Jag tror att jag kan lita på att du förstår andemeningen. Jag har fått förtroende för dig.
Så skrev en person till mig i ett mejl idag. En person som bidrar till en bok jag just nu redigerar. Det känns bra att läsa. Jag vill inte misshandla andras ord, få andra att känna sig missförstådda eller feltolkade. Men ändringar är nästan alltid nödvändiga för att en text ska nå sin fulla potential. Ibland kan det räcka att stryka första stycket. Eller sista. Ibland krävs mer än så.
Som skribent lägger jag hela tiden mina ord i andras händer. Redaktörerna tar emot dem, förvaltar dem. Somliga vårdar dem ömt och kontrollerar minsta ändring med mig först, även då det är ett uppenbart skrivfel. Andra är mer hårdhänta, kastar om, hugger av och misshandlar min text enligt eget huvud. Ibland läser jag inte ens mina egna texter, för jag vill inte veta vad redaktörerna har gjort med dem.
På bloggen är jag min egen redaktör.
Hör kan ingen stryka sista stycket.
Inte ens om det saknar poäng.