andra bloggar

Apropå research och rädsla

Maria länkar till detta inlägg av amerikanske författarinnan Jackson Pearce. Hon skriver om hur hon fick en idé till en historisk roman skulle innebära en hel del research. Och om hur researchen stod i vägen för skrivandet. Och om NaNoWriMo som katalysator. Och om att inse att det hon skrivit var skit. Och om att skriva om. Och en massa annat intressant författarjobb.

Det är exakt detta jag är rädd ska hända med min ungdomsbok som jag nämnde i föregående inlägg. Men hej, någon dag ska jag ta idéodjuret vid hornen och stångas tills jag vinner. Tills dess ska jag trösta mig med att även etablerade författare är rädda.

Bloggande illustratörer

Jag gillar att smyga mig in på illustratörsbloggar och se mig omkring en stund. Särskilt kul är det att få en inblick i skissarbetet. Kolla in detta:

Mattias Käll visar skisser på barnboken Bröderna Krull. Se hur fint han placerar in texten på sidorna.

Matilda Salmén skissar på en ny bok som ska handla om mat i olika länder. Hon får det att se så enkelt ut. Spana in osten!

Jojo Falk ritar mumier till Mumieboken. (Jag gillar Jojo Falk lite extra eftersom hon var snäll och gjorde några illosar till en hemsida jag och en kompis gjorde för ungefär hundra år sedan.)

Just nu jobbar jag med en duktig illustratör som inte har någon egen blogg. Ännu. Han har dock lovat att jag får visa några skisser från vår kommande bok. Snart.

Bloggande barnboksförfattare

Ett gäng barnboksförfattare och illustratörer i Västsverige gick samman och bildade Barnboksnätet för tio år sedan. De träffas regelbundet för att prata om böcker, arbetsvillkor, förlagskontakter och skapande processer. Jag upptäckte precis att de har en blogg, där nätverkets medlemmar turas om att skriva. Det verkar vara en riktig guldgruva för oss som drömmer om att skriva och/eller illustrera för barn.

Inger Granberg skriver om den inre kritikern (som vi NaNo-deltagare har förvisat ur våra liv hela november). Marie Oskarssom skriver om vad hon tycker är en författares viktigaste egenskap.  Sassa Buregren berättar om hur det känns att bli refuserad. Inte ens etablerade författare klarar sig från de jobbiga beskeden.

Under november kan man dessutom delta i utlottning av boken Det låter bra! av Sara Gimbergsson och Pernilla Gesén.

Drömma tyst eller prata på?

Ska man hålla sina drömmar och förhoppningar för sig själv eller berätta för hela världen att man vill bli författare? Det finns uppenbarligen olika sätt att hantera skrivardrömmar.

Karina skriver i ett gästinlägg på Debutantbloggen om att hon inte ens sa till sin sambo att hon skrev på en roman. Först när ett förlag visade intresse berättade hon. Personligen skulle jag aldrig klara av att hålla tyst som Karina. Vilken imponerande målmedvetenhet att klara av skriva en roman utan input eller stöd från omgivningen. Jag har pratat med min man om mina skrivardrömmar sedan vi träffades för drygt tio år sedan. Förklarat att det inom mig finns en författare som en vacker dag kommer att ta över mitt liv. En typ som vill vara i fred och kanske åka iväg ibland och skriva. En typ som vill fly från verkligheten och vara otillgänglig periodvis. Han tycker att det är okej. (Kanske för att mitt vanliga jag inte skiljer sig så mycket från den där författaren som väntar på att komma ut.)

Ett annat sätt att hantera drömmen om att skriva är den här bloggen. Det visade sig vara ett ypperligt sätt att få uppmuntran och hämta inspiration från andra som delar min dröm. (Det ska bli så kul att se alla dessa drömmar omvandlade till böcker i framtiden!)

Även mina vänner får höra en del. Nyss ringde en som jag inte har pratat med på länge och frågade hur det gick med skrivandet. Hon är duktig på att ge uppmuntran och dela min glädje, så det samtalet gjorde gott. En annan vän har börjat fråga om NaNoWriMo. Hon hade sett ett tv-inslag med Katarina Wennstam och Mari Jungstedt, där de berättade att de åker på författarresor och skriver febrilt. ”Det borde vi göra” sa vännen till mig. Jag ska försöka få med henne i NaNo nästa år till att börja med. Sedan hoppas jag att det blir många författarresor.

Bokgeografi Finland

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Jag har läst Enligt O bokblogg länge och gillar hennes blandning av böcker. Kanske för att jag har barn i samma ålder som hon. Kanske för att jag har arbetat på gymnasiets individuella program. I vilket fall som helst hakar jag på hennes Bokgeografi som idag handlar om Finland.
1. Berätta om en bok du läst som utspelar sig i Finland eller är skriven av en författare med anknytning dit.
Den senast lästa boken med anknytning till Finland är Maria Turtschaninoffs Underfors, som jag skrev om här. Det var också ett första möte med modern fantasy. Jag gillar ungdomarna som boken handlar om, jag gillar anknytningen till verklighetens Helsingfors och jag gillar berättelsen. När jag läste boken slog det mig hur dålig koll jag har på finsk och finlandssvensk litteratur. Jag borde läsa mer från grannlandet!
2. Berätta om en författare som på något sätt har anknytning till Finland. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.
Edith Södergran blir mitt självklara val. I gymnasiet läste jag allt jag kom över av och om henne. Dikterna gick rakt in i mig och jag kastade mig över Ebba Witt-Brattströms Ediths jag för att få veta allt om denna människa som skrev så starka texter. Redan då bestämde jag mig för att min dotter skulle heta Edith.
3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Finland, som du inte läst, men är nyfiken på.
Fänrik Ståls sägner  är en bok jag önskar att jag hade läst. En vacker dag…
Dessutom ser jag fram emot att bläddra i min egen barnbok när den väl kommer ut. Den har också anknytning till Finland eftersom illustratören är därifrån. Men mer om det framöver!

Marknadsföra debutboken på bloggturné

Ann Ljungberg, författarcoach, skriver om hur man drar på bloggturné. Låter som en bra idé i samband med boksläpp. För att det ska bli riktigt lyckat gäller det att hitta en bra mix av bloggare som kan tänkas ha intresse av boken i fråga.

På mitt möte med förlaget tidigare i veckan pratade vi om marknadsföring och jag frågade om det var okej om jag kom med idéer. Det fick jag gärna göra. Så nu funderar jag på fiffiga sätt att få ut budskapet om min bok. Den sorterar under en särskild kategori barnböcker, så det gäller att hitta personer som kan tänkas vara intresserade av just det. Det lär ta ett tag innan det blir dags för en eventuell bloggturné, så det ska nog inte vara några problem att hitta ett dussin eller så.

När det väl är dags att sticka iväg ut tänker jag skippa turnébussen och färdas på den här rosa Kronan-cykeln i stället. Böckerna klämmer jag fast på pakethållaren.

Vad jag inte lärde mig i skolan

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Amanda har skrivit ännu ett läsvärt inlägg om skrivarlivets mödor. Denna gång om att bli refuserad. Som bekant finns olika grader av refuseringar. Om man får någon typ av feedback på sitt manus kan man vara nöjd – det betyder att förlaget ser möjligheter i texten. Då är det bara att slicka i sig och arbeta om. Självklart? Tydligen inte. För enligt Amandas brittiska redaktör är det få människor som gör arbetet och skriver om.
Jag har en teori om varför, som jag helt grundar på egna erfarenheter. Boven i dramat stavas skolan. Det säger jag delvis som blivande lärare, men mest utifrån många års erfarenheter av att vara elev.
I skolan, särskilt på svenskan, förväntas man skriva. Hitta på. Jag kunde hitta på. Och skriva. Visste hur orden stavades, hur skiljetecken gav texten flyt och annat som var användbart när det stod uppsatsskrivning på schemat. Mina texter var bra. Eller i alla fall tillräckligt bra. För skolan styrs av mål. En elev ska efter avslutad kurs kunna A, B och C. Där tror jag många lärare lägger ribban. ”Hon kan det hon ska, då är det bra.” I slutet av mina uppsatser brukade det stå jättebra, utmärkt och annat snällt. I femte klass var det en lärare som skrev Ett blivande författarämne? och jag njöt. Aldrig någonsin var det någon lärare som sa: ”Du skulle kunna göra dina dialoger mer trovärgiga genom att…” eller  ”Det här stycket skulle bli ännu bättre om du bara…”. Inte en gnutta konstruktiv kritik under tolv år i skolan.
Första gången jag mötte motstånd – och då menar jag sånt motstånd som leder till utveckling– var när jag skrev min kandidatuppsats på universitetet. Helt plötsligt hade någon annan lagt ribban högre än jag själv. Vad var detta? Min första reaktion var ilska. Har hon ingen aning om hur mycket arbete jag lagt ner på den där uppsatsen? Men jag lät det hon sa långsamt sjunka in och insåg att hon hade rätt. Det kunde bli ännu bättre. Så jag skrev om, förbättrade. Jobbigt, men nödvändigt.
Vad skulle ha hänt om alla mina lärare hade haft inställningen att alla kan bli bättre? Då hade de kanske gett mig något att bita i, utmanat mig, ifrågasatt och drivit på min utveckling. Och jag hade blivit bättre på att ta kritik redan på den tiden.
Istället vad det först som vuxen jag fattade var det innebär att få konstruktiv kritik. Att det är gåva att vårda ömt. En person som kan se en texts styrkor och svagheter och som dessutom kan sätta ord på detta är guld värd. Idag har jag ett par sådana personer i min närhet. Jag har också haft lyckan att få feedback från förlag och ser det som ett steg på vägen. Snart är jag där. Snart är jag i mål. Men för att ta mig dig måste jag skriva. Skriva om. Skriva nytt. Tänk om jag hade vetat det som 10-åring. 
Min gissning är att många skrivande människor har haft liknande upplevelser i skolan. Om man bara handskas tillräcklig skickligt med de verktyg som står till buds så kan man glida genom skolan motståndslöst. Då blir det jobbigt när det inte längre går så lätt.
Men alla kan bli bättre, kom ihåg det.

Därför skriver jag

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Karina ställde en fråga i sin blogg: Varför skriver du? För mig finns ingen avgörande punkt i livet då jag började skriva, inget före och efter. Jag har alltid skrivit. Men varför?
Det enkla svaret är: Jag skriver för att jag måste.
Jag skriver för att jag inte vet hur man lever utan att också skriva om det. Jag skriver för att tänka, kommunicera och minnas. Jag skiver för att bevara. Jag skriver för att fånga en känsla, en plats, en person. Jag skriver för att förstå. Jag skriver för att jag har något att säga. Jag skriver för att synliggöra. Jag skriver för att övertyga. Jag skriver för att undervisa, för att provocera och för att trösta. Jag skriver för att fly. Jag skriver för att upptäcka. Jag skriver för att det gör mig upphetsad. Jag skriver för att våga. Jag skriver för att närma mig och för att ta avstånd. Jag skriver för att känna. Jag skriver för att se och för att försvinna. Jag skriver för att gå vidare. Jag skriver för att ställa frågor. Jag skriver för att tränga in och för att stå ut. Jag skriver för att tänja gränser. Jag skriver för att ryckas med. Jag skriver för att jag vill och för att jag kan. Jag skriver för att övervinna. Jag skriver för att ge någon en röst. Jag skriver för att finnas till. Jag skriver för att beröra. Jag skriver för att jag älskar. Jag skriver för att jag är förbannad.  Jag skriver för att jag törstar efter ord. Jag skriver för att jag vill ha mer. Jag skriver för att jag är rädd för vad som skulle hända om jag inte gjorde det. Jag skriver för att se vad som händer om jag gör det.

Varför skriver du? 

En liten utmärkelse

När jag kom hem från min joggingrunda i morse upptäckte jag att jag hade fått en utmärkelse av en namne: Annelie som bloggar från Australien. Tack för det!

Meningen är att jag ska nominera sju nya bloggare och skriva sju intressanta saker om mig själv. Med tanke på att utmärkelsen har farit runt en tid gissar jag att flera av de bloggar jag gillar redan har uppmärksammats och avstår därför att nominera fler. Mina favoriter finns i kolumnen till höger, som fylls på hela tiden.

Då återstår alltså sju intressanta saker om mig själv. 

1. Jag åkte på språkresa med en kompis till England när jag var 14. I samma grupp fanns en kille som vi både blev lite förtjusta i. Idag är han en mycket uppmärksammad svensk författare. Och min förtjusning har övergått i beundran.

2. När jag var 19 stack jag till Mexiko utan att kunna ett ord spanska. Eller jo förresten, jag kunde säga ägg, tack och dolkstöt.

3. Mitt första barn fick jag när jag var 22. Hon döptes efter en finlandssvensk författarinna.

4. Mitt andra barn föddes hemma. Det var inte planerat, men det gick bra ändå.

5. Om jag fick ett tredje barn är jag rädd att det skulle födas i kön på Konsum, eftersom det gick så fort med tvåan.

6.  Jag tar snart en lärarexamen, men är osäker på om jag vill jobba som lärare. Det finns så mycket annat som lockar.

7.  Jag är övertygad av att jag kommer att nå mina mål, men även öppen för möjligheten att jag lider av hybris.

Man kanske skulle skriva en roman?

I morse satt jag och bläddrade i  Svensk bokhandel katalog, där årets debutanter presenterar sig. Ofta berättar de hur det kom sig att de skrev en roman. Jag läste det där och tänkte: vad fan, jag kanske skulle ta och skria en roman. Sedan skrev Amanda ett enormt peppande inlägg om att november är romaskrivarmånaden. Kommentarerna översvämmas av folk som gärna vill, men ”inte har tid”. Jag tänkte också så. En liten stund. Sedan tänker jag på att jag i våras jobbade 80% som lärare, pluggade 50%, frilansade som skribent, hade några olika förtroendeuppdrag och försökte vara mamma/fru/vän. Det gick, även om jag var på gränsen till utbränd när det blev sommar. Nej, jag var inte en toppenmamma varje dag. Ibland prioriterade jag fel, tyckte andra. Men det gick. Jag gjorde ett bra jobb, tog mina poäng på universitet och fick skriva i tidningar jag gillar. Sedan åkte hela familjen iväg sex veckor till Mexiko och där presterade jag ingenting. (Eller jo, jag skrev om hela projekt tre-manuset.)

Så, why not? Jag har tre månader på mig att skriva min magisteruppsats, ungefär. Kanske kan jag klämma ur mig en roman också, när jag ändå är igång…