barnböcker

Två tummade favoriter

Jag rensade förrådet och hittade bland annat de här två böckerna, som var riktiga favoriter när barnen var mindre. Eric Carle har illustrerat båda. Den ena har han även skrivit, medan den andra är ett samarbete med författaren Bill Martin Jr. Originalspråket är engelska, men vi har de spanska versionerna.

”Den mycket hungriga larven” handlar om en larv som äter och äter och till sist blir en fjäril. Under en hel vecka smäller den i sig alla möjliga frukter, vilket i boken illustreras med hål genom frukterna på boksidorna. Barnen gillar fortfarande boken, som är både pedagogisk och rolig att läsa.

Konstigt nog verkar böckerna inte finnas på svenska, fastän de tycks vara riktiga klassiker. När jag googlar upptäcker jag i alla fall att Eric Carle har en blogg. Bland annat beskriver han arbetet med olika versioner av boken om den bruna björnen.

Egna barnen som förebilder

Camilla Läckberg ger sin in i en ny genre och skriver barnböcker. Den egna sonen Charlie förvandlas till Super-Charlie: ”Han är egentligen inte en vanlig bebis – på nätterna är han en superhjälte, och på dagen bara låtsas han vara en vanlig bebis” skriver Läckberg på sin blogg. Det får mig att fundera på hur vanligt det är att de egna barnen blir förebilder för karaktärerna i en författares böcker. En annan ”kändismamma” som skriver barnböcker är Katerina Janouch. Hennes barnboksserie handlar om en  flicka som heter Ingrid, precis som hennes egen dotter.

Barbara Voors har tagit hjälp av döttrarna på ett mer subtilt vis. När hon skrev sitt första barnboksmanus läste hon dagens text högt för dem på kvällen.

Började de leka med annat eller fråga varför Pelle i skolan hade slagit till dem, insåg jag att det var för trist eller präktigt. Jag fortsatte med denna teknik att testa allt på dem i de övriga två böckerna i samma serie.

Jag provade också samma teknik i somras då jag skrev om hela manuset till projekt tre. Det var väldigt givande att läsa högt. Inte bara för att se hur barnens intresse steg eller dalade, utan för att höra vad som lät bra och vad som behövde förbättras i min egen text. Efter att ha läst ett kapitel som kändes alldeles för platt skrev jag om en scen och utvecklade samspelet mellan karaktärerna. Det är fortfarande en av de scener i manuset jag är mest nöjd med.

Att namnge karaktärer efter mina barn känner jag mig dock mer tveksam till. Känns lite fantasilöst. Roligare att få hitta på nya namn. 

Min favoritbokhandel

En pärla bland Stockholms bokhandlar är Bokspindeln, en riktig oas för alla barnboksfantaster – både mina barn och jag älskar att gå dit. Nyligen flyttade butiken till större lokaler och ligger nu i hörnet Odengatan/Hälsingegatan. Visserligen kostar det lite mer än att beställa på nätet, men med tanke på den kunniga personalen och det fina utbudet betalar jag gärna några kronor extra. Bäst av allt är att det finns barnböcker på fler språk än svenska, för alla familjer som talar mer än ett språk hemma.

Piprensare, potatistryck och revolution

Det här klippet får mig att flina igenkännande. Jag förflyttas tillbaka till bokrummet på dagis, där det fanns en röd, lite hemlig bok. Den handlade om hur man gjorde barn. För det mesta låg den högst upp på bokhyllan, men det hindrade inte oss nyfikna ungar. Vi drog fram en stol och sträckte oss upp för att komma åt den. Sedan satt vi uppkrupna i soffan och studerade bilderna. Vad jag minns var det aldrig någon vuxen som läste den högt för oss.

Mer om 70-talets barnböcker i Proggiga barnböcker av Kalle Lind.

Läsa själv – friktionsfritt eller utmanande?

Min dotter har nyligen fått flyt i sin läsning och slukar numera böcker i hög fart. Hon läser mest så kallade läsa själv-böcker (eller lättlästa böcker, som vissa förlag benämner dem). Gemensamt för dem är att texten är kort och luftigt placerad på boksidorna. Illustrationer förekommer, ibland på varje sida men ibland mer sparsamt. Handlingen är ofta förlagd till en verklighet som en ung läsare kan känna igen sig i: skolan eller hemmet. Det handlar om lösa tänder, snälla morfäder och bråkiga husdjur. Ofta finns ett mysterium i boken. Idag skriver Andreas Palmaer om  läsa själv-böcker i en krönika i DN (hittar den inte på nätet). Han gör en jämförelse med bilderböcker, som ofta har konstnärlig ambition och skildrar även ”svåra” ämnen som döden och skilsmässor:

När bilderboken svävar i väg mot himlen med långa associativa meningar och vrickade ordlekar långt över barnens huvuden står läsa själv-boken kvar med stövlarna i leran. Sammanhängande handling utan konstigheter.
När barnet läser själva ska allt vara så förtvivlat begripligt.

Jag kan inte annat än hålla med. Det konstigaste jag har stött på i läsa själv-väg är en tjej som blir ett monster när hon blir arg och även kan förvandla resten av sin familj till monster. Det var knäppt och roligt, både för mig och dottern. Men det höll sig ändå inom gränserna för var en läsa själv-bok brukar vara.

Jag längtar efter en läsa själv-bok som utmanar, som vågar vara annorlunda och oförutsägbar. Som vänder upp och ner på idén om vad en bok ska vara. För som Palmaer säger: ”Även lågstadiebarnen behöver krokiga, konstiga böcker som sätter griller i huvudet på dem”.