drömmar

Att släppa sargen

@font-face { font-family: ”Times New Roman”; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: ”Times New Roman”; }table.MsoNormalTable { font-size: 10pt; font-family: ”Times New Roman”; }div.Section1 { page: Section1; }

Antar att ni har läst Amandas kloka ord om att satsa eller inte (här och här). Jag läser kommentarerna, tar in tankarna, men vågar nästan inte göra kopplingen till mig själv. För det är precis där jag står – med den ena handen i ett fast grepp om sagen och resten av kroppen i en ansats att ta fart ut på isen.
I januari blir jag färdigutbildad lärare. Skulle kunna skaffa mig ett tryggt lärarjobb, tjäna hyfsat bra och lägga ner alldeles för många timmars övertid i veckan i kunskapens tjänst. Men jag skulle också kunna satsa på den endra delan av mitt liv: skrivandet, som jag under de senaste åren har ägnat mig åt allt mer. Dels som frilansskribent åt tidskrifter, främst med inriktning mot skolan och utbildning. Dels som skribent av skönlitteratur, vilket har resultarat i mitt första bokkontrakt.
Så: vad göra nu? Kasta mig ut i frilansandet på heltid och försöka kombinera de pengainbringande tidningsjobben med det lustfyllda skrivandet av böcker? Eller jobba med det jag har utbildat mig till, och försöka klämma in skrivandet på fritiden?
Det finns absolut inga enkla svar. Det är så många faktorer som spelar in. Jag skulle kunna rabbla upp hundra å ena sidan och lika många å andra sidan. Det har att göra med pengar, familjesituation, boende, ambitioner, drömmar, tillfälligheter, kontakter… Summan av alltsammans kommer alltid att vara ovisshet. Jag har ingen aning om vad som kommer att hända i morgon. Det är därför det är så läskigt. Vågar jag satsa allt på en dröm? Har jag vad som krävs? Eller värderar jag pengar, trygghet och regelbundenhet högst?
Jag har varit rädd för att skriva det här på bloggen. Men när jag formulerar tankarna klarnar dimmorna kring min inre kompass och jag ser vartåt nålen pekar. Mot drömmarna. Mot framtiden.
Fy fan vad läskigt.

Drömma tyst eller prata på?

Ska man hålla sina drömmar och förhoppningar för sig själv eller berätta för hela världen att man vill bli författare? Det finns uppenbarligen olika sätt att hantera skrivardrömmar.

Karina skriver i ett gästinlägg på Debutantbloggen om att hon inte ens sa till sin sambo att hon skrev på en roman. Först när ett förlag visade intresse berättade hon. Personligen skulle jag aldrig klara av att hålla tyst som Karina. Vilken imponerande målmedvetenhet att klara av skriva en roman utan input eller stöd från omgivningen. Jag har pratat med min man om mina skrivardrömmar sedan vi träffades för drygt tio år sedan. Förklarat att det inom mig finns en författare som en vacker dag kommer att ta över mitt liv. En typ som vill vara i fred och kanske åka iväg ibland och skriva. En typ som vill fly från verkligheten och vara otillgänglig periodvis. Han tycker att det är okej. (Kanske för att mitt vanliga jag inte skiljer sig så mycket från den där författaren som väntar på att komma ut.)

Ett annat sätt att hantera drömmen om att skriva är den här bloggen. Det visade sig vara ett ypperligt sätt att få uppmuntran och hämta inspiration från andra som delar min dröm. (Det ska bli så kul att se alla dessa drömmar omvandlade till böcker i framtiden!)

Även mina vänner får höra en del. Nyss ringde en som jag inte har pratat med på länge och frågade hur det gick med skrivandet. Hon är duktig på att ge uppmuntran och dela min glädje, så det samtalet gjorde gott. En annan vän har börjat fråga om NaNoWriMo. Hon hade sett ett tv-inslag med Katarina Wennstam och Mari Jungstedt, där de berättade att de åker på författarresor och skriver febrilt. ”Det borde vi göra” sa vännen till mig. Jag ska försöka få med henne i NaNo nästa år till att börja med. Sedan hoppas jag att det blir många författarresor.