Jag ska skriva en bok på en månad

För några år sedan bestämde jag mig för att testa NaNoWriMo. Det är en förkortning för National Novel Writing Month och är ett slags folkrörelse som går ut på att skriva en roman på 30 dagar. Det hela startades av Chris Baty och hans vänner i San Francisco 1999. De bestämde sig för att skriva en skönlitterär text på 50 000 ord på en månad. Samma definition gäller fortfarande men nu ägnar sig tusentals människor världen över åt detta i november varje år.

Jag vet inte riktigt varför jag gjorde det första gången. Egentligen hade jag inte alls tid, eftersom jag samtidigt skrev min magisteruppsats. Men på något sätt lyckades jag klämma in ännu en grej i tillvaron och fick ur mig de 1667 ord om dagen som krävs för att bli en vinnare. (Vinnare blir alla som kan visa upp en text på 50 000 ord senast den sista november.) Det häftiga var att min berättelse, som jag skrev enbart för min egen skull, började forma sig själv efter hand. Tvånget att skriva ledde till att det till sist gick av sig självt och då blev det bitvis riktigt bra.

Så nu gör jag ett nytt försök. En ny bok ska skrivas. Reglerna är sådana att man måste börja på något nytt och man får inte har tänkt ut alltför mycket i förväg. Så jag har bestämt mig för att skriva på en idé som jag har haft i flera år men ännu inte vågat göra något av. Det ska bli en bok – eller kanske flera? – för barn i 9–12-årsåldern.

Eftersom jag vet hur viktigt det är att ha bra namn på sina karaktärer bad jag idag om hjälp på Twitter. Ge mig namn på 12-åringer i Stockholmsförort! var min uppmaning. Och jag fick en massa bra förslag. Vad sägs om Mohamed, Muhammed, Maxamed, Mohamad, Muhamad, Hassan, Hussein, Mustafa, Hamsa, Serdar, Ahmet, Kerim, Adnan, Leyla, Aysha, Marwa, Dilek, Sultan, Nasteha, Sibel, Aylin, Selin, Rayhana, Aylin, Meral, Sara, Farah, Sakil, Fehmi, Abas, Forat, Elias, Kornelius, Zina, Tibe, Habeel, Faysal, Navid, Omar, Iman, Helin, Isra, Haris, Yaser, Ardit, Hamza, Jamila, Astrid, Tove, Emine, Carl, Marcus, Oscar, Carl-Axel, Carl-Johan, Matilda, Julia, Ester, Frida, Simon, Marcus och Alex?

I morgon börjar jag skriva. Då får vi se vilka namn som blir karaktärer i min nya bok.

 

Fornfynden kliver in i mitt liv

catview.historiska.se

Gudinnan i Ingentingskogen finns i Historiska museets samlingar och är ett av de fornfynd som fascinerar mig allra mest. Vem är hon?
Foto: Sara Kusmin SHMM [CC BY-NC-SA ]

Ända sedan jag pluggade till lärare har jag haft som devis att dra så stor nytta som möjligt av det jag lägger ner tid på. Det var därför jag började frilansa. För om jag stötte på en ovanligt kunnig pedagog med kunskaper inom ett ovanligt område så borde väl fler vara intresserade av att höra vad hon hade att säga? Bästa sättet att ordna det var att intervjua henne för en tidning.

Fortfarande söker jag efter sätt att låta olika delar av mitt liv, såväl arbetslivet som privatlivet, korsbefrukta varandra. Den senaste tiden har det bland annat handlat om mitt nyvunna intresse för forntiden och arkeologi. Det började som en diffus idé på en barnbok. Jag visste var den skulle utspela sig geografiskt och att något spännande fornfynd skulle spela en viktig roll. Men där tog det stopp.

I flera år gick jag runt och bar på idén utan att någonting hände. Den vägrade lämna mig men växte sig inte heller större. Men så inför hösten anmälde jag mig äntligen till en kurs jag har haft ögonen på i flera år: ”Stockholm före Stockholm” vid Stockholms universitet. Så här halvvägs in i kursen ångrar jag mig inte det minsta. Spännande föreläsningar av kunniga forskare och arkeologer ger en bra bild av olika tidsperioder. En heldagsexkursion söder om Stockholm bjöd på ett par riktigt häftiga upplevelser av platser med tydliga spår av de människor som levde där för tusentals år sedan. Dessutom har kursen en litteraturlista som gör att jag vill stänga in mig på kammaren och bara läsa i några veckor, men det har jag inte riktigt haft tid med ännu.

Hur som helst så har jag nu kommit till skedet då jag börjar vilja göra något av mina nyvunna kunskaper om forntidens människor i och kring det som idag är Stockholm. Den ursprungliga barnboksidén finns kvar och börjar så sakteliga ta form. Jag har börjat prata om den med folk jag träffar. Då börjar det hända andra roliga saker. En skolklass i Hjulsta har hört av sig och vill samarbeta kring en historisk period och skönlitterärt skrivande. Och alldeles nyss bläddrade jag i en tidning som jag läser varje nummer av och inser plötsligt vad den behöver. Ett reportage om arkeologi! Vem som ska skriva det? Jag, såklart. Måste bara få redaktören att förstå det först.

Att känna sig stark

Förra veckan gjorde jag ett författarbesök i en klass på Globala gymnasiet. Eleverna läser på Språkintroduktionsprogrammet, vilket innebär att de är relativt nya i svensk skola och läser in grundskolans ämnen inom ramen för gymnasieskolan.

Det är alltid roligt att träffa klasser och prata om skrivande, böcker och läsning. Den här gången fick jag många bra och svåra frågor om hur det är att skriva böcker. Är det inte tråkigt att skriva hela tiden? Hur lång tid tar det att skriva en bok? Vilken är din favoritbok?

Förutom att lyssna på mig fick klassen prova på att skriva. Vi hade pratat om min bok ”Spring, Amina!” som handlar om en somalisk flicka som springer väldigt snabbt. Så snabbt att hon börjar tävla. Något jag har velat gestalta i boken känslan av att vara bra på något, att känna sig stark. Därför fick klassen skriva om att känna sig stark. Självklart fick man hitta på, men jag tror att de flesta valde att skriva om egna upplevelser.

Några av eleverna på Globala gymnasiet.

Några av eleverna på Globala gymnasiet.

Trots att vi hade ganska ont om tid fylldes dokumenten i elevernas datorer snabbt med ord. Det var roligt att gå runt och se vilka slags upplevelser som beskrevs, och att komma med ett och annat råd för hur texten kunde bli ännu bättre.

Några av eleverna skickade sina texter till mig och jag lovade att publicera några utdrag här på bloggen. Så här kommer några olika versioner av ”Då kände jag mig stark”:

Nu är jag på gång att räkna de svåra matteuppgifter som jag aldrig har räknat förut. Jag funderar men kommer inte på någonting. Jag funderar och funderar och sen lyckas jag att komma på. Jag börjar räkna. Till slut får jag svaret men har ingen aning om det är rätt. Jag hoppas att det är rätt innan jag ska kolla i facit. Jag blundrar och försöker sakta öppna facit. Efter jag har kollat så hoppar jag upp på bordet för jag är så glad. Jo, jag har lyckats att räkna rätt. Då känner jag mig stark.

*

Jag känner mig stark när jag spelar fotboll med killar. Jag är från Afghanistan och där är det svårt att flickor spelar fotboll. Jag är stolt över mig att jag spelar fotboll och jag visar det för alla.

*

Jag känner mig stark när jag tränar på gymmet för att jag har mycket energi i hela kroppen. Dessutom känner jag mig stark när jag vinner på nåt spel. Jag känner mig stark också när jag har bra betyg i skolan och när mina föräldrar är nöjda med mig. Jag känner mig stark när jag klarar nåt som är svårt och andra personer kan inte klara det. Jag känner mig stark när jag kan hjälper andra människor som behöver hjälp, t.ex. en gammal kvinna… Jag känner mig stark när jag hjälper min familj när de behöver hjälp.

 *

Den här sommaren hade vi en tävling i kyrkan. Det var att jag och en av mina vänner skulle tävla med vår präst i att springa 5 km i ett lopp som heter Color run. I början tänkte jag att det var omöjligt att vinna över honom för att jag var svag. Jag tränade inte, jag hatade att springa och hade jag inget intresse för idrott. En dag sa min vän till mig att försök och testa mig själv, att se mina förmågor och att veta hur stark jag är. Han sa att jag kunde bli häftigt om jag skulle vara ute från min komfortzon. Han trodde på mig och han inspirerade mig att vara med och att anta utmaningen. Hela månaden tränade vi vår kropp, speciellt benen, besteg berg och sprang i skogen. I början var det jättejobbigt men jag fortsatte och trodde på mig. Jag ville bli stark i fysiskt. Tävlingen gick jättesnabbt. Jag sprang och sprang och till sist kunde jag se mållinjen. Jag vann! Jag kände mig jätteglad och stolt över mig själv. Den där tiden kände jag mig stark och där började jag tro på mina förmågor och att alla är möjliga om vi ska bara tror.

Det var väldigt roligt att läsa texterna som jag tycker beskriver styrka väl. Det kan handla om att vara stark fysiskt men också om att ha en stark drivkraft, att inte ge upp och att hjälpa andra eller att få hjälp av en vän. De visar också hur andra känslor hänger ihop med att känna sig stark, som stolthet och glädje. Dessutom tycker jag att de är väldigt välskrivna med tanke på att författarna har varit kort tid i Sverige och inte hade mer än 20 minuter på sig att skriva. Kanske kommer någon av dem att skriva en egen bok en vacker dag … Jag hoppas det!

Fynda boken om Stella på Bokus

fynda

Det gäller att hålla koll på vad ens böcker har för sig, och idag upptäckte jag att boken om Stella har gått och blivit jättebillig på Bokus. Ingen aning om hur länge priset gäller men just nu kostar den bara 45 kronor. Så skynda att fynda om du inte redan gjort det. Funkar fint för läsare i alla möjliga åldrar, och alldeles särskilt alla oss som inte har några syskon att bråka med.

Hej bokmässan!

I morgon börjar bokmässan i Göteborg och jag åker dit i vanlig ordning. På många sätt är det årets höjdpunkt för alla som skriver böcker, ger ut böcker, lånar ut böcker eller arbetar med litteratur på något annat sätt. Samtidigt kan det kännas lite tjatigt att samma sak upprepas, år efter år. Mingel, räkmacka, montrar, seminarier, hotell. Nyfärgat hår och snyggt sittande kläder. Höga klackar och långa naglar.

I år tar jag det lugnt. Jag har ingen aktuellt bok utan åker dit för att lyssna på och träffa andra författare. När mässan stänger tänker jag inte hänga kvar på montermingel eller åka till någon hotellbar och spana efter kändisar. Det lockar mig inte, helt enkelt. Inte i år i alla fall. I stället tänker jag hänga med personer jag gillar, sova gott i hotellsängen och kanske till och med ta en lite löprunda i stan.

Om någon skulle vilja träffa mig eller få en bok signerad så är det bara att höra av sig, förslagsvis via Twitter. Jag kommer ner torsdag morgon och åker hem på lördag kväll. Min bok ”Spring, Amina!” finns i Nypon förlags monter och ”Stella skaffar ett syskon” hos Rabén & Sjögren. Och i Lärarförlagets monter kan man hitta ”Se språket i ämnet” som jag har medverkat i.

Läxläsning vs. lustläsning

Min bok ”Spring, Amina” har just tryckts i en ny upplaga vilket är roligt. Det betyder att den har hittat till många läsare. Då och då hör några av dem av sig. Det visar sig att Amina tilltalar barn från 6 år upp till pensionärer i 70-årsåldern. De allra yngsta läsarna får jag sällan kontakt med direkt, utan det är ofta någon vuxen inblandad i konversationen.

Igår skrev till exempel Pernilla Alm, som nyligen kom ut med boken ”Läxfritt – för en likvärdig skola”, om hur hennes dotter ena stunden grät över läxan för att lite senare läsa en lång stund om Amina på egen hand.

”Mamma, jag har läst jättelångt. Den här boken är verkligen spännande. Och sorglig. Hennes bror dog. Det är jättesorgligt. De fick fly mamma, till ett land – vilket land är det här?” Jag läser. ”Kenya”. ”Jaha. De fick fly dit.”

På Twitter bjöd Pernilla dessutom på en förtjusande bild som jag  helt fräckt snor:

Foto: Pernilla Alm

Foto: Pernilla Alm

Läsning är vackert, särskilt när små barn erövrar bokstav för bokstav, rad för rad, av egen inre drivkraft och med stöd från vuxna, papperslappar  och litteratur på rätt nivå. Det tar sin lilla tid, men om de får fortsätta i lugn och ro, ges tillgång till en massa bra böcker, kunniga bibliotekarier och andra läsande barn och vuxna så brukar det bli hängivna läsare av dem.

*

 Ska du till bokmässan? Då kan du lyssna på Pernilla Alm och Malin Roca Ahlgren på ett väldigt intressant seminarium: Inne med adhd, ute med läxor!

Vad händer sen då?

stellaomslagMin bok ”Stella skaffar ett syskon” har ett öppet slut. Förvecklingarna i boken får naturligtvis en lösning, men den stora frågan som Stella brottas med – kommer jag att få ett syskon? – får inget definitivt svar. När jag skrev manuset var det så jag ville ha det. Jag är själv ensambarn och fick aldrig något syskon, men hoppet levde rätt länge. Så vill jag att det ska vara för det barn som händelsevis läser boken och känner samma sak som Stella.

Men frågor kräver svar och böcker kräver uppföljare. Läsare vill veta hur det går sedan. Jag har till och med fått sms från en farmor som läst boken med sitt barnbarn och vill veta vad som händer sedan (vilket såklart gjorde mig väldigt glad). Jag har funderar och klurat på hur det går för Stella och faktiskt skrivit en fortsättning. Men det är så mycket som ska stämma för att det faktisk ska bli en till bok. Man ska ha en tillräckligt bra historia för att läsarna ska vilja läsa ännu mer om ens huvudperson. Man ska ha tid att förvandla idén till en text som förlaget vill ge ut. Och det får inte gå för lång tid, för då har bokhandeln inte längre kvar den första delen av boken och då går det ju inte att sälja tvåan.

Så där kan man rada upp faktorer som spelar in när det kommer till uppföljare. Men till syvende och sist handlar det mest om huruvida man själva känner en tillräckligt stark nyfikenhet för att gå vidare tillsammans med sin huvudperson. Ju mer jag funderar på det, desto mer lutar det åt att jag kommer att släppa taget om Stella och låta henne vandra vidare i livet utan mig och mina ord. Hon kommer att klara sig alldeles utmärkt.

För mig blir det kanhända lite tomt till en början, men vet ni vad… jag har fått syn på en ny liten person som jag är väldigt nyfiken på. Hon heter Ebba och har flyttat till andra sidan stan med sin mamma. Nu ska hon börja i en ny skola. Samtidigt ska mamma börja på ett nytt jobb där hon måste jobba jättesent ibland. Tur att morfar finns och kan vara med Ebba efter skolan.

Research framför teven

Ordet research får mig att tänka på dammiga böcker, proppfyllda bokhyllor och många timmars läsande, blandat med några mejl och intervjuer med kunniga personer. Men ibland krävs andra slags insatser för att fördjupa kunskaperna inom ett visst ämne. När jag nu skriver en fortsättning på min bok ”Spring, Amina!” är ett centralt tema friidrott, närmare bestämt löpning. Amina ställs inför nya utmaningar och jag måste hänga med i svängarna om jag ska kunna berätta vad hon är med om på ett trovärdigt sätt.

Detaljerna är avgörande. Vad har man för skor när man springer på bana? Vilket material är pinnen i när man tävlar i stafett? Vilka distanser tävlar ungdomar i? Sådant går att googla. Men andra detaljer som är minst lika viktiga är inte lika lätt att googla sig till. Hur luktar det på en friidrottstävling? Hur värmer man upp inför ett sprintlopp? Tittar man bakåt när man växlar i stafett?

Gissa vem som har suttit klistrad framför teven under friidrotts-EM! Digitalboxens inspelnings- och pausfunktion har använts frekvent för att pausa, se på fotisättning, detaljstudera stafettväxlingar och spela in dokumentärer om träning inför EM. Det är guld värt för mitt skrivande. Och i kväll blir det ännu bättre, för då ska jag göra research på Stadion i Stockholm. Det är DN-galan och jag sitter på första parkett med anteckningsblocket i högsta hugg.

 

Kritik som katalysator

I vilket skede författare bjuder in sin förläggare i skrivandet varierar nog mycket. Somliga vill inte visa sin text förrän den är så gott som färdig medan andra gärna vill involvera fler tidigt under arbetet. Själv tycker jag att det känns bra att låta någon annan läsa i slutskedet av skrivandet, när jag känner att manuset är näst intill färdigt, men fortfarande kan förbättras. Ofta har jag en känsla av vad som inte riktigt funkar men behöver höra det från någon annan för att kunna ta det där sista, avgörande steget.

För det mesta räcker det med en kort kommentar för att sätta fart på fantasin. Förläggaren säger ”det mesta funkar, men du behöver utveckla parallellhistorian mer för att öka spänningen och locka en bredare målgrupp”. Och vips så vet jag vad som behöver göras och exakt hur det ska göras. Det har hänt flera gånger och jag blir lika förvånad varje gång.

kritik

Manuset just nu, med mina anteckningar.

Igår hände det igen! Just den här gången handlar det om att det idrottsliga i manuset behöver få större plats. Nästan i samma ögonblick som jag läser min förläggares mejl dyker ordet stafett upp i huvudet på mig. De ska springa stafett! Plötsligt faller alla bitar på plats. Jag läser igen manuset igen och inser att första halvan funkar bra som det är, där räcker det med några korta tillägg. Andra halvan av manuset behöver däremot skrivas om helt. Och om det blir som jag tänker mig kommer det att bli mycket bättre än i första versionen.

Att skriva om ett manus utifrån konstruktiv kritik är något av det bästa jag vet. Om några veckor hoppas jag att manuset är ännu vassare och vinner förläggarens gillande – igen. (I sådana fall börjar nästa vända med texten – den som görs tillsammans med en redaktör. Men det är en helt annan historia.)

Stereotyperna invaderar

Det var en mörk och stormig natt. Regnet piskade mot rutan och … Nej, så kan man ju inte börja en bok. I alla fall inte om man har någon sorts ambition att bli utgiven. För det sista förlagen och läsarna behöver är gamla slitna fraser eller stereotypa personer som går omkring och gör förutsägbara saker. Ett sådant manus hamnar garanterat i pappersåtervinningen. Men trots att jag vet det letar sig stereotyperna gång på gång in i mina manus och texten dräller ibland av utslitna fraser. Då återstår bara en sak: att radera och skriva om. Men varför blir det egentligen så? Varför lyckas jag inte hålla stereotyperna borta från mina texter?

Jag tror det handlar om att alla som skriver i någon utsträckning drar nytta av att språket och berättelsekonsten innehåller vissa givna drag. Dessa drag gör det lättare både för den som skriver och den som läser. Som författare kan man utnyttja sådana språkliga mönster för att få läsaren att känna sig hemma i ens berättelse – för att sedan leverera en riktig käftsmäll. Eller i alla fall en ordentlig överraskning. Men om man låter det går för långt, om man använder för många etablerade fraser eller förväntade händelser, då faller alltsammans platt. Det blir inte bara tråkigt att läsa utan fullständigt ointressant.

Allra svårast att hålla stereotyperna borta är det när jag skriver en scen eller ett kapitel för första gången. Då är jag otålig och vill bara komma vidare. Allt som stannar upp skrivandet rationaliserar jag bort, till exempel den inre redaktören och hennes gnäll.  Idag började jag till exempel skriva en scen som ska introducera två personer: en mamma och hennes dotter. Det är morgon och första dagen i en ny skola respektive på nytt jobb. Många repliker och känslor är redan givna. Samtidigt måste just mina karaktärer ta form i några stycken text. Jag började helt enkelt skriva vad som utspelar sig hemma hos dem den där morgonen när de ska ge sig av: Mamman står och fixar sig framför spegeln, dottern sitter bredvid. Ord som spegel, parfymflaska och höga klackar förekommer. Men vänta nu … En mamma som lägger vikt vid sitt utseende, som rusar iväg på höga klackar för att inte missa bussen och som pratar om känslor. Har vi möjligen sett det tidigare?

Det är ju inte så svårt att se varifrån mina impulser att skriva scenen på just detta sättet kom. Men är det verkligen det jag vill berätta. Nej, såklart inte. Det första jag började fundera på är varför mamman och dottern åker buss. Har de ingen bil? Tja, det bestämmer ju jag. Och jag säger att de har en splitter ny bil som mamman köpte när hon fick sitt nya jobb. Varsågod min kära karaktär, här är nycklarna!

Plötsligt löser sig mycket. Om jag låter scenen börja i bilen under färden till skolan istället, kommer jag bort från parfymen och de höga klackarna. Istället kan jag fokusera på det som faktisk sker mellan mamman och dottern, samtidigt som miljön och händelserna som ramar in samtalet får en helt annat karaktär. Istället för ”sa hon och tog fram parfymflaskan” kan jag nu skriva ”sa hon och bytte fil”. Och det bästa är att den där spegeln som faktiskt fyllde en funktion i förta versionen av min scen finns även i bilen. Men det får bli en backspegel istället.

Okej, det var första scenen i det nya manuset. Undrar hur många gånger jag måste göra om samma procedur innan jag är nöjd och låter någon annan läsa texten. Jaja, det är bara att kavla ner ärmarna och sätta igång. Nej förresten, stryk det där sista.