redigering

Koll på tidsperspektivet

Alla kapitel i en klump – sedan ingenting…

Granskningen av mitt manus fortsätter. Häromdagen gick jag igenom tidsperspektivet ordentligt. Jag visste att det behövde förtydligas och justeras, men inte hur mycket. Nu vet jag.

Jag har tänkt att boken utspelar sig under en termin i skolan. Den börjar i sen vinter och slutar i försommar. Under skrivandet har jag inte ägnat det exakta datumet några tankar, utan skrivit ”nästa dag”, ”under några veckor” och liknande, samt kryddat med en och annan beskrivning av årstidsväxlingarna. På så vis trodde jag att jag skulle komma fram till maj/juni i slutet av boken.

Vid en närmare kontroll av vad jag faktiskt har skrivit visar det sig att bokens handling är förlagd mellan början på januari och mitten på mars. Inte riktigt som jag tänkt.

Vad som är värre är att nästan halva boken utspelar sig under tre dagar, resten är spritt över två månader. Det här hade jag också en känsla av medan jag skriv, men inte till vilken grad.

Insikten är alltså att det fortfarande återstår väldigt mycket arbete med manuset. Dels måste jag stryka de scener som inte för handlingen framåt, dels måste jag flytta och ändra i tipsperspektivet på resten av scenerna.

Det skulle kunna kännas motigt, men just nu tycker jag att det är ganska kul. Att det faktiskt finns så mycket jag kan göra för att göra mitt manus bättre, innan jag låter någon annan läsa det.

Dagens ord: förtroende

Jag tror att jag kan lita på att du förstår andemeningen. Jag har fått förtroende för dig.

Så skrev en person till mig i ett mejl idag. En person som bidrar till en bok jag just nu redigerar. Det känns bra att läsa. Jag vill inte misshandla andras ord, få andra att känna sig missförstådda eller feltolkade. Men ändringar är nästan alltid nödvändiga för att en text ska nå sin fulla potential. Ibland kan det räcka att stryka första stycket. Eller sista. Ibland krävs mer än så.

Som skribent lägger jag hela tiden mina ord i andras händer. Redaktörerna tar emot dem, förvaltar dem. Somliga vårdar dem ömt och kontrollerar minsta ändring med mig först, även då det är ett uppenbart skrivfel. Andra är mer hårdhänta, kastar om, hugger av och misshandlar min text enligt eget huvud. Ibland läser jag inte ens mina egna texter, för jag vill inte veta vad redaktörerna har gjort med dem.

På bloggen är jag min egen redaktör.
Hör kan ingen stryka sista stycket.  
Inte ens om det saknar poäng.

Cykelvägen till utgivning

 Så här glad var jag att äntligen få prata om mitt manus,
som ska bli boken Inte så fort, Adam! i höst.
Det tog en kvart att cykla till mötesplatsen.
 På vägen passerade jag en filminspelning. 
 Och en cirkus.
 Jag parkerade min cykel intill Markkus.
 Markku hade gjort kaffe, jag tog med hallonmazariner. 
Sedan pratade vi länge. Om hur det är att lära sig cykla, 
om relationen mellan Adam och hans pappa och om 
illustrationerna.
Min förläggare Alexandra var glad nästan hela tiden, 
men just här var det något som inte var som det skulle. 
Förmodligen mitt manus. 
Tja, vad tror ni – blir det någon bok av detta?

Lyckan att ha en förläggare

Snart ska jag ge mig iväg på cykeln för att träffa illustratör och förläggare för att prata om nästa bok om Adam. Nu när jag plockar fram manuset i datorn för att skriva ut det inser jag att det finns en hel del att förbättra. Meningar som kan strykas helt, saker som behöver skrivas om eller förtydligas. Och en hel del annat småfix. Men istället för att få panik och försöka skriva om allt på en kvart ser jag fram emot att få diskutera dessa saker med min duktiga förläggare. Att ha andra inblandade i processen redan från början är så mycket lättare än att försöka skapa perfektion på egen hand.

Dags att börja redigera

När jag kastade mig in i NaNoWriMo i november förra året släppte jag också ett barnboksmanus (en kapitelbok) som jag höll på och redigerade. Det var ganska skönt, eftersom jag precis hade skrivit klart den och behövde lite distans.

Nu börjar det bli dags att ta tag i manuset igen. Men det tar emot. Jag fastnar i inledningsscenen hela tiden. Kan inte bestämma mig för tempus. Tilltal. Skriver om. Provar. Stryker.

Jag tror jag måste sova på saken.

(Hur det gick med NaNo-manuset? Tja… jag har fortfarande inte läst hela. Men snart. Kanske.)

Redigering och högläsning

På mötet igår gick vi igenom Adam-manuset och illustrationerna, uppslag för uppslag. Det resulterade i ett något förkortat manus och ändringar i både text och bild. Det är nästan magiskt att sitta och jobba med manuset tillsammans. Det gör inte bara texten bättre, utan skapar även en gruppkänsla kring boken. Även om jag står för orden, Markku för illosarna och förlaget för det övergripande kan vi ha en öppen dialog om allt. Jag är riktigt nöjd med att vara på ett litet förlag, måste jag säga.

Rent konkret kom vi även överens om vilken bild som ska vara på omslaget samt diskuterade olika pr-strategier. Vissa saker kan bli riktigt spännande om de går att genomföra!

Just nu har jag lagt ut illustrationerna över hela golvet här hemma och sitter och läser texten högt. Det är viktigt att rytmen känns bra. Det värsta som finns är en fin barnbok som har ett språk som inte går att högläsa. Orden måste ligga fint i munnen, inspirera till inlevelse och vara begripliga för ett litet barn!

Kort och koncist

Jag lät min pappa läsa manuset som förmodligen med största sannolikhet kommer att bli en bok. ”Föredömligt kort och koncist” var hans kommentar.

Han har rätt. Det är kort. 185 ord fördelade på 12 uppslag. Att få till en berättelse med röd tråd, konflikt och knorr på slutet med så få ord är en utmaning. Det tog mig två år av pillande och filande och mejlande med förlaget innan jag fick höra de magiska orden: ”Det här är ju klart”.

(Mer om vad jag egentligen gjorde med texten under de två åren en annan dag.)

PS. Idag skriver Simona Ahrnstedt om sitt pillande i en betydligt tjockare manusbunt, som vid ett tillfälle kom bort på pendeln. Läs!

Ändra tempus – igen

När jag nattade barnen började vi läsa en ny bok tillsammans: Mio min Mio. Och när jag tog Astrid Lindgrens utomordentligt högläsningsvänliga text i min mun insåg jag plötsligt att jag måste skriva om början på ett manus jag arbetar med. Det har jag visserligen vetat länge, men nu tyckte jag mig ana hur jag kunde göra det utan att behöva ändra för mycket. Trodde jag. Men när jag slog mig ned vid datorn märkte jag att jag måste ändra tempus för att få till det som jag vill.

Första utkastet av texten skrev jag i preteritum. Sedan började jag bearbeta hela manuset – en process jag är mitt inne i – och ändra till presens. Men nu, när jag är halvvägs igenom, måste jag alltså ändra tillbaka.

Varför finns det inte någon funktion i Word som kan ändra tempus på alla verb? Det skulle säkert ändå krävas en del omskrivningar manuellt, men oj vad det skulle underlätta. Nu är det bara att hoppa jämfota genom hela texten och byta -er mot -de sisådär tusen gånger eller så. Riktigt lördagsmys, med andra ord.