Vad jag inte lärde mig i skolan

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Amanda har skrivit ännu ett läsvärt inlägg om skrivarlivets mödor. Denna gång om att bli refuserad. Som bekant finns olika grader av refuseringar. Om man får någon typ av feedback på sitt manus kan man vara nöjd – det betyder att förlaget ser möjligheter i texten. Då är det bara att slicka i sig och arbeta om. Självklart? Tydligen inte. För enligt Amandas brittiska redaktör är det få människor som gör arbetet och skriver om.
Jag har en teori om varför, som jag helt grundar på egna erfarenheter. Boven i dramat stavas skolan. Det säger jag delvis som blivande lärare, men mest utifrån många års erfarenheter av att vara elev.
I skolan, särskilt på svenskan, förväntas man skriva. Hitta på. Jag kunde hitta på. Och skriva. Visste hur orden stavades, hur skiljetecken gav texten flyt och annat som var användbart när det stod uppsatsskrivning på schemat. Mina texter var bra. Eller i alla fall tillräckligt bra. För skolan styrs av mål. En elev ska efter avslutad kurs kunna A, B och C. Där tror jag många lärare lägger ribban. ”Hon kan det hon ska, då är det bra.” I slutet av mina uppsatser brukade det stå jättebra, utmärkt och annat snällt. I femte klass var det en lärare som skrev Ett blivande författarämne? och jag njöt. Aldrig någonsin var det någon lärare som sa: ”Du skulle kunna göra dina dialoger mer trovärgiga genom att…” eller  ”Det här stycket skulle bli ännu bättre om du bara…”. Inte en gnutta konstruktiv kritik under tolv år i skolan.
Första gången jag mötte motstånd – och då menar jag sånt motstånd som leder till utveckling– var när jag skrev min kandidatuppsats på universitetet. Helt plötsligt hade någon annan lagt ribban högre än jag själv. Vad var detta? Min första reaktion var ilska. Har hon ingen aning om hur mycket arbete jag lagt ner på den där uppsatsen? Men jag lät det hon sa långsamt sjunka in och insåg att hon hade rätt. Det kunde bli ännu bättre. Så jag skrev om, förbättrade. Jobbigt, men nödvändigt.
Vad skulle ha hänt om alla mina lärare hade haft inställningen att alla kan bli bättre? Då hade de kanske gett mig något att bita i, utmanat mig, ifrågasatt och drivit på min utveckling. Och jag hade blivit bättre på att ta kritik redan på den tiden.
Istället vad det först som vuxen jag fattade var det innebär att få konstruktiv kritik. Att det är gåva att vårda ömt. En person som kan se en texts styrkor och svagheter och som dessutom kan sätta ord på detta är guld värd. Idag har jag ett par sådana personer i min närhet. Jag har också haft lyckan att få feedback från förlag och ser det som ett steg på vägen. Snart är jag där. Snart är jag i mål. Men för att ta mig dig måste jag skriva. Skriva om. Skriva nytt. Tänk om jag hade vetat det som 10-åring. 
Min gissning är att många skrivande människor har haft liknande upplevelser i skolan. Om man bara handskas tillräcklig skickligt med de verktyg som står till buds så kan man glida genom skolan motståndslöst. Då blir det jobbigt när det inte längre går så lätt.
Men alla kan bli bättre, kom ihåg det.

5 Comments

  1. Oh, jag känner igen det här!

    Jag hade en jättebra svenskalärare på gymnasiet, hon fick mig verkligen intresserad av litteratur, men när det kom till uppsatsskrivning ville jag egentligen ha ”mer”. Jag hade alltid 5 på uppsatserna, men aldrig någon kommentar. Det var liksom alltid ”perfekt” och fanns inget mer att säga.
    Men jag ville ha feedback. Jag mindes att jag kunde vara glad för en 5minus, för då kom det kanske en kommentar.

    Nu, när jag vet att ribban kan ligga SÅ mycket högre, då tycker jag att det är synd att jag inte fick konstruktiv kritik då. För nu får man det ju inte, inte från förlagen i alla fall.

  2. Bra inlägg, jag känner också igen detta både från egna och andras erfarenheter. Min man tycker det är JÄTTEKONSTIGT att mitt jobb existerar – vem behöver gå skrivarkurser/ha en författarcoach/få ett lektörsutlåtande – alla kan väl skriva, liksom …

    Men här sätter du fingret på det!

  3. Monica: Du verkade i alla fall vara medveten om att något saknades. Har du någon person i din omgivning som kan ge bra kritik? Det kan vara en hjälp på vägen mot att få feedback från förlaget tänker jag. Men då ska det vara någon som vet vad han/hon pratar om 🙂

    Ann: Kanske är lägstanivån för hög i Sverige och därför tror vi att alla kan skriva..?

  4. Annelie, jag tror inte att jag var medveten DÅ, inte som nu.
    Men säkert fanns det något inneboende behov av att utvecklas.

    Att få konstruktiv feedback nu har varit en stor stötesten för mig, delvis för att jag tappat kontakten med Sverige lite, efter alla år utomlands.
    Men jag har kallat in proffs nu, ska det va så ska det va, även om det kostar.
    De skrivarkurser jag har varit på har också betytt jättemycket.

Comments are closed.