringde mobilen igen. Det var en redaktör.  Nytt skrivuppdrag på gång, som kommer att inbringa lite pengar ungefär en månad efter min sista CSN-utbetalning. Tydligare än så kan det knappast bli, om man söker tecken i tillvaron.

Att släppa sargen

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Antar att ni har läst Amandas kloka ord om att satsa eller inte (här och här). Jag läser kommentarerna, tar in tankarna, men vågar nästan inte göra kopplingen till mig själv. För det är precis där jag står – med den ena handen i ett fast grepp om sagen och resten av kroppen i en ansats att ta fart ut på isen.
I januari blir jag färdigutbildad lärare. Skulle kunna skaffa mig ett tryggt lärarjobb, tjäna hyfsat bra och lägga ner alldeles för många timmars övertid i veckan i kunskapens tjänst. Men jag skulle också kunna satsa på den endra delan av mitt liv: skrivandet, som jag under de senaste åren har ägnat mig åt allt mer. Dels som frilansskribent åt tidskrifter, främst med inriktning mot skolan och utbildning. Dels som skribent av skönlitteratur, vilket har resultarat i mitt första bokkontrakt.
Så: vad göra nu? Kasta mig ut i frilansandet på heltid och försöka kombinera de pengainbringande tidningsjobben med det lustfyllda skrivandet av böcker? Eller jobba med det jag har utbildat mig till, och försöka klämma in skrivandet på fritiden?
Det finns absolut inga enkla svar. Det är så många faktorer som spelar in. Jag skulle kunna rabbla upp hundra å ena sidan och lika många å andra sidan. Det har att göra med pengar, familjesituation, boende, ambitioner, drömmar, tillfälligheter, kontakter… Summan av alltsammans kommer alltid att vara ovisshet. Jag har ingen aning om vad som kommer att hända i morgon. Det är därför det är så läskigt. Vågar jag satsa allt på en dröm? Har jag vad som krävs? Eller värderar jag pengar, trygghet och regelbundenhet högst?
Jag har varit rädd för att skriva det här på bloggen. Men när jag formulerar tankarna klarnar dimmorna kring min inre kompass och jag ser vartåt nålen pekar. Mot drömmarna. Mot framtiden.
Fy fan vad läskigt.

Dagens ord

De senaste veckorna har jag lärt mig några nya ord, som har med bokutgivning att göra. Här är tre av dem.

kolofon – slutskrift med uppgift om tryckort, tryckår, boktryckare o.d. i en äldre bok, särskilt en inkunabel. Den ersattes senare av titelblad med motsvarande sakuppgifter. Ordet används även om utförliga sådana uppgifter i mer anspråksfulla nutida böcker.  (Källa: NE)

f-pris – det pris förlaget sätter på boken vid försäljning till bokhandeln. Royalty beräknas på bokens f-pris. (Källa: Författarförbundet)

blurb – ett positivt citat från en författarkollega eller kändis. (Källa: Vi läser)

Okej, det sista var inte nytt för mig, men det är så roligt att det får vara med i alla fall.

Smak av hemma

När jag var 19 åkte jag till Mexiko, bodde där ett år och träffade min blivande man. Sedan tio år bor vi i Sverige, men vi åker till Mexiko då och då. Varje gång tar vi med oss IKEA-saker dit och en massa mexikanska saker hem. Det brukar bli mycket i matväg. I somras hittade jag någon nytt i hyllorna på el supermercado: chipotlekuber. En kub motsvarar en hel chipotle och ger maten ordentligt sting och en smak av Mexiko.

Ni andra som hör hemma i två länder – vilka smaker packar ni med er på era resor?

Med tunnelbanan in i slukaråldern

Liz skrev nyligen ett inlägg på Debutantbloggen där hon funderade kring hur man får unga människor att läsa. Jag delade med mig av mina tankar i en kommentar. Som lärare vet jag att det är svårt att väcka läslust hos någon som mest tycker att böcker är skräp.

Med mina barn måste jag dock ha gjort något rätt. När vi skulle gå av tunnelbanan igår bad jag dottern att stoppa ner boken i väskan, så att hon kunde ta på sig vantarna. ”Vänta, jag ska bara läsa det här” sa hon och ställde sig upp. Gick ut ur vagnen. Fortsatte att läsa. Rulltrappan. Fortfarande med boken i händerna. Ut i de många minusgraderna, några minuters promenad hem. Hela tiden med blicken på orden. Hennes små händer måste ha blivit iskalla i kylan. Men jag kunde inte med att bända bort fingrarna från sitt fasta grepp om boken. ”Jag gillar att läsa” sa hon.

Fina fiskar – och siffror!

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Jag har en vän som ska flytta till Indien. I helgen ringde hon och frågade om vi vill ta hand om hennes fiskar. Det ville vi, så vi åkte dit och hämtade akvariet. Nu är det i ordningställt här hemma. Fiskarna simmar omkring i sitt hem av glas och sprider lugn omkring sig. Ett välkommet inslag i mitt stressiga liv.
En annan ny bekantskap kom via mejl från förlaget. Det är några rader med siffror. Inte så mycket att hänga i julgranen kan man tycka. Men när jag tänker på vilka siffror det är öppnas ett alldeles särskilt rum i mitt hjärta. För det är ISBN-nummer – min boks personnummer. (Fyra nummer,  för att vara exakt, eftersom den kommer ut i fyra olika språkversioner.) Kanske är jag lite väl blödig inför allt som rör min allra första bok, men det känns stort. Det är på allvar nu. Mina ord ska bli en riktig bok, som ska läsas och brukas av folk ute i stora världen. Snart måste jag släppa taget om min bebis. Tur att jag har fiskarna.    

Utan lina

En kabel har gått av. Närmare bestämt kabeln som förbinder mitt hem med omvärlden, er. Så om det är tyst från mig ett tag behöver ni inte oroa er för att jag har frusit ihjäl. Jag är bara trådlös.

Redigering och högläsning

På mötet igår gick vi igenom Adam-manuset och illustrationerna, uppslag för uppslag. Det resulterade i ett något förkortat manus och ändringar i både text och bild. Det är nästan magiskt att sitta och jobba med manuset tillsammans. Det gör inte bara texten bättre, utan skapar även en gruppkänsla kring boken. Även om jag står för orden, Markku för illosarna och förlaget för det övergripande kan vi ha en öppen dialog om allt. Jag är riktigt nöjd med att vara på ett litet förlag, måste jag säga.

Rent konkret kom vi även överens om vilken bild som ska vara på omslaget samt diskuterade olika pr-strategier. Vissa saker kan bli riktigt spännande om de går att genomföra!

Just nu har jag lagt ut illustrationerna över hela golvet här hemma och sitter och läser texten högt. Det är viktigt att rytmen känns bra. Det värsta som finns är en fin barnbok som har ett språk som inte går att högläsa. Orden måste ligga fint i munnen, inspirera till inlevelse och vara begripliga för ett litet barn!