Läsa själv – friktionsfritt eller utmanande?

Min dotter har nyligen fått flyt i sin läsning och slukar numera böcker i hög fart. Hon läser mest så kallade läsa själv-böcker (eller lättlästa böcker, som vissa förlag benämner dem). Gemensamt för dem är att texten är kort och luftigt placerad på boksidorna. Illustrationer förekommer, ibland på varje sida men ibland mer sparsamt. Handlingen är ofta förlagd till en verklighet som en ung läsare kan känna igen sig i: skolan eller hemmet. Det handlar om lösa tänder, snälla morfäder och bråkiga husdjur. Ofta finns ett mysterium i boken. Idag skriver Andreas Palmaer om  läsa själv-böcker i en krönika i DN (hittar den inte på nätet). Han gör en jämförelse med bilderböcker, som ofta har konstnärlig ambition och skildrar även ”svåra” ämnen som döden och skilsmässor:

När bilderboken svävar i väg mot himlen med långa associativa meningar och vrickade ordlekar långt över barnens huvuden står läsa själv-boken kvar med stövlarna i leran. Sammanhängande handling utan konstigheter.
När barnet läser själva ska allt vara så förtvivlat begripligt.

Jag kan inte annat än hålla med. Det konstigaste jag har stött på i läsa själv-väg är en tjej som blir ett monster när hon blir arg och även kan förvandla resten av sin familj till monster. Det var knäppt och roligt, både för mig och dottern. Men det höll sig ändå inom gränserna för var en läsa själv-bok brukar vara.

Jag längtar efter en läsa själv-bok som utmanar, som vågar vara annorlunda och oförutsägbar. Som vänder upp och ner på idén om vad en bok ska vara. För som Palmaer säger: ”Även lågstadiebarnen behöver krokiga, konstiga böcker som sätter griller i huvudet på dem”.