Je suis Charlie

 

charlie1charlie4

Idag höjde jag min penna mot skyn tillsammans med tusentals andra människor på Sergels torg i Stockholm i en manifestation för yttrandefriheten och för att hedra minnet av de som dog i attacken mot tidningen Charlie Hebdo i Paris förra veckan. Je suis Charlie sa vi med en gemensam röst. Jag är Charlie och jag står upp för rätten att uttrycka åsikter i skrift och bild.

charlie3

Nu tändas tusen juleljus i Aten – men var är Mohammed?

Juleljus

Klockan har passerat midnatt och det regnar i Aten. Ljuset från juldekorationerna återspeglas i den våta asfalten. Vita ljusslingor slingar sig uppför de tvåarmade ljuslyktorna. Från Syntagmatorget syns ett blått skimmer. Alla säger att elektriciteten är dyr i Grekland, men här är det ingen som oroar sig för elräkningen. Julen närmar sig och det gäller att hålla skenet uppe.

Igår när vi var här träffade vi Mohammed, han med mössan, som hade flytt Syrien via Turkiet och tagit sig till Aten. Han som ville vidare till ett land där han kunde starta ett nytt liv. Som med trehundra andra flyktingar hade slagit läger framför parlamentet för att protestera mot hur Grekland behandlar flyktingar. Han sken upp under sin presenning när vi dök upp igår, reste från sin plast på lastpallarna och kom fram för att hälsa. Hans hand var mjuk, och varmare än min.
– Har ni hört något? sa han.
– Vadå, om vad?
– Om killen som polisen tog.
Mohammed berättade om en kille, en stol och en snara, men det var svårt att förstå vad han försökte säga. Medan vi stod där kom ett grekiskt par fram till.
– Ursäkta, jag undrar hur jag kan hjälpa till, sa tjejen.
Mohammed sa att allt som behövdes var vatten. Tjejen fingrade på sin handväska, frågade om de inte vill ha något annat.
– Leksaker, kläder?
– Nej, nej, sa Mohammed. Bara vatten.
Den grekiska killen tog fram ett paket cigg, vinklade det inbjudande mot Mohammed, som nickade. Killen började tömma paketet i handen.
– Nej, nej, bara en, sa Mohammed.
Han vägrade ta emot fler.

Det unga paret stod kvar, trampade på stället.
– Är du säker? Vill ni inte ha något mer? frågade tjejen.
Mohammed upprepade det han redan hade sagt.
– Bara vatten. Vi vill bara ha vatten.

Nu är vi här igen för att prata med Mohammed, kolla om han vill ha vatten. Taxibilarna susar förbi medan vi väntar vid övergångsstället. Redan på håll ser vi att något inte är som det ska vid torget. Fastän det regnar syns inga presenningar. Det ser märkligt tomt ut.

När vi kommer fram till platsen där Mohammed och de andra har bott i snart en månad är det som om de aldrig var där. Allt är bortstädat, den vita marmorn blänker i natten. Vi blir stående en stund och tar in tomheten. Inte ett spår av flyktingarna. En bit bort står några poliser och småpratar.

Det finns inget mer att se. Vi går över gatan, tar vänster vid Hotel Grande Bretagne. I hörnet står ytterligare några poliser, tre manliga och en kvinnlig. Vi går in på hotellet. Karuselldörren startar automatiskt och sveper ljudlöst in oss i en annan värld, med sobra möbler, överdådigt dekorerade julgranar och fotografier från hotellets historia utställda i glasmonter. Det finns en reception, en särskilt Christmas desk och så conciergens disk. Jag frågar om jag får låna toaletten. Den unga conciergen pekar mot en trappa.

Varenda detalj på toaletten är perfekt: dörr i mörkt trä med smidda handtag, skyddspapper på de oöppnade toarullarna med texten ”Hotel Grande Bretagne – A Luxury Collection Hotel” i guldbokstäver och lampetter mellan de enorma speglarna i guldram. Jag tvättar händerna och tar en klick handkräm från hållaren vid handfatet. Den doftar gudomligt.

Vi går ut på gatan igen. Poliserna i hörnet står kvar. Jag söker mig mot dem. Närmast mig står en ung polis med kortklippt frisyr. Våra ögon möts.
– Får jag fråga en sak? säger jag.
Han kommer lite närmare.
– Jo, sist jag var här var det en massa människor här. Flyktingar.
– Från Syrien, säger han, som för att vara hjälpsam.
– Just det, säger jag. Var är de nu?
Han flinar.
– Är du journalist eller?
– Nej nej, säger jag. Bara turist.
En spänning i hans panna släpper. Jag fortsätter:
– Jag bara undrar var de är, det var så många när jag var här sist och nu är alla borta.
– Jag tror polisen tog dem.
Han säger det som om det inte hade något med honom att göra, som om ordet polis på hans uniform bara var ett klädmärke.
– Jaha, hade de gjort något olagligt? frågar jag.
Den unga polisen förklarar att det var olagligt att vara här. Jag nickar.
– Är du från Aten? frågar jag.
– Nej, från en by.
– Hur är det att vara polis?
– Det är bra, man får betalt.
– Hur länge har du varit polis? Du ser så ung ut.
Han ler.
– Fem år. Och jag är 25.
– Vad heter du?
Flinet igen. Svaret dröjer.
– Dimitris.

Jag nickar ett tack och går nedför gatan igen, förbi hotellet. När vi fortsätter bort från torget ser vi ännu fler poliser i klungor. Regnet tilltar. Torget blänker. Det blåser och jag fryser om händerna. Jag formar dem runt munnen för att blåsa in varm luft. Doften från Hotel Grande Bretagne dröjer kvar i näsan.

Jag undrar hur Mohammed gör för att hålla sina händer så mjuka. Var han nu är.

Läs mer om vad som hände här.

 

Från Syrien till Aten – och sedan?

Just nu befinner jag mig i Aten som Författarförbundets stipendiat. Igår delade jag en text på Facebook som jag nu lägger ut även här på bloggen:

IMG_0142

Syntagmatorget i Aten, december 2014.

”På flygplanet hit till Aten läste jag en artikel i Svenska Dagbladet om de syriska flyktingarna i Grekland. Sedan kriget bröt ut för tre år sedan har 165 000 syrier flytt till Grekland. Av dem har 28 500 fått asyl, resten lever utan att vara registrerade. Sedan en knapp månad har ett par hundra av dem slagit läger utanför parlamentsbyggnaden här i Aten för att protestera mot hur de behandlas och för att kunna resa vidare till ett annat land i Europa.

Idag gick därför min medstipendiat Walter Repo och jag genom Atens regnvåta gator, förbi Akropolis, genom stadsdelen Plaka, bort mot Syntagmatorget, för att se om vi kunde prata med några av de syriska flyktingarna.

1

Raghda och Zuha.

Det första vi ser vid torget är parlamentsbyggnaden med sin slitna aprikosfärgade fasad. På torget på andra sidan gatan är några presenningar uppspända som skydd mot regnet. Där under sitter kvinnor och män – unga, gamla och barn – hopkurade och invirade i filtar.
Mellan deras kroppar och de kalla marmorblocken ligger några täcken och en och annan lastpall som isolering. En grekisk kvinna går runt och delar ut mat och dryck till flyktingarna, till synes på eget initiativ. Ett TV-team på plats väcker viss uppmärksamhet.

IMG_0147

En grekisk kvinna har med sig mat och dryck till flyktingarna på torget.

Jag går runt, betraktar människorna som sitter där, tar några bilder. Kryper sedan in under en av pressningarna. Där sitter tre kvinnor på rad, en äldre och två yngre. De är tysta men ler när jag gör dem sällskap. Den äldre kvinnan med rosa och lila sjal presenterar sig som Raghda och berättar att hon har varit i Grekland i tio månader, de senaste 20 dagarna här på torget. Hennes dotter Zuha, 23 år och student, sitter bredvid. Maken och den yngsta dottern är i Turkiet och väntar på att kunna återförenas med resten av familjen. Raghda har även en son, men det framgår inte om han är i Grekland eller Turkiet.

IMG_0155

Basel visar sina mediciner och undrar hur han ska göra för att komma till Sverige.

En ung man sätter sig på huk intill mig. Han presenterar sig som Mohamed och visar sig vara duktig på engelska. Han hjälper sina landsmän att översätta.

En man med svart mössa, Basel, berättar att han har en bror i Sverige och undrar om det kan hjälpa honom att komma dit.
– Jag är sjuk, säger han och börjar plocka fram mediciner ur väskan. Han håller fram ett par askar med piller och två inhalatorer.
– Har du astma? frågar jag.
– En kemist bomb, förklarar Mohamed.

Sedan tar Basel upp en liten plastpåse ur fickan och visar upp sitt pass.
– Vi vill resa vidare till ett annat land där vi kan stanna, säger han.
Han visar att han inte har någon stämpel från Grekland i passet. Det har ingen här. För enligt Dublinförordningen ska en asylansökan prövas i det första landet i EU. Ingen vill stanna i Grekland.
– Människorna här är snälla och hjälper oss, säger Raghda.
– Men inte regeringen, viskar en man bakom mig.

IMG_0160

Bisal är tre år och sover på marken framför parlamentet i Aten, till synes oberörd av det som händer omkring henne.

En ung kvinna kommer och sätter sig på huk framför oss. Hon lägger handen över ett litet huvud som sticker fram under en filt. Det är hennes treåriga dotter Bisal som ligger där och sover. Vid Bisals huvud sitter en tygdocka som hon fått av Röda korset. Kvinnan pekar mot en barnvagn bakom mig. Där ligger ännu ett litet barn och sover. Kvinnan håller upp tre fingrar och jag antar att hon försöker säga att hon har tre barn.

Jag ser på Raghda och hennes dotter Zuha igen. Raghda har studerat biologi på universitetet, men tycker om att måla. Zuha hann studera konst i ett år på universitetet i Damaskus innan kriget bröt ut. Zuha säger ingenting. Hennes ansikte är tillknäppt, med en antydan till ett milt leende. Jag kan inte låta bli att undra vad hon skulle göra om hon fick en ny chans, i Sverige till exempel

2

Ett pass utan stämpel från Grekland. De syriska flyktingarna vill vidare till ett land där de kan leva ett anständigt liv i trygghet. Många av dem har familjemedlemmar i Turkiet och väntar på att kunna återförenas med dem.

.Fler människor samlas omkring oss. Alla vill berätta, frågar om jag kan hjälpa dem att komma till Sverige. Jag beklagar att jag inte kan göra något mer än att skriva ned vad de berättar för mig.

Jag tänker på de elever jag har haft genom åren, som har lyckats ta sig till Sverige och där har plockat ihop skärvorna av sina tidigare liv, satt sig i skolbänken och börjat ta små, små steg mot ett nytt liv. Jag undrar om Raghda, Zuha, Basel , Mohamed och lilla Bisal kommer att få samma chans, eller om de kommer att förbi varsin siffra i statistiken över flyktingströmmarna i Europa år 2014.”

3

Bisal sover vidare. Vid hennes huvud sitter dockan från Röda korset.

 

NaNoWriMo: Dag 1

Jag är igång. Direkt efter frukosten i morse tillbringade jag en stund vid datorn och började skriva. Jag hade glömt hur häftigt det är att bara köra, utan att tänka efter så mycket innan.

Jag har som sagt en enkel idé som ligger till grund för det manus jag nu har tänkt producera, men den är väldigt skissartad. Egentligen är det bara en miljö, en händelse och ett (eller flera?) föremål. Huvudperson, konflikt, förvecklingar och konfliktlösning saknades för 24 timmar sedan. Men när jag fick alla de där namnen via Twitter igår hände något. Ett av namnen petade mig rakt i hjärtat. Det fanns en person med det namnet i min närhet en gång, men han försvann. Det som hände är ingenting jag vill tänka på, det är för jobbigt. Men så igår kunde jag se honom framför mig igen. I miljön som boken ska utspela sig i. Han liksom strövade, rörde sig trevande, som om han inte visste vart han skulle, eller kanske sökte efter något.

Där började jag skriva: en pojke, en plats och ett besked som förändrar allt.

1989 ord senare har en karaktär börjat ta form och en konflikt kan anas. Undrar vad som händer i morgon …

 

Jag ska skriva en bok på en månad

För några år sedan bestämde jag mig för att testa NaNoWriMo. Det är en förkortning för National Novel Writing Month och är ett slags folkrörelse som går ut på att skriva en roman på 30 dagar. Det hela startades av Chris Baty och hans vänner i San Francisco 1999. De bestämde sig för att skriva en skönlitterär text på 50 000 ord på en månad. Samma definition gäller fortfarande men nu ägnar sig tusentals människor världen över åt detta i november varje år.

Jag vet inte riktigt varför jag gjorde det första gången. Egentligen hade jag inte alls tid, eftersom jag samtidigt skrev min magisteruppsats. Men på något sätt lyckades jag klämma in ännu en grej i tillvaron och fick ur mig de 1667 ord om dagen som krävs för att bli en vinnare. (Vinnare blir alla som kan visa upp en text på 50 000 ord senast den sista november.) Det häftiga var att min berättelse, som jag skrev enbart för min egen skull, började forma sig själv efter hand. Tvånget att skriva ledde till att det till sist gick av sig självt och då blev det bitvis riktigt bra.

Så nu gör jag ett nytt försök. En ny bok ska skrivas. Reglerna är sådana att man måste börja på något nytt och man får inte har tänkt ut alltför mycket i förväg. Så jag har bestämt mig för att skriva på en idé som jag har haft i flera år men ännu inte vågat göra något av. Det ska bli en bok – eller kanske flera? – för barn i 9–12-årsåldern.

Eftersom jag vet hur viktigt det är att ha bra namn på sina karaktärer bad jag idag om hjälp på Twitter. Ge mig namn på 12-åringer i Stockholmsförort! var min uppmaning. Och jag fick en massa bra förslag. Vad sägs om Mohamed, Muhammed, Maxamed, Mohamad, Muhamad, Hassan, Hussein, Mustafa, Hamsa, Serdar, Ahmet, Kerim, Adnan, Leyla, Aysha, Marwa, Dilek, Sultan, Nasteha, Sibel, Aylin, Selin, Rayhana, Aylin, Meral, Sara, Farah, Sakil, Fehmi, Abas, Forat, Elias, Kornelius, Zina, Tibe, Habeel, Faysal, Navid, Omar, Iman, Helin, Isra, Haris, Yaser, Ardit, Hamza, Jamila, Astrid, Tove, Emine, Carl, Marcus, Oscar, Carl-Axel, Carl-Johan, Matilda, Julia, Ester, Frida, Simon, Marcus och Alex?

I morgon börjar jag skriva. Då får vi se vilka namn som blir karaktärer i min nya bok.

 

Fornfynden kliver in i mitt liv

catview.historiska.se

Gudinnan i Ingentingskogen finns i Historiska museets samlingar och är ett av de fornfynd som fascinerar mig allra mest. Vem är hon?
Foto: Sara Kusmin SHMM [CC BY-NC-SA ]

Ända sedan jag pluggade till lärare har jag haft som devis att dra så stor nytta som möjligt av det jag lägger ner tid på. Det var därför jag började frilansa. För om jag stötte på en ovanligt kunnig pedagog med kunskaper inom ett ovanligt område så borde väl fler vara intresserade av att höra vad hon hade att säga? Bästa sättet att ordna det var att intervjua henne för en tidning.

Fortfarande söker jag efter sätt att låta olika delar av mitt liv, såväl arbetslivet som privatlivet, korsbefrukta varandra. Den senaste tiden har det bland annat handlat om mitt nyvunna intresse för forntiden och arkeologi. Det började som en diffus idé på en barnbok. Jag visste var den skulle utspela sig geografiskt och att något spännande fornfynd skulle spela en viktig roll. Men där tog det stopp.

I flera år gick jag runt och bar på idén utan att någonting hände. Den vägrade lämna mig men växte sig inte heller större. Men så inför hösten anmälde jag mig äntligen till en kurs jag har haft ögonen på i flera år: ”Stockholm före Stockholm” vid Stockholms universitet. Så här halvvägs in i kursen ångrar jag mig inte det minsta. Spännande föreläsningar av kunniga forskare och arkeologer ger en bra bild av olika tidsperioder. En heldagsexkursion söder om Stockholm bjöd på ett par riktigt häftiga upplevelser av platser med tydliga spår av de människor som levde där för tusentals år sedan. Dessutom har kursen en litteraturlista som gör att jag vill stänga in mig på kammaren och bara läsa i några veckor, men det har jag inte riktigt haft tid med ännu.

Hur som helst så har jag nu kommit till skedet då jag börjar vilja göra något av mina nyvunna kunskaper om forntidens människor i och kring det som idag är Stockholm. Den ursprungliga barnboksidén finns kvar och börjar så sakteliga ta form. Jag har börjat prata om den med folk jag träffar. Då börjar det hända andra roliga saker. En skolklass i Hjulsta har hört av sig och vill samarbeta kring en historisk period och skönlitterärt skrivande. Och alldeles nyss bläddrade jag i en tidning som jag läser varje nummer av och inser plötsligt vad den behöver. Ett reportage om arkeologi! Vem som ska skriva det? Jag, såklart. Måste bara få redaktören att förstå det först.

Att känna sig stark

Förra veckan gjorde jag ett författarbesök i en klass på Globala gymnasiet. Eleverna läser på Språkintroduktionsprogrammet, vilket innebär att de är relativt nya i svensk skola och läser in grundskolans ämnen inom ramen för gymnasieskolan.

Det är alltid roligt att träffa klasser och prata om skrivande, böcker och läsning. Den här gången fick jag många bra och svåra frågor om hur det är att skriva böcker. Är det inte tråkigt att skriva hela tiden? Hur lång tid tar det att skriva en bok? Vilken är din favoritbok?

Förutom att lyssna på mig fick klassen prova på att skriva. Vi hade pratat om min bok ”Spring, Amina!” som handlar om en somalisk flicka som springer väldigt snabbt. Så snabbt att hon börjar tävla. Något jag har velat gestalta i boken känslan av att vara bra på något, att känna sig stark. Därför fick klassen skriva om att känna sig stark. Självklart fick man hitta på, men jag tror att de flesta valde att skriva om egna upplevelser.

Några av eleverna på Globala gymnasiet.

Några av eleverna på Globala gymnasiet.

Trots att vi hade ganska ont om tid fylldes dokumenten i elevernas datorer snabbt med ord. Det var roligt att gå runt och se vilka slags upplevelser som beskrevs, och att komma med ett och annat råd för hur texten kunde bli ännu bättre.

Några av eleverna skickade sina texter till mig och jag lovade att publicera några utdrag här på bloggen. Så här kommer några olika versioner av ”Då kände jag mig stark”:

Nu är jag på gång att räkna de svåra matteuppgifter som jag aldrig har räknat förut. Jag funderar men kommer inte på någonting. Jag funderar och funderar och sen lyckas jag att komma på. Jag börjar räkna. Till slut får jag svaret men har ingen aning om det är rätt. Jag hoppas att det är rätt innan jag ska kolla i facit. Jag blundrar och försöker sakta öppna facit. Efter jag har kollat så hoppar jag upp på bordet för jag är så glad. Jo, jag har lyckats att räkna rätt. Då känner jag mig stark.

*

Jag känner mig stark när jag spelar fotboll med killar. Jag är från Afghanistan och där är det svårt att flickor spelar fotboll. Jag är stolt över mig att jag spelar fotboll och jag visar det för alla.

*

Jag känner mig stark när jag tränar på gymmet för att jag har mycket energi i hela kroppen. Dessutom känner jag mig stark när jag vinner på nåt spel. Jag känner mig stark också när jag har bra betyg i skolan och när mina föräldrar är nöjda med mig. Jag känner mig stark när jag klarar nåt som är svårt och andra personer kan inte klara det. Jag känner mig stark när jag kan hjälper andra människor som behöver hjälp, t.ex. en gammal kvinna… Jag känner mig stark när jag hjälper min familj när de behöver hjälp.

 *

Den här sommaren hade vi en tävling i kyrkan. Det var att jag och en av mina vänner skulle tävla med vår präst i att springa 5 km i ett lopp som heter Color run. I början tänkte jag att det var omöjligt att vinna över honom för att jag var svag. Jag tränade inte, jag hatade att springa och hade jag inget intresse för idrott. En dag sa min vän till mig att försök och testa mig själv, att se mina förmågor och att veta hur stark jag är. Han sa att jag kunde bli häftigt om jag skulle vara ute från min komfortzon. Han trodde på mig och han inspirerade mig att vara med och att anta utmaningen. Hela månaden tränade vi vår kropp, speciellt benen, besteg berg och sprang i skogen. I början var det jättejobbigt men jag fortsatte och trodde på mig. Jag ville bli stark i fysiskt. Tävlingen gick jättesnabbt. Jag sprang och sprang och till sist kunde jag se mållinjen. Jag vann! Jag kände mig jätteglad och stolt över mig själv. Den där tiden kände jag mig stark och där började jag tro på mina förmågor och att alla är möjliga om vi ska bara tror.

Det var väldigt roligt att läsa texterna som jag tycker beskriver styrka väl. Det kan handla om att vara stark fysiskt men också om att ha en stark drivkraft, att inte ge upp och att hjälpa andra eller att få hjälp av en vän. De visar också hur andra känslor hänger ihop med att känna sig stark, som stolthet och glädje. Dessutom tycker jag att de är väldigt välskrivna med tanke på att författarna har varit kort tid i Sverige och inte hade mer än 20 minuter på sig att skriva. Kanske kommer någon av dem att skriva en egen bok en vacker dag … Jag hoppas det!

Fynda boken om Stella på Bokus

fynda

Det gäller att hålla koll på vad ens böcker har för sig, och idag upptäckte jag att boken om Stella har gått och blivit jättebillig på Bokus. Ingen aning om hur länge priset gäller men just nu kostar den bara 45 kronor. Så skynda att fynda om du inte redan gjort det. Funkar fint för läsare i alla möjliga åldrar, och alldeles särskilt alla oss som inte har några syskon att bråka med.

Hej bokmässan!

I morgon börjar bokmässan i Göteborg och jag åker dit i vanlig ordning. På många sätt är det årets höjdpunkt för alla som skriver böcker, ger ut böcker, lånar ut böcker eller arbetar med litteratur på något annat sätt. Samtidigt kan det kännas lite tjatigt att samma sak upprepas, år efter år. Mingel, räkmacka, montrar, seminarier, hotell. Nyfärgat hår och snyggt sittande kläder. Höga klackar och långa naglar.

I år tar jag det lugnt. Jag har ingen aktuellt bok utan åker dit för att lyssna på och träffa andra författare. När mässan stänger tänker jag inte hänga kvar på montermingel eller åka till någon hotellbar och spana efter kändisar. Det lockar mig inte, helt enkelt. Inte i år i alla fall. I stället tänker jag hänga med personer jag gillar, sova gott i hotellsängen och kanske till och med ta en lite löprunda i stan.

Om någon skulle vilja träffa mig eller få en bok signerad så är det bara att höra av sig, förslagsvis via Twitter. Jag kommer ner torsdag morgon och åker hem på lördag kväll. Min bok ”Spring, Amina!” finns i Nypon förlags monter och ”Stella skaffar ett syskon” hos Rabén & Sjögren. Och i Lärarförlagets monter kan man hitta ”Se språket i ämnet” som jag har medverkat i.

Läxläsning vs. lustläsning

Min bok ”Spring, Amina” har just tryckts i en ny upplaga vilket är roligt. Det betyder att den har hittat till många läsare. Då och då hör några av dem av sig. Det visar sig att Amina tilltalar barn från 6 år upp till pensionärer i 70-årsåldern. De allra yngsta läsarna får jag sällan kontakt med direkt, utan det är ofta någon vuxen inblandad i konversationen.

Igår skrev till exempel Pernilla Alm, som nyligen kom ut med boken ”Läxfritt – för en likvärdig skola”, om hur hennes dotter ena stunden grät över läxan för att lite senare läsa en lång stund om Amina på egen hand.

”Mamma, jag har läst jättelångt. Den här boken är verkligen spännande. Och sorglig. Hennes bror dog. Det är jättesorgligt. De fick fly mamma, till ett land – vilket land är det här?” Jag läser. ”Kenya”. ”Jaha. De fick fly dit.”

På Twitter bjöd Pernilla dessutom på en förtjusande bild som jag  helt fräckt snor:

Foto: Pernilla Alm

Foto: Pernilla Alm

Läsning är vackert, särskilt när små barn erövrar bokstav för bokstav, rad för rad, av egen inre drivkraft och med stöd från vuxna, papperslappar  och litteratur på rätt nivå. Det tar sin lilla tid, men om de får fortsätta i lugn och ro, ges tillgång till en massa bra böcker, kunniga bibliotekarier och andra läsande barn och vuxna så brukar det bli hängivna läsare av dem.

*

 Ska du till bokmässan? Då kan du lyssna på Pernilla Alm och Malin Roca Ahlgren på ett väldigt intressant seminarium: Inne med adhd, ute med läxor!