Chockfynd i grovsoprummet

Efter att ha läst ut Amanda Hellbergs Styggelsen kan jag konstatera att jag gillade den. Mycket. Kanske kan skräck vara nåt för mig, tänker jag – som vanligtvis är en löjligt lättskrämd typ. Skräckfilm går inte, när musiken börjar antyda att nåt läskigt är på väg att hända stänger jag  av. Men i bokform kanske jag klarar av mer?

Som om världen nickar instämmande och vill ge mig en knuff i rätt riktning fann jag nyss den här helt oemotståndliga boken i grovsoprummet. Hitchcock’s Bästa. Chocknoveller och TV-thrillers av ”Skräckens Mästare”. Boken innehåller en samling relativt korta noveller av olika författare. Inledningen är skriven av Alfred Nitchcock, som avslutar ”med varma förhoppningar om kalla rysningar”.

Jag tror jag ska börja med Döden på bröllopsresa. Eller kanske Spöke i enplansvila. Nej förresten, det får nog bli Dödens telefon…

Hjälp! Kan nån stänga av popcornmaskinen?!

I perioder fungerar min hjärna som en popcornmaskin – nya idéer poppar upp hela tiden. Dessa perioder verkar ofta infalla då jag egentligen borde sysselsätta mina tankar med något helt annat. Som nu. Jag borde ägna mig åt min uppsats helhjärtat, men istället sitter jag och funderar på framtida bokprojekt.

På ett seminarium på universitetet idag fick ordet polyglott, som jag hört hur många gånger som helst, helt plötsligt fäste i en bokidé från tidigare och en nya liten vinkling växte fram. Det verkar som om hjärnan, när den väl är inställd på att vara kreativ, inte kan sluta.

Hur roligt det än är att komma på nya idéer blir det jobbigt också. När ska jag hinna förverkliga dem alla? Och hur sjutton ska jag få tyst på popcornmaskinen i skallen så att jag kan tänka på annat? Som att sova till exempel…

Vad är väl en promenad i underjorden…

På lördag kan alla med DN-kort upptäcka hemliga gångar, källarvalv och en kärnreaktorhall i Stockholms underjord. Jag skulle gärna vilja besöka några av de annars oåtkomliga platserna, men måste följa med barnen till simskola. Typiskt. Annars hade det varit perfekt inspiration inför framtida skrivprojekt.

Marknadsföra debutboken på bloggturné

Ann Ljungberg, författarcoach, skriver om hur man drar på bloggturné. Låter som en bra idé i samband med boksläpp. För att det ska bli riktigt lyckat gäller det att hitta en bra mix av bloggare som kan tänkas ha intresse av boken i fråga.

På mitt möte med förlaget tidigare i veckan pratade vi om marknadsföring och jag frågade om det var okej om jag kom med idéer. Det fick jag gärna göra. Så nu funderar jag på fiffiga sätt att få ut budskapet om min bok. Den sorterar under en särskild kategori barnböcker, så det gäller att hitta personer som kan tänkas vara intresserade av just det. Det lär ta ett tag innan det blir dags för en eventuell bloggturné, så det ska nog inte vara några problem att hitta ett dussin eller så.

När det väl är dags att sticka iväg ut tänker jag skippa turnébussen och färdas på den här rosa Kronan-cykeln i stället. Böckerna klämmer jag fast på pakethållaren.

Morfar försvann med fel barnbarn

När jag läste den här notisen om en morfar som hämtade fel barn på dagis gick tankarna genast igång. Om jag skulle skriva en barnbok om detta, hur skulle jag göra? Det uppstår en massa frågor som måste besvaras. Hur kunde morfar ta fel? Vad sysslade förskolepersonalen med? Vad pratade flickan och morfar om på vägen? Vad tänkte barnbarnet när morfar hämtade fel barn?

Jag föreställer mig med att det kanske började som ett påhitt, ett flickstreck. Två flickor som är ganska lika varandra får en briljant idé. ”Vet du, idag ska min morfar hämta mig. Ska vi luras och låtsas att du är jag?” ”Ja, det gör vi. Då får jag låna din morfar en stund, för jag har ingen egen.” ”Okej!” De byter kläder och gör upp en plan.

Samtidigt är morfar på väg till förskolan. Ungefär halvvägs inser han att han har glömt sina glasögon, men vill absolut inte komma för sent eftersom det är första gången har hämtar sitt barnbarn…

eeeh (.) va va de ja skulle (.) säga

Jag ska alltså skriva en magisteruppsats under hösten och har valt att ägna mig åt samtalsanalys. Det innebär att jag spelar in några ganska korta samtal och sedan tillbringa timmar, dagar, veckor, med att transkribera dem. Alltså inte bara skriva ner orden som sägs, utan minsta lilla detalj som kan ha betydelse för analysen. Som pauser (är det tyst i en sekund eller fyra?), överlappande tal (nu pratar de samtidigt, måste lyssna om femton gånger för att höra vad som sägs) och tvekljud (eeh, um, hmm).

Detta är vad jag sysslar med på dagtid. Eller borde syssla med. (För det finns ju alltid något manus att skriva på, eller en blogg att läsa.)

För att få fart på arbetet har jag bestämt att jag inte får beställa fler böcker förrän jag är klar med alla transkriptioner. Det borde få effekt, eftersom jag vill beställa ungefär hundra böcker NU!

Dessutom tänker jag att denna djupdykning i samtalets mekanismer kommer att ge mig insikter som kan komma till användning i framtida romanbyggen. 

Ja just det, en sak till: när jag är klar kan jag ta ut min examen. Det var visst prio ett.

Kort och koncist

Jag lät min pappa läsa manuset som förmodligen med största sannolikhet kommer att bli en bok. ”Föredömligt kort och koncist” var hans kommentar.

Han har rätt. Det är kort. 185 ord fördelade på 12 uppslag. Att få till en berättelse med röd tråd, konflikt och knorr på slutet med så få ord är en utmaning. Det tog mig två år av pillande och filande och mejlande med förlaget innan jag fick höra de magiska orden: ”Det här är ju klart”.

(Mer om vad jag egentligen gjorde med texten under de två åren en annan dag.)

PS. Idag skriver Simona Ahrnstedt om sitt pillande i en betydligt tjockare manusbunt, som vid ett tillfälle kom bort på pendeln. Läs!

Oktoberblommor

Så här såg det ut vid min port när jag kom tillbaka från morgonens jogging.
Jag längtar inte efter vinter.

Alakoski lever inte upp till mina förväntningar

Det kan inte vara lätt att skriva en ny roman efter en succé som Svinalängorna, som till och med har blivit film. Susanna Alakoskis försök heter Håpas du trifs bra i fengelset. Igår kväll läste jag ut den.

Jag ville verkligen att den skulle vara bra. Jag gillar Alakoski. Hennes seminarium på bokmässan var ett av de bästa, med tid för eftertanke och resonemang. Det verkade så lovande.

Tyvärr imponerade boken inte alls på mig.  Det är inget fel på idén, att vilja  belysa ett samhällsproblem (drogmissbruk) och dess konsekvenser för omgivningen. Men det hade kunnat gjorts mycket bättre, kanske på hälften så många sidor. Långa partier bara tuggar jag mig igenom. De tillför ingenting.

Språket måste jag säga något om, för Alakoski gillar verkligen att hitta på nya ord. Få till oväntade sammansättningar.  Ord som stoppsorg och djupsorg är exempel på träffande beskrivningar av huvudpersonen Annis känslor. Men när det hela tiden dyker upp liknande konstruktioner blir det för mycket och tynger bara läsningen onödigt.

Jag gillar ändå huvudpersonerna Sami och Anni, men hade hellre läst en annan bok om dem. Nu står mitt hopp till Alakoskis kommande barnbok. Jag håpas på något riktigt bra.