Lyssna och läs samtidigt!

nyponbild4

En text kan ta olika vägar in i hjärnan. Det går att läsa med ögonen, öronen och fingrarna. En fiffig sak med alla Nypon förlags böcker är att de finns tillgängliga via Inläsningstjänst, vilket innebär att man kan få texten uppläst och samtidigt följa med i den skrivna texten.

På Älvbrinkens gymnasieskola i Sorsele har Inger Lundmark och hennes elever på Språkintroduktion läst min bok ”Spring, Amina!” i Inläsningstjänsts app. På bloggen ”Nyanlända i Lappland” skriver Inger:

Att lyssna på boken i appen var en positiv upplevelse. Uppläsaren har en bra och lyssnarvänlig röst. Efter att ofta ha lyssnat på mekaniska uppläsarröster, som den via Google translate, så kändes detta väldigt proffsigt!

Eftersom ingen av mina elever detta läsår är en tjej, så känns det bra att läsa om en. Speciellt när bokkaraktären varit med om samma sak som mina elever, att fly från sitt hemland och komma som främling till ett nytt land.

Eleverna har även arbetat med det arbetsmaterial som finns att ladda ner gratis på Nypons hemsida. En bok på Nypon är mer än bara den tryckta boken. Som författare kan jag bara tacka för att min berättelse får de bästa förutsättningarna att hitta in i unga läsares hjärnor – och kanske även ett och annat hjärta.

Ett omslag blir till

nyponbild5

En av de roligaste delarna av att skriva böcker för barn och ungdomar är att arbeta tillsammans med illustratörer. Det är alltid lite pirrigt att gå och vänta på de första skisserna. Plötsligt en dag kommer ett mejl som innehåller bilder av personer som hittills bara har funnits i ens eget huvud. Ibland älskar man dem direkt, ibland är det något som behöver ändras. Då får man bolla sina tankar med förlaget och illustratören, så att alla blir nöjda.

Den allra viktigaste personen att ha i åtanke hela tiden är dock läsaren. Kommer hen att bli nöjd? När de första skisserna på min kommande bok ”Kom igen, Amina” kom för några veckor sedan valde jag därför att ta hjälp av några experter. Jag vände mig till Hjulsta grundskola i Stockholm, en skola jag har haft mycket kontakt med de senaste åren. Där fanns bland annat en förberedelseklass i högstadiet som jag hade besökt tidigare. En eftermiddag tog jag med mig skisserna för att höra vad några av eleverna i klassen tyckte. Vi hade även en modersmålslärare i somaliska med oss.

Det mest intressanta var att se deras omedelbara reaktion när jag visade skisserna. Någon rynkade på näsan åt en bild. En annan spärrade upp ögonen. En av bilderna fick faktiskt allihopa att ge ifrån sig ett långt ”Oooh!” Just den bilden fanns det en del frågetecken kring från förlaget.
Synpunkterna från eleverna i Hjulsta tog jag med mig till förlaget och illustratören Anders Westerberg. Han arbetade vidare och nu är alla illustrationer helt färdiga. Jag är glad att oooh-bilden finns med och tycker att det är den finaste illustrationen i hela boken. Lösningen blev en kompromiss mellan den första skissen och förlagets invändningar.

Nästa vecka ska jag berätta mer om ”Kom igen, Amina!” och visa omslaget, som precis har blivit klart.

Trevlig helg!

Författarbesök i Stenungsund

Kyrkenorum3

Jag berättade vad som gör en berättelse spännande …

Kyrkenorum2

… sedan skrev eleverna egna vänskapsberättelser.

I Stenungsund finns en kamel som heter Jamal. I tisdags fick jag äntligen träffa honom och alla hans kompisar i klass 3C på Kyrkenorumskolan. De senaste tre åren har vi haft kontakt med varandra och jag ville gärna hälsa på klassen före sommarlovet.

Vårt samarbete började för ett par år sedan med att deras lärare Christina Löfving kom fram till mig på Bokmässan i Göteborg och ställde en fråga. Svaret filmade hon med sin surfplatta. Eleverna gjorde sedan ett tv-program där flera olika författare medverkade.

Senare har de även hjälpt mig med en baksidestext, gjort egna äventyr med en av mina huvudpersoner och läst flera av mina böcker. Igår pratade vi om vänskap. De fick hjälpa mig att fundera på några knepiga frågor om vänskap och skrev egna vänskapsberättelser. När jag gick därifrån satt alla elever och skrev på sina berättelser, som kommer att publiceras på jamalskompisar.se när de är färdiga. Det ska bli väldigt spännande att läsa dem!

Jag åkte från skolan med humöret på topp. För det mesta är författarbesök bara en lektion i varje klass, men ibland får jag möjlighet att ha längre samarbeten med en klass. Kontakten med Jamals kompisar har varit väldigt värdefull för mig. Jag hoppas förstås att klassen har fått med sig något att bygga vidare på med ny kunskap, nya möten och nya böcker!

 

Christina Löfving och jag. Jamal är kamelen i min famn och den andra heter Lamaj.

Christina Löfving och jag. Jamal är kamelen i min famn och den andra heter Lamaj.

När solen försvann

sol1

Foto: Annelie Drewsen

Solen är bara en försvinnande strimma och mina fötter är iskalla där ute på terrassen. Belysningen över jorden svajar och molnfiltret släpper bara igenom enstaka stänk av ljus. Då gör en grupp flyttfåglar entré från höger. Oberörda glidflyger de förbi hela skådespelet, högt där uppe i det grå. Ute i skogen kvittrar småfåglarna sina frågor och förundrad står jag och glor på den stympade solen. Så vänder det, solskivan växer och dagen gryr, ännu en gång. Jag vet att ni också kände det. Magiskt, eller hur?

Det är KUL att vara författare!

hjulsta1

Hurra, vi har skrivit en bok tillsammans!

Det roligaste med att vara författare är nog att fira att en bok äntligen har blivit klar. Då ska man ha fest! Förra veckan fick jag vara med när ett helt gäng författare firade sin första bok. Det var elever i årskurs 5 på Hjulsta grundskola i Stockholm. Under hösten har de arbetet med medeltiden i Stockholm och jag har fått vara med på ett hörn. Det började med att vi gick en stadsvandring i Gamla stan medan Roberta Johansson, klassens lärare, berättade om allt spännande vi såg. Därefter arbetade klassen med medeltiden i skolan på olika sätt. De lärde sig massor om hur folk levde, vilka som regerade och viktiga historiska händelser. Tre gånger fick jag komma till klassen och berätta om hur det är att vara författare. Först berättade jag hur jag själv arbetar och varifrån idéerna till mina böcker kommer. Sedan visade jag hur man gör för att skriva en riktigt spännande berättelse. Och så övade vi lite på att skriva!

hjulsta3

Två driftiga personer som såg till att vi fick till ett fint samarbete: Roberta Johansson och Cilla Dalén på Hjulsta grundskola.

Klassen hittade sedan på några riktigt spännande historier som alla utspelar sig under medeltiden i Stockholm. De är fulla av hemskheter och ondska, men också vänskap och kärlek. Dessutom berättar de något om hur livet var i medeltidens Stockholm. Berättelserna utgår från foton som eleverna själva har tagit i Gamla stan och på Medeltidsmuseet.

Tack vare Stockholms stads satsning KUL1415 har berättelserna blivit en riktig bok som alltså blev klar förra veckan. Precis som det sig bör blev det festligheter vid boksläppet. Salta pinnar, bubbeldricka och tal inledde en ovanligt festlig lektion på Hjulsta grundskola. Jag fick äran att dela ut böckerna till de unga författarna.

Min hälsning till dem är: fortsätt att skriva – skriv brev, bloggar, berättelser, insändare och böcker! – för det finns många som vill höra vad ni har att berätta.

 

hjulsta2

Bokutdelning i klassrummet. Det är en häftig känsla att se sin egen text i tryck för första gången.

 

En båt med berättelser i lasten

båten

Foto: Annelie Drewsen

Jag går längs Norr Mälarstrand. Snön rasar ner över Stockholm. Den bygger murar längs repen som förbinder båtarna med kajen och bäddar ner livbojarna och kyrktornen under sitt vita täcke. Jag är på väg till ett möte och vill inte bli sen, men är tvungen ett stanna till vid en båt, bara ett ögonblick. Det är något med den som fångar min uppmärksamhet. Utan att riktigt kunna identifiera vad det är riktar jag mobilkameran mot det jag ser, låter den fyrkantiga rutan rama in en liten del av världen framför mig och trycker av. Men bilden i mobilens minne fortsätter jag mot mötet, bara ett par minuter kvar nu.

Dagen efter står jag framför en klass elever i årskurs 4 i en grundskola Sundbyberg, inbjuden att tala om mina böcker och hur det är att vara författare. Med en kvart kvar av lektionen visar jag dem bilden.

– Man måste börja någonstans när man skriver och ibland kan det vara i en bild. Vad ser ni?

Orden dyker upp spontant och vi samlar ihop dem i ett gemensamt litet förråd. Båt. Kaj. Livbojar. Stege. Kyrktorn. Snö. Vatten.

– Vad ser ni inte?

– Blommor.

– Gräs.

– Människor.

– Is.

Det var uppvärmningen, nu har vi något att utgå ifrån. Dags att skriva. Jag ber klassen ta fram papper och penna och ger dem en början.

– Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt…

Nu är det deras tur att skriva, precis vad de vill. De börjar med att skriva meningen jag gav dem. För de flesta räcker det för att komma igång, orden flödar ut på pappret. Andra tvekar, vågar inte riktigt sätta udden mot pappret. Läraren och jag går runt bland bänkarna, hjälper till.

– Vem är där inne? Är det någon snäll eller dum? frågar jag en pojke.

– Någon dum, säger han.

Antalet ord som skrivs varierar, men alla får till något och det är precis det som är meningen. Efter tio minuter samlar jag in klassens papper. I vanliga fall brukar jag läsa upp några texter direkt, men det hinner vi inte nu. Jag stoppar ner dem i väskan och tackar för att jag fick komma. Eleverna försvinner iväg på rast.

Hemma vid skrivbordet tar jag upp bunten med linjerade papper. Börjar läsa och kan inte sluta:

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt den lilla håriga varelser som ingen visste var den var. Den håriga lilla varelsen liknade en björn, inte större än en mus. Den kröp sakta ut bakom bordet. Den såg ut över rummet. Det enda den önskade var att dens mamma var där, men det var hon inte. Hon hade dött i stormen, men den lilla håriga varelsen hade klarat sig.

Plötsligt släppte repet, det enda som satte ihop båten vid kajen, och båten flög ut över havet. 

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne låg smyckeskrinet jag fick av mamma innan hon dog. Det var den värsta dagen i mitt liv. Jag kommer aldrig att glömma den dagen. Hon låg i sängen helt sjuk och ingen medicin kunde bota henne.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt Emma. Hon spelade kort med Tim. Tim och Emma är bästa vänner, de gör allting tillsammans.

– Åhh, det är så kallt! sa Emma.

– Men ta filten då och sluta klaga, jag fryser också! sa Tim.

– MAMMA! skrek Emma.

 

– Vad är det nu, Emma?

– När kommer pappa och hämtar oss? Jag fryser!

– Han kommer nog snart. Hoppas jag, sa mamma ganska tyst så att ingen hörde.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt han den där gubben. Han som aldrig pratar eller ler. Jag och Gustav …

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en man som var brun och svart och han var läskig.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en flicka och hennes katt. Hon hörde att någon kom. Hon blev rädd. Där stod en man.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt min gamla katt. Han var tokig och knäpp med hans livbojs skepp. Han klättrade för stegen opp och där fanns skeppets topp.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt Erik. Han tog skydd där efter snöstormen. Erik var ute på sin kvällspromenad men sen så började det snöa.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt kille. Han frös jättemycket. Killen och hans mamma hade ätit middag men efter middagen hade hans mamma försvunnit. Killen som hette Pelle var trött och kall. Han satt och pratade med en fågel för att han inte hade något att göra.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en fiskare och sov. Han hade ett metspö i handen och snarkade högt. Jag smög sakta och tyst in i båten och ruskade lite på honom. Han ryckte till och sa: Hej, jag heter Gunnar. Är snöstormen över?

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en gammal gubbe med rynkiga händer av is. Han var helt genomblöt.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt morfar.

– Vad gör du här? frågade jag.

– Jag sover, sa han trött.

– Kan du köra mig till Sara Lo? Hon fyller år i dag.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt min katt livrädd tillsammans med min lillebror. Dom var livrädda. Om det inte hade varit så kallt och båten hade frusit fast skulle båten försvunnit.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt Karl-Alfred och var frusen och kall, drack sitt morgonkaffe. Efter kaffet så gick han till Grand Hôtel där han värmde sig. Efter 30 minuter kom bevakningstjänsten och sparkade ut Karl-Alfred i kylan.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt jag och frös. Efter några minuter så tänkte jag gå ut. Men dörren satt fast av all snö så jag fick panik och började banka på rutan. Sen efter en stund så blev jag trött och så såg jag två filtar så jag tog dem runt mig och somnade.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en kapten som var avtuppad efter stormen. Jag såg inte någon annan människa. Jag skrek och skrek och efter hjälp men ingen kom. Jag såg en stad som stod i lågor men jag såg fel. Det var snö.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt jag. Jag hade suttit där inne i flera timmar för att ta skydd. När jag försökte ringa mamma så kom jag på att jag inte hade någon täckning. Jag kunde tänka mig att hon var rädd. Jag gick ut och såg hur snöstormen hade slutat. Jag gick och gick och det kändes som om jag hade gått i flera timmar. Sedan …

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt jag ihopkrupen i ett hörn. Bara inte gubben Svensson kom ner och kollade läget med den. Efter tio minuter bestämde jag mig för att börja leta efter den. Jag började rota i lådor efter den. I kväll var jag tvungen att hitta den. Den som skulle rädda mitt liv.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en flicka som var iskall. Hon sov. Flickan hade sovit hela natten.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en liten gammal gubbe som hade varit med om värre snöstormar. Jag gick in och den gamla gubben började prata med mig. Jag blev förvånad och började ställe fråga.

– Vad gör du här?

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt morfar. Han tittade på mig med ledsna ögon. Han sa allvarligt:

– Din pappa kommer inte tillbaka.

Jag förstod inte vad han sa.

– VA?

Han sa:

– Det är mamma som har ansvar för dig och Johan själv.

– Vad menar du med det? sa jag.

– Att du kanske inte får träffa honom igen.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en smal ranglig lite flicka. Jag hade mina varma härliga vantar, överdrag, jacka, kofta och mina varma vinterskor men hon hade bara en kall liten kofta och en tunn klänning. Hon hade bara ben. Mina tankar spreds. Hur länge hade hon suttit där? Satt hon där under snöstormen?

 

*

 

Tack och lov att båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Gubben satt också kvar där inne. Det var ju inte så märkvärdigt. Han satt ju alltid där. Vem var han egentligen? Nu var jag snart framme vid skolan. Bara 157 steg kvar till skolgården. Jag hade räknat stegen. Det var inte så långt till skolan. Bara runt hörnet. Alltså 1324 steg bara. Jag såg Mia och Nisse där borta. Den mystiska gubben vände sin blick mot mig. Jag ökade takten. 121 … 120 … 19 … 18 …

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en katt och två hundar, så när jag skulle gå på båten skrämde djuren mig.

 

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en tjuv och räknade pengar.

 

Tänk så många berättelser som bodde i den där båten och bara väntade på att komma ut. Så många intressanta personer, spännande scener, fiffiga formuleringar och berättartekniska finesser. Jag får lust att skriva vidare på var och en av dem, men det ska jag inte. Istället hoppas jag att några av unga författarna själva fortsätter att berätta.

Till mötet blev jag några minuter sen, men det var det värt. Om jag inte hade stannat till där på kajen hade alla dessa berättelser fortfarande varit instängda i den där båten.

 

Texterna är publicerade med författarnas tillstånd.

 

 

 

Je suis Charlie

 

charlie1charlie4

Idag höjde jag min penna mot skyn tillsammans med tusentals andra människor på Sergels torg i Stockholm i en manifestation för yttrandefriheten och för att hedra minnet av de som dog i attacken mot tidningen Charlie Hebdo i Paris förra veckan. Je suis Charlie sa vi med en gemensam röst. Jag är Charlie och jag står upp för rätten att uttrycka åsikter i skrift och bild.

charlie3

Nu tändas tusen juleljus i Aten – men var är Mohammed?

Juleljus

Klockan har passerat midnatt och det regnar i Aten. Ljuset från juldekorationerna återspeglas i den våta asfalten. Vita ljusslingor slingar sig uppför de tvåarmade ljuslyktorna. Från Syntagmatorget syns ett blått skimmer. Alla säger att elektriciteten är dyr i Grekland, men här är det ingen som oroar sig för elräkningen. Julen närmar sig och det gäller att hålla skenet uppe.

Igår när vi var här träffade vi Mohammed, han med mössan, som hade flytt Syrien via Turkiet och tagit sig till Aten. Han som ville vidare till ett land där han kunde starta ett nytt liv. Som med trehundra andra flyktingar hade slagit läger framför parlamentet för att protestera mot hur Grekland behandlar flyktingar. Han sken upp under sin presenning när vi dök upp igår, reste från sin plast på lastpallarna och kom fram för att hälsa. Hans hand var mjuk, och varmare än min.
– Har ni hört något? sa han.
– Vadå, om vad?
– Om killen som polisen tog.
Mohammed berättade om en kille, en stol och en snara, men det var svårt att förstå vad han försökte säga. Medan vi stod där kom ett grekiskt par fram till.
– Ursäkta, jag undrar hur jag kan hjälpa till, sa tjejen.
Mohammed sa att allt som behövdes var vatten. Tjejen fingrade på sin handväska, frågade om de inte vill ha något annat.
– Leksaker, kläder?
– Nej, nej, sa Mohammed. Bara vatten.
Den grekiska killen tog fram ett paket cigg, vinklade det inbjudande mot Mohammed, som nickade. Killen började tömma paketet i handen.
– Nej, nej, bara en, sa Mohammed.
Han vägrade ta emot fler.

Det unga paret stod kvar, trampade på stället.
– Är du säker? Vill ni inte ha något mer? frågade tjejen.
Mohammed upprepade det han redan hade sagt.
– Bara vatten. Vi vill bara ha vatten.

Nu är vi här igen för att prata med Mohammed, kolla om han vill ha vatten. Taxibilarna susar förbi medan vi väntar vid övergångsstället. Redan på håll ser vi att något inte är som det ska vid torget. Fastän det regnar syns inga presenningar. Det ser märkligt tomt ut.

När vi kommer fram till platsen där Mohammed och de andra har bott i snart en månad är det som om de aldrig var där. Allt är bortstädat, den vita marmorn blänker i natten. Vi blir stående en stund och tar in tomheten. Inte ett spår av flyktingarna. En bit bort står några poliser och småpratar.

Det finns inget mer att se. Vi går över gatan, tar vänster vid Hotel Grande Bretagne. I hörnet står ytterligare några poliser, tre manliga och en kvinnlig. Vi går in på hotellet. Karuselldörren startar automatiskt och sveper ljudlöst in oss i en annan värld, med sobra möbler, överdådigt dekorerade julgranar och fotografier från hotellets historia utställda i glasmonter. Det finns en reception, en särskilt Christmas desk och så conciergens disk. Jag frågar om jag får låna toaletten. Den unga conciergen pekar mot en trappa.

Varenda detalj på toaletten är perfekt: dörr i mörkt trä med smidda handtag, skyddspapper på de oöppnade toarullarna med texten ”Hotel Grande Bretagne – A Luxury Collection Hotel” i guldbokstäver och lampetter mellan de enorma speglarna i guldram. Jag tvättar händerna och tar en klick handkräm från hållaren vid handfatet. Den doftar gudomligt.

Vi går ut på gatan igen. Poliserna i hörnet står kvar. Jag söker mig mot dem. Närmast mig står en ung polis med kortklippt frisyr. Våra ögon möts.
– Får jag fråga en sak? säger jag.
Han kommer lite närmare.
– Jo, sist jag var här var det en massa människor här. Flyktingar.
– Från Syrien, säger han, som för att vara hjälpsam.
– Just det, säger jag. Var är de nu?
Han flinar.
– Är du journalist eller?
– Nej nej, säger jag. Bara turist.
En spänning i hans panna släpper. Jag fortsätter:
– Jag bara undrar var de är, det var så många när jag var här sist och nu är alla borta.
– Jag tror polisen tog dem.
Han säger det som om det inte hade något med honom att göra, som om ordet polis på hans uniform bara var ett klädmärke.
– Jaha, hade de gjort något olagligt? frågar jag.
Den unga polisen förklarar att det var olagligt att vara här. Jag nickar.
– Är du från Aten? frågar jag.
– Nej, från en by.
– Hur är det att vara polis?
– Det är bra, man får betalt.
– Hur länge har du varit polis? Du ser så ung ut.
Han ler.
– Fem år. Och jag är 25.
– Vad heter du?
Flinet igen. Svaret dröjer.
– Dimitris.

Jag nickar ett tack och går nedför gatan igen, förbi hotellet. När vi fortsätter bort från torget ser vi ännu fler poliser i klungor. Regnet tilltar. Torget blänker. Det blåser och jag fryser om händerna. Jag formar dem runt munnen för att blåsa in varm luft. Doften från Hotel Grande Bretagne dröjer kvar i näsan.

Jag undrar hur Mohammed gör för att hålla sina händer så mjuka. Var han nu är.

Läs mer om vad som hände här.

 

Från Syrien till Aten – och sedan?

Just nu befinner jag mig i Aten som Författarförbundets stipendiat. Igår delade jag en text på Facebook som jag nu lägger ut även här på bloggen:

IMG_0142

Syntagmatorget i Aten, december 2014.

”På flygplanet hit till Aten läste jag en artikel i Svenska Dagbladet om de syriska flyktingarna i Grekland. Sedan kriget bröt ut för tre år sedan har 165 000 syrier flytt till Grekland. Av dem har 28 500 fått asyl, resten lever utan att vara registrerade. Sedan en knapp månad har ett par hundra av dem slagit läger utanför parlamentsbyggnaden här i Aten för att protestera mot hur de behandlas och för att kunna resa vidare till ett annat land i Europa.

Idag gick därför min medstipendiat Walter Repo och jag genom Atens regnvåta gator, förbi Akropolis, genom stadsdelen Plaka, bort mot Syntagmatorget, för att se om vi kunde prata med några av de syriska flyktingarna.

1

Raghda och Zuha.

Det första vi ser vid torget är parlamentsbyggnaden med sin slitna aprikosfärgade fasad. På torget på andra sidan gatan är några presenningar uppspända som skydd mot regnet. Där under sitter kvinnor och män – unga, gamla och barn – hopkurade och invirade i filtar.
Mellan deras kroppar och de kalla marmorblocken ligger några täcken och en och annan lastpall som isolering. En grekisk kvinna går runt och delar ut mat och dryck till flyktingarna, till synes på eget initiativ. Ett TV-team på plats väcker viss uppmärksamhet.

IMG_0147

En grekisk kvinna har med sig mat och dryck till flyktingarna på torget.

Jag går runt, betraktar människorna som sitter där, tar några bilder. Kryper sedan in under en av pressningarna. Där sitter tre kvinnor på rad, en äldre och två yngre. De är tysta men ler när jag gör dem sällskap. Den äldre kvinnan med rosa och lila sjal presenterar sig som Raghda och berättar att hon har varit i Grekland i tio månader, de senaste 20 dagarna här på torget. Hennes dotter Zuha, 23 år och student, sitter bredvid. Maken och den yngsta dottern är i Turkiet och väntar på att kunna återförenas med resten av familjen. Raghda har även en son, men det framgår inte om han är i Grekland eller Turkiet.

IMG_0155

Basel visar sina mediciner och undrar hur han ska göra för att komma till Sverige.

En ung man sätter sig på huk intill mig. Han presenterar sig som Mohamed och visar sig vara duktig på engelska. Han hjälper sina landsmän att översätta.

En man med svart mössa, Basel, berättar att han har en bror i Sverige och undrar om det kan hjälpa honom att komma dit.
– Jag är sjuk, säger han och börjar plocka fram mediciner ur väskan. Han håller fram ett par askar med piller och två inhalatorer.
– Har du astma? frågar jag.
– En kemist bomb, förklarar Mohamed.

Sedan tar Basel upp en liten plastpåse ur fickan och visar upp sitt pass.
– Vi vill resa vidare till ett annat land där vi kan stanna, säger han.
Han visar att han inte har någon stämpel från Grekland i passet. Det har ingen här. För enligt Dublinförordningen ska en asylansökan prövas i det första landet i EU. Ingen vill stanna i Grekland.
– Människorna här är snälla och hjälper oss, säger Raghda.
– Men inte regeringen, viskar en man bakom mig.

IMG_0160

Bisal är tre år och sover på marken framför parlamentet i Aten, till synes oberörd av det som händer omkring henne.

En ung kvinna kommer och sätter sig på huk framför oss. Hon lägger handen över ett litet huvud som sticker fram under en filt. Det är hennes treåriga dotter Bisal som ligger där och sover. Vid Bisals huvud sitter en tygdocka som hon fått av Röda korset. Kvinnan pekar mot en barnvagn bakom mig. Där ligger ännu ett litet barn och sover. Kvinnan håller upp tre fingrar och jag antar att hon försöker säga att hon har tre barn.

Jag ser på Raghda och hennes dotter Zuha igen. Raghda har studerat biologi på universitetet, men tycker om att måla. Zuha hann studera konst i ett år på universitetet i Damaskus innan kriget bröt ut. Zuha säger ingenting. Hennes ansikte är tillknäppt, med en antydan till ett milt leende. Jag kan inte låta bli att undra vad hon skulle göra om hon fick en ny chans, i Sverige till exempel

2

Ett pass utan stämpel från Grekland. De syriska flyktingarna vill vidare till ett land där de kan leva ett anständigt liv i trygghet. Många av dem har familjemedlemmar i Turkiet och väntar på att kunna återförenas med dem.

.Fler människor samlas omkring oss. Alla vill berätta, frågar om jag kan hjälpa dem att komma till Sverige. Jag beklagar att jag inte kan göra något mer än att skriva ned vad de berättar för mig.

Jag tänker på de elever jag har haft genom åren, som har lyckats ta sig till Sverige och där har plockat ihop skärvorna av sina tidigare liv, satt sig i skolbänken och börjat ta små, små steg mot ett nytt liv. Jag undrar om Raghda, Zuha, Basel , Mohamed och lilla Bisal kommer att få samma chans, eller om de kommer att förbi varsin siffra i statistiken över flyktingströmmarna i Europa år 2014.”

3

Bisal sover vidare. Vid hennes huvud sitter dockan från Röda korset.

 

NaNoWriMo: Dag 1

Jag är igång. Direkt efter frukosten i morse tillbringade jag en stund vid datorn och började skriva. Jag hade glömt hur häftigt det är att bara köra, utan att tänka efter så mycket innan.

Jag har som sagt en enkel idé som ligger till grund för det manus jag nu har tänkt producera, men den är väldigt skissartad. Egentligen är det bara en miljö, en händelse och ett (eller flera?) föremål. Huvudperson, konflikt, förvecklingar och konfliktlösning saknades för 24 timmar sedan. Men när jag fick alla de där namnen via Twitter igår hände något. Ett av namnen petade mig rakt i hjärtat. Det fanns en person med det namnet i min närhet en gång, men han försvann. Det som hände är ingenting jag vill tänka på, det är för jobbigt. Men så igår kunde jag se honom framför mig igen. I miljön som boken ska utspela sig i. Han liksom strövade, rörde sig trevande, som om han inte visste vart han skulle, eller kanske sökte efter något.

Där började jag skriva: en pojke, en plats och ett besked som förändrar allt.

1989 ord senare har en karaktär börjat ta form och en konflikt kan anas. Undrar vad som händer i morgon …