vardag

En vit pannå. En resa. En dröm.

Jag satt och väntade på tunnelbanan och läste kommentarerna på mitt föregående inlägg i mobilen. Blev lite gråtmild. Herregud, jag som inte alls är sådan. Tack. 

Tunnelbanan kom, jag stoppade ner mobilen i fickan, tog plats. Snett emot mig satt en kvinna. Hon fingrade på en plastpåse. Det var en stor plastpåse och i den låg en stor, vit pannå. Ibland släppte fingrarna påsen och dansade fritt i luften. Jag föreställde mig att hon målade. I tanken.

Själv skrev jag.  

Tack för att du gör den här resan med mig. Tack för sällskapet, för den delade drömmen. Tack för orden.

Arbete som låter tanken vara fri

Ett av mina allra första jobb var att lägga ner fakturor i kuvert. Jag fick en hög fakturor på morgonen som skulle vikas på ett speciellt sätt. Sedan skulle det ner i ett kuvert som skulle klistras igen. Fortfarande kan jag drömma mig tillbaka till det där skrivbordet och det monotona arbetet. Till skillnad från många andra arbeten kan tanken vara fri medan kroppen genomför arbetet på ren rutin. Klockan tickar och tiden omvandlas till lön. När arbetsdagen är slut är även arbetet det.

Jag arbetar inte längre med att stoppa fakturor i kuvert (mer än när jag skickar mina egna, men det är inga gigantiska högar av papper, tyvärr). Däremot finns det vissa sysselsättningar i hemmet som bjuder på samma enformighet och tankefrihet. Min favorit är att steka pannkakor. Ingen kan komma och säga att jag inte gör nytta, samtidigt som jag är fri att drömma mig bort hur mycket som helst. Igår hade jag anteckningsboken och den röda pennan som sällskap. Fick en bra idé som behövde formuleras.

Idéutveckling pågår.

En annan aktivitet som funkar på samma sätt för mig är att stryka. Officiellt hatar jag att stryka, men oss emellan så kan jag avslöja att jag finner en viss njutning i att platta till kläder samtidigt som jag försjunker i mina fantasivärldar.

Dubbelblogga?

Med två jullovslediga barn hemma, uppsatser som ska ventileras, skrivprojekt och uppdrag som ska arbetas på samt två bloggar att underhålla så är det lite svårt att hinna med. Därav den låga aktiviteten här.

Det känns dessutom lite underligt att ha två bloggar, som båda ska handla om att skriva. Visserligen är Debutantbloggen lite mer allmänt hållen medan jag kan tjata hur mycket som helt om hur förträfflig min bok är här, men jag känner ändå att jag kanske har… skjutit mig själv i foten.

Tiden får utvisa det. Tills vidare kör jag på så gott det går.

Tomhet, tvivel och en gnutta glädje

Artikeln är lämnat till redaktör’n, uppsatsen är i princip färdig – inga kommentarer från handledare på den senaste versionen, och mitt första inlägg på Debutantbloggen är både publicerat och kommenterat.

En tomhet infinner sig. Samtidigt kommer tvivlen smygande (var artikeln verkligen bra?), liksom glädjen (att skriva på Debutantbloggen var ju skitkul!) och rastlösheten (vad ska jag göra nu då?).

Kanske blir det pulkaåkning.

Hej 2011!

Nya året inleds som det gamla slutade: med full aktivitet. Dottern fyller snart år och ska ha födelsedagsbrunch. Idag gjorde vi inbjudningskort tillsammans.

God fortsättning på 2011! Det kommer att bli ett bra år, det känner jag på mig.

Vinterpromenad

Jag blev klar med uppsatsen idag och skickade iväg den till min handledare. Nu återstår bara eventuella ändringar efter hennes kommentarer samt korrekturläsning.

Nöjd med dagens insats tog jag en promenad till sonens förskola. På vägen såg jag både en plogbil som kört fast i snön och en kvinna som skottade fönsterblecket med spade. Härliga tider.

Dagens bord

Misär i motljus

Varför är min säng obäddad? Varför ligger det så mycket skit på mitt skrivbord? Varför har fönstret inga gardiner, inte ens en gardinstång? Varför står bara en sketen IKEA-växt för 15 spänn i fönstret? För att jag skriver. Just nu på uppsatsen. Skriver, redigerar, våndas. Vill inte hålla på med det när jag har kastat upp femtielva andra bollar i luften. Men jag tvingar mig själv att sitta kvar, vid det andra skrivbordet, det som inte är belamrat med bråte. För städa tänker jag inte göra. Inte bädda heller. Och ikväll ska jag sjunka ner i tv-soffan och insupa intellektuell elegans och kulinarisk finess från Blå hallen.

Tusen och ett tecken

Idag tänker jag på tecken. För att bli klar med uppsatsen i tid måste jag klämma ur mig så många som möjligt under den här veckan.  I jämfört med NaNoWriMo-skrivandet går det förtvivlat långsamt. Där räcker det med en gnutta fantasi och uthållighet för att producera ett par tusen tecken. Med uppsatsen måste det till en massa referenser, teorier och analyser som sinkar processen. Men jag är på god väg.

Ett annat slags tecken visade sig efter att jag hade pratat med en vän i telefon. Jag berättade att jag överväger att frilansa i vår. Hon tyckte att det var en bra idé. Ungefär en minut efter att vi lade på ringde mobilen igen. Det var en redaktör.  Nytt skrivuppdrag på gång, som kommer att inbringa lite pengar ungefär en månad efter min sista CSN-utbetalning. Tydligare än så kan det knappast bli, om man söker tecken i tillvaron.

Smak av hemma

När jag var 19 åkte jag till Mexiko, bodde där ett år och träffade min blivande man. Sedan tio år bor vi i Sverige, men vi åker till Mexiko då och då. Varje gång tar vi med oss IKEA-saker dit och en massa mexikanska saker hem. Det brukar bli mycket i matväg. I somras hittade jag någon nytt i hyllorna på el supermercado: chipotlekuber. En kub motsvarar en hel chipotle och ger maten ordentligt sting och en smak av Mexiko.

Ni andra som hör hemma i två länder – vilka smaker packar ni med er på era resor?