Pratar vi om samma sak?

 

Igår hamnade jag mitt i en diskussion på Twitter om språk, kunskap och förståelse.  Jag kunde inte låta bli att lägga mig i. (Diskussionen startade här och jag gav mig in i den här.) Då Twitter inte tillåter några längre utläggningar, gör jag idag en ämnesmässig utvikning här på bloggen. 
För mig är det självklart att språk och förståelse hänger ihop. Språket är mångfacetterat och föränderligt och innehåller oändliga möjligheter för varje individ att uttrycka sig. Men om var och en hela tiden skulle behöva hitta ett ändamålsenligt sätt att uttrycka en viss tanke skulle inte mycket bli sagt. Därför har vi gemensamt kommit överens om vissa konventioner inom våra olika språkliga gemenskaper. Inte medvetet, utan av nödvändighet och tradition.
Läkare som talar med varandra har ett gemensamt språk, liksom frisörer och sotare. Inte först och främst för att stänga ute varandra, utan för att kunna kommunicera om de fenomen som är centrala inom det egna fältet. Om en frisör inte hade ett språk för att beskriva olika typer av hår, olika sätt att klippa och olika frisyrer skulle det bli svårt för denne att prata med andra frisörer, vilket i förlängningen skulle försvåra utveckling av yrkesfärdigheter.
Alla yrkesgrupper måste också kunna kommunicera med personer utanför det egna fältet. Då fungerar inte det specialiserade språkbruket lika bra. En duktig läkare kan inte bara ställa rätt diagnos och finna rätt behandling, utan äger också förmågan att uttrycka sina antaganden och slutsatser på ett sätt som patienten begriper. För det krävs en språklig rörlighet, att kunna säga samma sak på olika sätt. En läkare som klarar av det blir bättre i sitt yrke, skulle jag vilka påstå. Men en läkare som inte kan uttrycka sig vardagligt misslyckas förmodligen med att vinna sin patients förtroende. Och den som inte behärskar det specifika medicinska språket har inte en chans att ens bli läkare. Därför handlar läkarutbildningen, precis som alla andra utbildningar, både om att tillägna sig teoretiska kunskaper och praktiska färdigheter samt ett språkbruk som möjliggör förståelse och diskussion om dessa teorier.
Tyvärr pratas det väldigt lite om den språkliga sidan av utbildning, särskilt inom naturvetenskapen. Det språkliga lärandet inom olika ämnen förutsätts ofta ske automatiskt parallellt med det teoretiska. Jag träffade en gång en tjej som hade hopas av sina juridikstudier för att hon sade sig ”ha genomskådat att det bara handlade om att uttrycka sig på ett visst sätt”. Jag log för mig själv och tänkte att det är vad all utbildning handlar om – att se och beskriva världen på ett visst sätt, något som möjliggörs av språket.
En biolog och en språkvetare intresserar sig för helt olika företeelser och fenomen. Deras teoretiska begrepp skiljer sig från varandra och har olika inbördes relation. Att bli biolog handlar om att se dessa begreppsliga mönster. Det är skolans uppgift att hjälpa eleverna med detta. Många elever klarar av det utan explicit undervisning, men många behöver stöd i att få syn på de olika språkbruk som kännetecknar olika ämnen. Därför är det också varje lärares uppgift att känna till vilka språkliga drag som är utmärkande för det egna ämnesområdet, samt att rikta eleverna uppmärksamhet mot det.
Det är sannerligen inte lätt. Men om vi inte lyckas identifiera våra egna specialiserade språk och bjuda in andra att delta i dessa språkliga gemenskaper gör vi oss skyldiga till det som Thomas beskriver, nämligen maktmissbruk med språket som verktyg. Den lärare, läkare eller frisör som använder sitt yrkesspråk som ett sätt att utestänga andra från sin kunskap är en dålig utövare av sitt yrke. Men även den som förenklar språket så mycket att inget av de centrala kunskaperna inom ämnet längre går att uttrycka missköter sitt jobb. (Läste det talande uttrycket språkcurla i kommentarerna till det här inlägget.) Istället måste vi sträva efter att stötta varandra att utmana våra egna språkliga begränsningar. Först då kan var och en träda in i nya språkliga gemenskaper med tilltro till den egna förmågan att göra sin röst hörd.
Mer att läsa:  En pedagogik som har synliggjort detta och skapat en modell för att hjälpa alla elever att utveckla ett adekvat ämnesspråk är genrepedagogiken med rötter i Australien. För den som är intresserad rekommenderar jag att läsa något av Pauline Gibbons.

3 Comments

  1. Språket kan vara ett vapen som är farligare än alla andra vapen. Maktmissbrukare använder språket hela tiden för att komma dit de vill. Att använda det rätt, så att det för gott med sig, är en konst.

  2. Mycket intressant inlägg!

    Jag erkänner. Utan omsvep. Jag har gjort det. Inte varje jag, inte ens en gång i månaden men det har hänt och det är inget jag är stolt över. Jag har förklarat vissa saker i mitt yrke med svårare ord än nödvändigt för att få den andra att sluta vara så påstridig… när jag vet att jag har rätt och inte har några argument kvar att ta till. Och det fungerade.

Comments are closed.