I en av sina sommarkrönikor i Expressen beskriver Linda Skugge ett möte med sitt förlag. Hon försöker sälja in en barnbok om en flicka ”som ingen vill ha och ingen förstår och som inte har ett happy ending”. Förlaget försöker få Skugge att göra om slutet, göra det mer hoppingivande. Men hon vägrar: ”INGEN knackade någonsin på! Ingen ville vara med mig.”
Hur mötet med förlaget gick får ni läsa själva. Jag kan beundra Skugges integritet, men jag vet inte om jag håller med henne. Visst kan en barnbok vara mörk, men någonstans måste författaren lämna en stimma hopp åt läsaren. (Om jag inte minns helt fel har Johanna Lindbäck sagt detsamma om ungdomsböcker.) Den bok Skugge själv nämner; Shaun Tans Det röda trädet, innehåller just någonting vackert och fantastiskt i slutet.
Av en händelse läste jag just den boken igår med mina barn och samtalade med dem utifrån en modell jag brukar använda med mina elever (Aidan Chambers!). De hade många tankar om boken och bilderna. De var väldigt engagerade när vi skulle leta mönster och vi jagade röda löv över boksidorna.
När jag frågade vad det röda trädet i slutet av boken möjligen kunde betyda svarade min 7-åriga son: Kärleken.
Det är just det som är det fina med litteraturen. Att den ser och sätter ord och bild på det hemska, svåra och fula i våra liv, men samtidigt får oss att se att det sköna och goda fortfarande existerar någonstans. Att hoppet finns.
Min egen bok som jag ska diskutera med ett förlag snart bygger delvis på en egen erfarenhet, en längtan efter något som aldrig blev. Det är ingen nattsvart bok, men det finns en melankoli i bakgrunden hela tiden. Och i slutet tänds en strimma hopp, både för flickan i boken och för läsare. Jag skulle bli mycket förvånad om förlaget ville att jag skulle ändra slutet. För inte kan väl en barnbok vara helt hopplös?