frilansande

En lektion i självförakt

Jag är inte ensam om att ha svårt att ta till mig positiv kritik. Det är så mycket lättare att lyssna på de negativa rösterna. Men tills helt nyligen kunde jag i alla fall glädja mig åt de mejl som vissa redaktörer skickade efter att jag lämnat en text. Ord som Jättebra, precis som jag tänkt mig!  kunde lysa upp tillvaron en hel dag.

Men så gick jag på en redaktörskurs. En väldigt bra redaktörskurs, som handlade mycket om att skriva  rubriker och ingresser, samt att redigera andras texter.

Mot slutet av kursen fanns ett moment som handlade om att ha att göra med frilansar. Som den enda frilansaren i rummet kände jag mig en aning obekväm. Det kändes lite förbjudet att vara där, samtidigt intressant att höra hur redaktörer resonerar.

Det mesta kursledare sa var sådant jag håller med om, så det kunde jag glömma bort med detsamma. Men en sak etsade sig fast i mitt minne. Hans poäng var att redaktörer ska vara rädda om frilansarna och vårda relationen med dem. Han sa ungefär: Gulla gärna med dem, säg att det är jättebra även om det kanske inte är det! Alla människor gillar beröm.

Jag stelnade till. Kände hur alla vänliga ord om någonsin hade uttalats om mitt skrivande i ett ögonblick devalverades och inte längre var värda något.

Okej, tänkte jag, redaktörerna är bara insmickrande och vill att jag ska fortsätta jobba för dem. Men i själva kanske de tycker att jag är värdelös.

Sedan dess läser jag varje vänligt ord från en redaktör som ett uttryck för inställsamhet eller ironi. Tänker: Hon tycker inte alls att jag har gjort ett bra jobb, hon sitter säkert och skrattar elakt när hon skriver att jag har gjort ett bra jobb.

Kort uppdatering

Är det våren som gör att lusten att blogga sjunker? Eller beror det på att alla andra  saker jag sysslar med stjäl min uppmärksamhet? Jag vet inte, men känner att det är ganska skönt att  uppdatera mer sällan. Men en kort uppräkning om vad det är jag  gör kan jag bjuda på:

  • Skickade in manuset till nästa bok om Adam igår. Har inte hört något från förlaget eller illustratören ännu, ska bli intressant att se vad de tycker. 
  • Jobbar med provkapitlet på det läromedel jag gärna vill utveckla. Arbetet blev försenat på grund av lunginflammationen, men nu är jag på banan igen. 
  • Har skickat in synopsis på en bokidé till ett förlag som har visat intresse tidigare.  Avvaktar svar.
  • Funderar på hur jag ska få tid att redigera det manus för lite större barn som jag jobbade intensivt på i början av året men som jag inte gjort något åt på flera månader.
  • Letar skola att göra reportage från, men det är svårt att hitta en som uppfyller kraven från redaktören.
  • Måste hinna med ett researchbesök på ett musem den här veckan. Ska bli kul. 
  • I eftermiddag ska gå på Frilansdagen och hoppas att det blir givande. 

 Och vad har du för dig?

Att vara sin egen chef

Beslutet att unna mig en liten, liten siesta mitt på arbetsdagen var lätt.
Beslutet att kliva upp ur sängen efteråt var oändligt mycket svårare.

Plötsligt förstår jag den författare som belamrade sin säng med diverse lådor och pinaler för att försvåra intagandet av viloläge. Kanske något att fundera på andra dagar då tröttheten inte ger med sig.

Det får bli kvällsjobb idag…

En dag som frilansskribent/barnboksförfattare

(Tiderna är ungefärliga – jag är inte så ambitiös att jag för dagbok över mina arbetsdagar, om någon undrar.)

6.30
Väckarklockan ringer, upp och sköta morgonbestyren hemma. Liksom Skrivarmamma har jag kokat äggen kvällen före…

7.45
Maken åker iväg med barnen till skola och dagis (trots att han är sjuk), så att jag ska kunna få lite jobb gjort. Jag sätter mig vid datorn. Svarar på mejl, förbereder ett möte med Markku (som illustrerat Adam-boken), skriver.

8.30
Ringer upp en intervjuperson för att få ett förtydligande av ett uttalande. Kompletterar en artikel med två pratminus och mejlar redaktören.

10.00
Går till tunnelbanan. Läser en bok på vägen, som jag hoppas ska inspirera mig i två pågående uppdrag. 

10.30
Akutbesök hos frisören, efter samtal i går eftermiddag. Min vanliga frisör är mammaledig och jag får komma till en ny. Lite nervöst att hon inte ska förstå mig (Hur pratar man frisörspråket?) men det går bra. Jag går nöjd därifrån.

11.15
Snabblunch på McDonald’s. Inte särskilt kul, men jag har bråttom till mötet.

11.45
Tunnelbanan igen.

12.00
Får ett sms om att Markku blir försenad till vårt möte. Passar på att handla mjölk, yoghurt och ägg som jag skyndar hem med innan jag promenerar iväg till Markkus ateljé.

12.55
Kommer tio minuter för sent. Markku och jag diskuterar om vi ska medverka på en mässa, tittar på ett par förfrågningar vi fått samt funderar på hur vi ska jobba vidare med Adam-konceptet. Jag har ett nytt manus på gång och Markku ska börja göra skisser.

13.40
En reporter och en fotograf från lokaltidningen kommer för att intervjua oss om boken. De är trevliga båda två och verkar gilla boken. Kul att prata med dem om arbetet med boken och de idéer vi har kring tvåspråkiga böcker och flerspråkighet. Mindre kul att bli fotograferad – men jag är i alla fall snygg i håret!

14.45
Iväg och hämta barnen.

15.30
En fotograf ringer och vill diskutera bildbyline till en krönika jag har skrivit. Jag säger att jag kan mejla två bilder jag redan har, vill helst inte bli fotograferad igen.

15.45
Kommer hem. Skickar iväg de där bilderna till fotografen. Har fått mejl från en redaktör om att skriva bildtexter. Borde göra det på en gång. Borde också städa, laga mat, leka med mina barn och en massa annat, men jag är för trött.

Middagen blir hämtmat. Värdelöst, men barnen är i alla fall glada.

Ja, sedan blir det inte så mycket mer gjort. Är frustrerad över all tid som går åt till annat än att skriva. Jag borde verkligen se till att få ordning på en del saker, men jag orkar inte. Håller jag också på att bli sjuk, eller behöver jag bara sova mer?

Ingressångest

Deadline för flera artiklar närmar sig. Sitter just nu med det allra sista pillet: rubriker och ingresser. Led ett tag av rejäl ingressångest och kunde inte få till de där ynka små raderna som ska fånga både läsarens intresse och textens essens. Efter lite bollande med en skrivande vän tror jag att jag har fått till det ganska bra. Nu sitter jag med rubriken till den sista texten. Har två alternativ som jag inte kan välja mellan. Kanske bäst att sova på saken…

Stiltje på bloggen…

…betyder mycket att göra i livet. I skrivarlivet. Alldeles för mycket. Årets första veckor var lugna, så lugna att jag började undra om jag valt fel. Men så rasade det in jobb och nu känner jag stressen stiga. Hur fan ska jag hinna skriva allt.

Men jag vet att det går. Beta av en sak i taget. Ett ord i taget. Fokusera. Även om det känns som om jag ska gå sönder inuti ibland.

Jag hoppas ni har överseende med att jag bloggar lite mindre än vanligt (kanske inget alls) och är sämre på att kommentera på era bloggar. Det kommer tider då jag får mer tid för sånt igen. Tills dess hoppas jag ni inte glömmer bort mig.

(Ni kan ju alltid läsa Debutantbloggen. Dagens inlägg innehöll förklaringen till den där kråkan jag bloggade om igår.)

Hej då facket!

Vid årsskiftet lämnade jag livet som student och anställd bakom mig och satsade på skrivandet på heltid. De första veckorna var jag skräckslagen inför min nya tillvaro. Stressade över allt. 

Nu börjar det nya livet arta sig och i takt med att nya uppdrag och möjligheter dyker upp stiger självförtroendet. Jag känner att det här kommer att funka. Därmed lämnar jag också den svenska fackföreningstryggheten. Hej då, facket! Bra att ni finns men nu tänker jag klara mig själv.

Min senaste artikel: ”Hjälp! Jag är ny lärare”

Jag tänkte att jag skulle visa vad det är jag skriver, när jag inte jobbar på mina manus.

Här är första uppslaget på min senast publicerade text. Den finns i Magasin 360:s senaste nummer där förra årets skolforskning sammanställs. Min artikel är en dels en personlig reflektion över hur det är att vara ny lärare, dels en intervju med två forskare som har ägnat sig just åt att studera nya lärares första tid i yrket. En hybrid-text som var rolig att skriva. Det var den intervjun som gjordes via Skype.

Visst är illustrationen fin? Den är gjord av Helena Halvarsson.