Tre tips för att skriva lättläst

redigering

 

Att skriva lättläst kan väl inte vara så svårt? Så tänkte i alla fall jag. Som lärare i svenska som andraspråk var jag van att formulera mig tydligt och som frilansjournalist hade jag övat på att beskriva svåra saker så att alla skulle förstå. Dessutom hade jag svarat på tusentals frågor om livet och världen från mina barn när de var små.

Men det visade sig att det var en helt annan sak att skriva lättlästa böcker. Visst hade jag nytta av allt ovan, men det krävs lite till. Det förstod jag när jag redigerade mitt första manus på Nypon förlag och fick ändra massor. När jag sedan gick en kurs på Centrum för lättläst klarnade bilden. Några saker jag behövde tänka på var:

1. Skriv bara det viktigaste

(I ett manus var det till exempel helt oviktigt att en person harklade sig. Stryk!)

2. Struktur – gärna kronologiskt

(Berätta en historia från början till slutet.)

3. Undvik ord med dubbel betydelse

(Ett drag från ett fönster är något helt annat än ett drag i schack eller ett drag i någons ansikte)

Det låter enkelt, men det kan vara väldigt svårt. Det är tur att man har en redaktör som hjälper till. Bilden visar arbetet med manuset till ”Kom igen, Amina! Alla kommentarer till höger är från min redaktör Sara Wåglin, som gjorde ett strålande jobb. Jag ändrade nästan allt som hon föreslog. Men vissa gånger får man faktiskt bryta mot en och annan regel som författare. En återblick i tiden kan vara nödvändig och en till synes oviktig detalj kan visa sig vara avgörande senare. Men det kanske bara är jag som vet det …

Hur blir man vän med någon?

alzahraa3

I Bagarmossen fanns många tankar om vänskap.

Hur blir man vän med någon? Det är en svår fråga för många och jag har själv funderat på den länge. Ibland går det så lätt att hitta vänner, andra gånger verkar det nästan omöjligt. Just nu skriver jag en bok som handlar om vänskap och är därför extra nyfiken på vad andra tänker. Förra veckan gjorde jag ett författarbesök i klass 5 på Al Zahraa Akademi i Bagarmossen och passade på att fråga eleverna där. Här är några av deras svar:

  • Börja med att säga hej
  • Fråga om personen vill leka eller vara ute
  • Var snäll
  • Lär känna varandra ordentligt
  • Var generös
  • Träffas
  • Bjud på mat

Vilka bra förslag, både för barn och vuxna! Ibland kan man behöva en påminnelse om hur man är en bra vän.

Har du några andra förslag på hur man blir vän med någon? Skriv gärna en kommentar och berätta. Kanske använder jag just ditt förslag i min bok …

alzahraa1

Hur gör man för att bli vän med någon? Hur ser man att två personer är vänner? Hur känns det att inte ha någon vän? Det var tre frågor som vi funderade på tillsammans.

alzahraa2

Tack alla elever i klass 5 för att ni hjälpte mig!

7049 berättelser

hejsverige4

Förra året kom 7049 barn och ungdomar ensamma till Sverige. Det blir förmodligen långt fler i år. Av de som kommit hittills i år är 16 procent flickor.

Det är nästan omöjligt att föreställa sig vad de här barnen har varit med om. De har flytt från krig och förföljelse, lämnat sina familjer och tagit sig till norra Europa på egen hand. Ibland tar det flera år. Flera år av en barndom. Att resan är riskabel och bitvis livsfarlig vet alla som har sett på nyheterna den senaste tiden. Många drunknar på Medelhavet, men även andra faror kantar vägen till Europa.

Jag har träffat några av dessa ungdomar. Somliga vill inte tala om vad de har varit med om, vilket jag respekterar. Men de som vill berätta har ofta historier som etsar sig fast djupt i ens inre. Jag glömmer aldrig vad Reza, Faysal och Samira berättade för mig.

Fler borde få ta del av dessa berättelser, inte bara för att de är gripande utan för att säger något om den tid vi lever i. De kan hjälpa oss att förstå det som sker i vår omvärld.

Jag är glad att få ge ut böcker på ett förlag som tycker att det är viktigt. Nypon och Vilja förlag har gett ut bland annat Christina Wahldéns ”Med livet som insats” och min egen ”Spring, Amina!”. En annan läsvärd bok är Monica Zaks ”Jag är en pojke med tur” på Bokförlaget Opal.

Ett annat initiativ är Friends och UNHCR:s kampanj ”Hej Sverige”, som har pågått i tre år. Målet har varit att öka kunskapen om flykt och motverka negativa attityder och fördomar hos högstadieelever, främst genom att förmedla berättelser från unga människor som själva har flytt. Det har bland annat resulterat i ett seriealbum, en film och en teaterföreställning. Allt material är helt gratis och finns på www.hejsverige.nu.

Min förhoppning är att vi kommer att se ännu fler berättelser om dessa unga människor framöver, både dokumentära och påhittade. Jag hoppas också att några av tusentals ungdomar som kommit till Sverige ensamma de senaste åren själva kommer att skriva böcker i framtiden.

Mitt eget bidrag är att fortsätta lyssna, att ta reda på mer och skriva historier om hur det är. För även om det är nästan omöjligt att leva sig in i hur det kan vara, är det precis det som är en författares arbete – att bli en annan människa i tanken och försöka få andra att tro på det med hjälp av språket.

 

1394618406117

 

Omslaget är klart!

Komigenamina

Aminas klubb ska tävla i stafett i Norge. Amina är snabbast i laget, men sämst på att växla. Hon får ont i magen när hon tänker på tävlingen. Och hon längtar efter mamma, som är kvar i flyktinglägret. När får de träffa varandra igen? Och hur ska det gå i stafetten?

Det är baksidestexten till ”Kom igen, Amina!” Omslaget blev klart förra veckan och äntligen får jag visa upp det! Nu vill jag hålla i den färdiga boken – men det kommer att dröja till augusti.

När man ser det så här verkar allt så självklart. Det är klart Amina springer stafett. Det är klart boken ska heta ”Kom igen, Amina!” Men faktiskt var ingenting på det viset i den första versionen av manuset.

Det var ganska exakt ett år sedan jag skickade ett första utkast till Lena Maria Nordstrand, förlagschef på Nypon. I korthet svarade hon att hon ville ge ut mitt manus, men att jag behövde skriva om det. Eller med andra ord: Jag vet att du kan bättre! Det är exakt det som är en förläggares jobb. Att notera potentialen i ett manus och hos en författare. Och inte ge sig förrän man når dit.

Nu är vi där. Det finns inget mer vi kan göra, annat än att hoppas att läsarna gillar boken lika mycket som de gillade ”Spring, Amina!”

/Annelie

Lyssna och läs samtidigt!

nyponbild4

En text kan ta olika vägar in i hjärnan. Det går att läsa med ögonen, öronen och fingrarna. En fiffig sak med alla Nypon förlags böcker är att de finns tillgängliga via Inläsningstjänst, vilket innebär att man kan få texten uppläst och samtidigt följa med i den skrivna texten.

På Älvbrinkens gymnasieskola i Sorsele har Inger Lundmark och hennes elever på Språkintroduktion läst min bok ”Spring, Amina!” i Inläsningstjänsts app. På bloggen ”Nyanlända i Lappland” skriver Inger:

Att lyssna på boken i appen var en positiv upplevelse. Uppläsaren har en bra och lyssnarvänlig röst. Efter att ofta ha lyssnat på mekaniska uppläsarröster, som den via Google translate, så kändes detta väldigt proffsigt!

Eftersom ingen av mina elever detta läsår är en tjej, så känns det bra att läsa om en. Speciellt när bokkaraktären varit med om samma sak som mina elever, att fly från sitt hemland och komma som främling till ett nytt land.

Eleverna har även arbetat med det arbetsmaterial som finns att ladda ner gratis på Nypons hemsida. En bok på Nypon är mer än bara den tryckta boken. Som författare kan jag bara tacka för att min berättelse får de bästa förutsättningarna att hitta in i unga läsares hjärnor – och kanske även ett och annat hjärta.

Ett omslag blir till

nyponbild5

En av de roligaste delarna av att skriva böcker för barn och ungdomar är att arbeta tillsammans med illustratörer. Det är alltid lite pirrigt att gå och vänta på de första skisserna. Plötsligt en dag kommer ett mejl som innehåller bilder av personer som hittills bara har funnits i ens eget huvud. Ibland älskar man dem direkt, ibland är det något som behöver ändras. Då får man bolla sina tankar med förlaget och illustratören, så att alla blir nöjda.

Den allra viktigaste personen att ha i åtanke hela tiden är dock läsaren. Kommer hen att bli nöjd? När de första skisserna på min kommande bok ”Kom igen, Amina” kom för några veckor sedan valde jag därför att ta hjälp av några experter. Jag vände mig till Hjulsta grundskola i Stockholm, en skola jag har haft mycket kontakt med de senaste åren. Där fanns bland annat en förberedelseklass i högstadiet som jag hade besökt tidigare. En eftermiddag tog jag med mig skisserna för att höra vad några av eleverna i klassen tyckte. Vi hade även en modersmålslärare i somaliska med oss.

Det mest intressanta var att se deras omedelbara reaktion när jag visade skisserna. Någon rynkade på näsan åt en bild. En annan spärrade upp ögonen. En av bilderna fick faktiskt allihopa att ge ifrån sig ett långt ”Oooh!” Just den bilden fanns det en del frågetecken kring från förlaget.
Synpunkterna från eleverna i Hjulsta tog jag med mig till förlaget och illustratören Anders Westerberg. Han arbetade vidare och nu är alla illustrationer helt färdiga. Jag är glad att oooh-bilden finns med och tycker att det är den finaste illustrationen i hela boken. Lösningen blev en kompromiss mellan den första skissen och förlagets invändningar.

Nästa vecka ska jag berätta mer om ”Kom igen, Amina!” och visa omslaget, som precis har blivit klart.

Trevlig helg!

Författarbesök i Stenungsund

Kyrkenorum3

Jag berättade vad som gör en berättelse spännande …

Kyrkenorum2

… sedan skrev eleverna egna vänskapsberättelser.

I Stenungsund finns en kamel som heter Jamal. I tisdags fick jag äntligen träffa honom och alla hans kompisar i klass 3C på Kyrkenorumskolan. De senaste tre åren har vi haft kontakt med varandra och jag ville gärna hälsa på klassen före sommarlovet.

Vårt samarbete började för ett par år sedan med att deras lärare Christina Löfving kom fram till mig på Bokmässan i Göteborg och ställde en fråga. Svaret filmade hon med sin surfplatta. Eleverna gjorde sedan ett tv-program där flera olika författare medverkade.

Senare har de även hjälpt mig med en baksidestext, gjort egna äventyr med en av mina huvudpersoner och läst flera av mina böcker. Igår pratade vi om vänskap. De fick hjälpa mig att fundera på några knepiga frågor om vänskap och skrev egna vänskapsberättelser. När jag gick därifrån satt alla elever och skrev på sina berättelser, som kommer att publiceras på jamalskompisar.se när de är färdiga. Det ska bli väldigt spännande att läsa dem!

Jag åkte från skolan med humöret på topp. För det mesta är författarbesök bara en lektion i varje klass, men ibland får jag möjlighet att ha längre samarbeten med en klass. Kontakten med Jamals kompisar har varit väldigt värdefull för mig. Jag hoppas förstås att klassen har fått med sig något att bygga vidare på med ny kunskap, nya möten och nya böcker!

 

Christina Löfving och jag. Jamal är kamelen i min famn och den andra heter Lamaj.

Christina Löfving och jag. Jamal är kamelen i min famn och den andra heter Lamaj.

När solen försvann

sol1

Foto: Annelie Drewsen

Solen är bara en försvinnande strimma och mina fötter är iskalla där ute på terrassen. Belysningen över jorden svajar och molnfiltret släpper bara igenom enstaka stänk av ljus. Då gör en grupp flyttfåglar entré från höger. Oberörda glidflyger de förbi hela skådespelet, högt där uppe i det grå. Ute i skogen kvittrar småfåglarna sina frågor och förundrad står jag och glor på den stympade solen. Så vänder det, solskivan växer och dagen gryr, ännu en gång. Jag vet att ni också kände det. Magiskt, eller hur?

Det är KUL att vara författare!

hjulsta1

Hurra, vi har skrivit en bok tillsammans!

Det roligaste med att vara författare är nog att fira att en bok äntligen har blivit klar. Då ska man ha fest! Förra veckan fick jag vara med när ett helt gäng författare firade sin första bok. Det var elever i årskurs 5 på Hjulsta grundskola i Stockholm. Under hösten har de arbetet med medeltiden i Stockholm och jag har fått vara med på ett hörn. Det började med att vi gick en stadsvandring i Gamla stan medan Roberta Johansson, klassens lärare, berättade om allt spännande vi såg. Därefter arbetade klassen med medeltiden i skolan på olika sätt. De lärde sig massor om hur folk levde, vilka som regerade och viktiga historiska händelser. Tre gånger fick jag komma till klassen och berätta om hur det är att vara författare. Först berättade jag hur jag själv arbetar och varifrån idéerna till mina böcker kommer. Sedan visade jag hur man gör för att skriva en riktigt spännande berättelse. Och så övade vi lite på att skriva!

hjulsta3

Två driftiga personer som såg till att vi fick till ett fint samarbete: Roberta Johansson och Cilla Dalén på Hjulsta grundskola.

Klassen hittade sedan på några riktigt spännande historier som alla utspelar sig under medeltiden i Stockholm. De är fulla av hemskheter och ondska, men också vänskap och kärlek. Dessutom berättar de något om hur livet var i medeltidens Stockholm. Berättelserna utgår från foton som eleverna själva har tagit i Gamla stan och på Medeltidsmuseet.

Tack vare Stockholms stads satsning KUL1415 har berättelserna blivit en riktig bok som alltså blev klar förra veckan. Precis som det sig bör blev det festligheter vid boksläppet. Salta pinnar, bubbeldricka och tal inledde en ovanligt festlig lektion på Hjulsta grundskola. Jag fick äran att dela ut böckerna till de unga författarna.

Min hälsning till dem är: fortsätt att skriva – skriv brev, bloggar, berättelser, insändare och böcker! – för det finns många som vill höra vad ni har att berätta.

 

hjulsta2

Bokutdelning i klassrummet. Det är en häftig känsla att se sin egen text i tryck för första gången.

 

En båt med berättelser i lasten

båten

Foto: Annelie Drewsen

Jag går längs Norr Mälarstrand. Snön rasar ner över Stockholm. Den bygger murar längs repen som förbinder båtarna med kajen och bäddar ner livbojarna och kyrktornen under sitt vita täcke. Jag är på väg till ett möte och vill inte bli sen, men är tvungen ett stanna till vid en båt, bara ett ögonblick. Det är något med den som fångar min uppmärksamhet. Utan att riktigt kunna identifiera vad det är riktar jag mobilkameran mot det jag ser, låter den fyrkantiga rutan rama in en liten del av världen framför mig och trycker av. Men bilden i mobilens minne fortsätter jag mot mötet, bara ett par minuter kvar nu.

Dagen efter står jag framför en klass elever i årskurs 4 i en grundskola Sundbyberg, inbjuden att tala om mina böcker och hur det är att vara författare. Med en kvart kvar av lektionen visar jag dem bilden.

– Man måste börja någonstans när man skriver och ibland kan det vara i en bild. Vad ser ni?

Orden dyker upp spontant och vi samlar ihop dem i ett gemensamt litet förråd. Båt. Kaj. Livbojar. Stege. Kyrktorn. Snö. Vatten.

– Vad ser ni inte?

– Blommor.

– Gräs.

– Människor.

– Is.

Det var uppvärmningen, nu har vi något att utgå ifrån. Dags att skriva. Jag ber klassen ta fram papper och penna och ger dem en början.

– Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt…

Nu är det deras tur att skriva, precis vad de vill. De börjar med att skriva meningen jag gav dem. För de flesta räcker det för att komma igång, orden flödar ut på pappret. Andra tvekar, vågar inte riktigt sätta udden mot pappret. Läraren och jag går runt bland bänkarna, hjälper till.

– Vem är där inne? Är det någon snäll eller dum? frågar jag en pojke.

– Någon dum, säger han.

Antalet ord som skrivs varierar, men alla får till något och det är precis det som är meningen. Efter tio minuter samlar jag in klassens papper. I vanliga fall brukar jag läsa upp några texter direkt, men det hinner vi inte nu. Jag stoppar ner dem i väskan och tackar för att jag fick komma. Eleverna försvinner iväg på rast.

Hemma vid skrivbordet tar jag upp bunten med linjerade papper. Börjar läsa och kan inte sluta:

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt den lilla håriga varelser som ingen visste var den var. Den håriga lilla varelsen liknade en björn, inte större än en mus. Den kröp sakta ut bakom bordet. Den såg ut över rummet. Det enda den önskade var att dens mamma var där, men det var hon inte. Hon hade dött i stormen, men den lilla håriga varelsen hade klarat sig.

Plötsligt släppte repet, det enda som satte ihop båten vid kajen, och båten flög ut över havet. 

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne låg smyckeskrinet jag fick av mamma innan hon dog. Det var den värsta dagen i mitt liv. Jag kommer aldrig att glömma den dagen. Hon låg i sängen helt sjuk och ingen medicin kunde bota henne.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt Emma. Hon spelade kort med Tim. Tim och Emma är bästa vänner, de gör allting tillsammans.

– Åhh, det är så kallt! sa Emma.

– Men ta filten då och sluta klaga, jag fryser också! sa Tim.

– MAMMA! skrek Emma.

 

– Vad är det nu, Emma?

– När kommer pappa och hämtar oss? Jag fryser!

– Han kommer nog snart. Hoppas jag, sa mamma ganska tyst så att ingen hörde.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt han den där gubben. Han som aldrig pratar eller ler. Jag och Gustav …

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en man som var brun och svart och han var läskig.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en flicka och hennes katt. Hon hörde att någon kom. Hon blev rädd. Där stod en man.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt min gamla katt. Han var tokig och knäpp med hans livbojs skepp. Han klättrade för stegen opp och där fanns skeppets topp.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt Erik. Han tog skydd där efter snöstormen. Erik var ute på sin kvällspromenad men sen så började det snöa.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt kille. Han frös jättemycket. Killen och hans mamma hade ätit middag men efter middagen hade hans mamma försvunnit. Killen som hette Pelle var trött och kall. Han satt och pratade med en fågel för att han inte hade något att göra.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en fiskare och sov. Han hade ett metspö i handen och snarkade högt. Jag smög sakta och tyst in i båten och ruskade lite på honom. Han ryckte till och sa: Hej, jag heter Gunnar. Är snöstormen över?

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en gammal gubbe med rynkiga händer av is. Han var helt genomblöt.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt morfar.

– Vad gör du här? frågade jag.

– Jag sover, sa han trött.

– Kan du köra mig till Sara Lo? Hon fyller år i dag.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt min katt livrädd tillsammans med min lillebror. Dom var livrädda. Om det inte hade varit så kallt och båten hade frusit fast skulle båten försvunnit.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt Karl-Alfred och var frusen och kall, drack sitt morgonkaffe. Efter kaffet så gick han till Grand Hôtel där han värmde sig. Efter 30 minuter kom bevakningstjänsten och sparkade ut Karl-Alfred i kylan.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt jag och frös. Efter några minuter så tänkte jag gå ut. Men dörren satt fast av all snö så jag fick panik och började banka på rutan. Sen efter en stund så blev jag trött och så såg jag två filtar så jag tog dem runt mig och somnade.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en kapten som var avtuppad efter stormen. Jag såg inte någon annan människa. Jag skrek och skrek och efter hjälp men ingen kom. Jag såg en stad som stod i lågor men jag såg fel. Det var snö.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt jag. Jag hade suttit där inne i flera timmar för att ta skydd. När jag försökte ringa mamma så kom jag på att jag inte hade någon täckning. Jag kunde tänka mig att hon var rädd. Jag gick ut och såg hur snöstormen hade slutat. Jag gick och gick och det kändes som om jag hade gått i flera timmar. Sedan …

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt jag ihopkrupen i ett hörn. Bara inte gubben Svensson kom ner och kollade läget med den. Efter tio minuter bestämde jag mig för att börja leta efter den. Jag började rota i lådor efter den. I kväll var jag tvungen att hitta den. Den som skulle rädda mitt liv.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en flicka som var iskall. Hon sov. Flickan hade sovit hela natten.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en liten gammal gubbe som hade varit med om värre snöstormar. Jag gick in och den gamla gubben började prata med mig. Jag blev förvånad och började ställe fråga.

– Vad gör du här?

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt morfar. Han tittade på mig med ledsna ögon. Han sa allvarligt:

– Din pappa kommer inte tillbaka.

Jag förstod inte vad han sa.

– VA?

Han sa:

– Det är mamma som har ansvar för dig och Johan själv.

– Vad menar du med det? sa jag.

– Att du kanske inte får träffa honom igen.

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en smal ranglig lite flicka. Jag hade mina varma härliga vantar, överdrag, jacka, kofta och mina varma vinterskor men hon hade bara en kall liten kofta och en tunn klänning. Hon hade bara ben. Mina tankar spreds. Hur länge hade hon suttit där? Satt hon där under snöstormen?

 

*

 

Tack och lov att båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Gubben satt också kvar där inne. Det var ju inte så märkvärdigt. Han satt ju alltid där. Vem var han egentligen? Nu var jag snart framme vid skolan. Bara 157 steg kvar till skolgården. Jag hade räknat stegen. Det var inte så långt till skolan. Bara runt hörnet. Alltså 1324 steg bara. Jag såg Mia och Nisse där borta. Den mystiska gubben vände sin blick mot mig. Jag ökade takten. 121 … 120 … 19 … 18 …

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en katt och två hundar, så när jag skulle gå på båten skrämde djuren mig.

 

 

*

 

Båten låg kvar vid kajen efter snöstormen. Där inne satt en tjuv och räknade pengar.

 

Tänk så många berättelser som bodde i den där båten och bara väntade på att komma ut. Så många intressanta personer, spännande scener, fiffiga formuleringar och berättartekniska finesser. Jag får lust att skriva vidare på var och en av dem, men det ska jag inte. Istället hoppas jag att några av unga författarna själva fortsätter att berätta.

Till mötet blev jag några minuter sen, men det var det värt. Om jag inte hade stannat till där på kajen hade alla dessa berättelser fortfarande varit instängda i den där båten.

 

Texterna är publicerade med författarnas tillstånd.